Sanningen chockade mig

truth

 

Nedan är ett inlägg som en kvinnlig religionslärare i Saudiarabien gjorde på sin facebook. Den beskriver väldigt bra den syn på shia som många ifrån sunnimuslimska länder blir istoppade från ung ålder. Det är inte konstigt att shiamuslimer dagligen mördas världen över, då sådant hat och falsk propaganda, ständigt följer folk vart de än går. Idag sitter en shiamuslimsk ledare dödsdömd i Saudiarabien. Han är dömd för att i åratal ha jobbat för minoritetsgrupperna i landet Saudi. Minoriteterna är olika kristna grupper samt shia. Han har jobbat för att kristna ska få bygga sina kyrkor och ha samma rättigheter som den sunnimuslimska majoriteten, lika mycket som han har jobbat för att den shiamuslimska minoriteten i landet ska få samma rättigheter som majoriteten. Resultat: dömd till döden genom halshuggning! Detta fungerar bara i ett land där man från vaggan uppgöds på ren och skär rasism. Och det ‘lustiga'(?) är att det var just denna cyniska syn på människor som islam är mest emot. Nedan är inlägget, som är översatt av en svensk/arabisk kvinna.

_________________________________________________________________________

Sanningen chockade mig

Jag är en religionslärare i en gymnasieskola i Saudiarabien. Även om alla mina elever (som är tjejer) är sunni muslimer, har jag några arbetskamrater som är Shia.. De kommer till vår stad på söndag kväll och återvänder till sina föräldrar (som bor på en annan stad) på torsdagen, efter arbetstiden..
Jag erkänner att jag bar på en fruktansvärd hat gentemot dem, jag undvek till o med att vidröra deras händer eller deras ägodelar..
I många fall berättade jag för mina elever om det stora hotet som Shia bär mot oss, att de bär på dåliga egenskaper och varnade mina elever för dessa lärar som är Shia. Mina elever delade samma tankar och fruktan för dessa farliga människor (Shia)..

Under detta året (2014-01-01 eller 1436-01-01 .h.) beslutade jag mig för att yttra mitt missnöje gentemot mina Shia kamrater och motbevisa deras tro med all kunskap som jag har.. Men en röst inom mig sa att de kommer inte att erkänna dessa synder som de egentligen begår..

Då bestämde jag mig för att klä ut mig under Ashora kvällarna och tillsammans med min chaufför besöka deras församlings platser, efter att jag hade frågat och fått reda på var de utför dessa ceremonier.. Min avsikt var att filma alla dessa stunder som jag länge har fått talas om av mina föräldrar och alla andra.. Som tex då Shia begår ”Zina” i dessa församlingar och då kvinnorna kommer i direkt kontakt med männen.. Jag ville filma alla dessa synder och använda det som bevis för att avslöja deras onska, så som mina föräldrar har sagt till mig sedan jag var ett litet barn.. Jag bad min chaufför om att han ständigt skulle iaktta sin mobiltelefon, då vi hade kommit överens om att jag skulle ringa honom för att rädda mig, så fort jag sätts i fara..

När vi väl var framme, hoppade jag ut ur bilen. Sakta och med osäkra steg, började jag gå mot deras mötesplats.. Jag erkänner att rädslan inom mig ökade, samtidigt som jag var säker på att jag begick en synd mot Gud och mot mig själv, genom att söka mig in till sådana platser. Därför recitera jag hela tiden några meningar så som ”Astaghfur Allah wa atobo elayh ” , jag bad gud om skydd och förlåtelse..
Framför mig såg jag en stor entré dörr, som männen gick igenom. Jag såg inga kvinnor gå igenom denna dörr.. En av männen som gick förbi vände sig mot mig och sa ”Syster, kvinnornas entré dörr finns på andra sidan av byggnaden..
Jag skyndade mig åt det hållet som mannen berättade om och såg framför mig en liten dörr som kvinnorna gick igenom.. En röst inom mig varnade mig för en fälla som troligen skulle finnas där inne.. Jag var tveksam om jag skulle gå in eller låta bli.. Där jag stod, kunde jag urskilja några kvinnor som barmed sig sina spädbarn in till byggnaden. Jag beklagade denna handling och sa inom mig ”SubhanAllah dessa människor lär sina barn hur de ska synda, redan då de är spädbarn”.. Jag upplevde en konstig känsla och var rädd att jag skulle väcka deras uppmärksamhet.. Men samtidigt ville jag inte ge upp, så jag samlade all kraft jag hade och.. gick in.. Där överraskades jag av att det enbart fanns kvinnor i lokalen. Deras mötesplats bestod av en stor lokal, där ett antal stolar hade ställts i mitten och längst väggarna fanns det soffor.. På en av väggarna fanns det en fastmonterad stor tv-skärm, där alla stolar hade ställts riktade mot skärmen.. Jag gick fram och satte mig på en stol och började iaktta allt runtomkring mig. Det fanns en grupp kvinnor som delade ut te, kaffe, vatten och dadlar. Alla var beslöjade, inte en enda av dem var utan sjal..

Efter en stund började programmet från männens håll, medan kvinnorna satt och kollade på det via den stora tv-skärmen som är framför mig.. En man vid 20 årsåldern började programmet med att recitera 6 ayat ur surah al-Baqara (Koranen) och sedan hela surah Aal-Fajr.. Det konstiga var att han läste allt på ett korrekt sätt, han varken tog bort eller la till en enda bokstav.. Efter det kom en man kanske vid 60 årsåldern och började recitera en Nashid (latmiya) på den allmänna tal dialekten, som är ganska lik den Irakiska dialekten. Under denna tid hade kvinnorna täckt deras ansikten med deras abaya och började gråta på ett smärtsamt sätt. Några slog handen på höften medan andra slog på bröstet, som om de upplever en stor katastrof som har drabbat deras käraste.. Efter det gick en annan man fram, som hade på sig en svart manlig abaya och en svart ”emama” (en svart tyg-ring som en sayed har på huvudet).. Han började med att sända en hälsning till Profeten saw och Ahlulbayt a.s. Han läste också en dikt, men på riksarabiska. Sedan reciterade han några ayah från Koranen och började förklara dem. Hans föreläsning dröjde upp till en timme. Han avslutade med att berätta lite om Husseins liv, han nämnde sådan information som jag aldrig har fått talas om, samtidigt började alla, både män och kvinnor, gråta på ett smärtsamt sätt. Efter det gick alla hem, utan att jag fick vittna ett möte mellan kvinnorna och männen så som jag hade förväntat mig. På vägen hem var jag jätte osäker, jag tänkte på det som föreläsaren/Imamen sa, jag ville svara honom. Men vad för svar hade jag kunnat använda mig av?

Jag började vrida och vända på det som föreläsaren sa, samtidigt som osäkerheten inom mig började växa.

[42:23] ”قُل لَّا أَسْأَلُكُمْ عَلَيْهِ أَجْرًا إِلَّا الْمَوَدَّةَ فِي الْقُرْبَى”.

[42:23] Säg [Muhammad]: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger [medmänniskorna] den kärlek [de har rätt att vänta].”

Då vände jag mig till min far, eftersom han kan hela Koranen utantill, och frågade honom vad denna aya betyder och vem den avser. Då sa han att den avser profetens fruar och döttrar.. Och att Gud vill att alla människor ska älska profetens fruar och döttrar. Då frågade jag om detta var den enda förklaringen och hans svar var JA..
Då frågade jag honom ”far, är mina barn Fahad, Mshari och Noof som besläktade med dig?” Då sa han ”Så klart JA”.. Då frågade jag ”tillåter du att någon misshandlar dem?”. Med en aggressiv röst sa han att ingen vågar komma i närheten av dem så länge han lever.. Då frågade han mig varför jag ställer sådana frågor?. Jag att de är enbart din dotters barn, inte barn till en av dina söner.. Då sa han ”älskling vad är det du säger, har jag någonsin skiljt mellan dina barn och dina bröders barn?”.. Med en förvåning i rösten frågade jag honom ” varför tillät muslimerna att profetens barnbarnen, av sin enda dotter, mördas på detta sättet, samtidigt som de visste att profeten älskade honom och hans bror Hassan jätte mycket?”..
Då sa min far ”min dotter, lyssna på mitt råd till dig.. Kom aldrig i närheten av sådana tankar, de kommer att förstöra din religion. Vi behöver inte blanda in oss i sådana ämne, Det är Gud som dömer och straffar!!. Hussein gjorde ett misstag genom att stå emot sin ledare (Yazid) och har fått sitt straff”.. Sedan började min far kolla på mig på ett ondskefullt sätt, jag fick skuldkänslor för att jag ställde denna fråga.. Då avslutade jag vår diskussion med att tacka min far och bad Gud att välsigna honom..

Efter att jag gick hem, lyckades jag inte somna. Tack och lov att min man var på en arbrtsresa till Canada.. Jag gick upp i riktning mot min mans stora bokhylla som är full med religions- och historia böcker. Jag började leta i dessa böcker. Likt en törstig person i en torr öken, som letar efter vatten för att släcka sin törst.
Jag bläddrade igenom historian av Altubri och Ibn Alathir och Alkanduzi och Mota Malik och många andra.. Jag började leta direkt i innehållsförteckningen, där jag enbart fokuserade mig på allt som handlar om Ahlulbayt och allt som skedde under deras tid.. En stor chock fick jag då jag fann en skrift som heter ”Hadith al kesaa”, som jag läste ett antal gånger och började fundera på.. Sedan började jag läsa i historie böckerna om Bani Umayyah och Bani Abbas, där såg jag en solklar sanning.. Vad Bani Umayyah gjorde? Vad Bani Abbas gjorde? Varför de krigade mot Profetens hushåll.?!. Många sanningar avslöjades, efter att de länge hade varit dolda bakom lögnerna som min familj och min omgivning, som bestod av Sunniter, hade byggt upp.. Jag säger inte att jag har blivit en Shia nu, men jag erkänner att jag länge har varit orättvis mot oskyldiga människor (Shia), som vi länge har anklagat för kufr/shirk (att de tillber flera gudar) och andra anklagelser.. De är snälla människor, jag som länge har trott att deras handlingar är bara fjäsk, men nu ser jag att de är trogna muslimer som har upplevt mycket orättvisa..

Vad ska jag svara Gud när jag får frågan om varför jag hatade dem och mitt samtycke om alla anklagelser som de får??

Wallah, jag ska aldrig ge upp tills jag kommer fram till hela sanningen, även om detta skulle orsaka min död av min far, mor, man och mina bröder.. Däremot ska jag respektera mina bröder och systrar i religionen, efter att jag har lyckats bevisa att deras Gud är min Gud som är Allah, deras religion är min religion som är Islam, deras bok är min bok som är Koranen.. Varför ska jag bry mig om olikheterna mellan oss? Tänk om det är dom som följer den rätta vägen och det är vi som är fel?
Tänk om det är vi som gud beskrev i sin heliga bok (Koranen):

قُلْ هَلْ نُنَبِّئُكُمْ بِالْأَخْسَرِينَ أَعْمَالًا.. الَّذِينَ ضَلَّ سَعْيُهُمْ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَهُمْ يَحْسَبُونَ أَنَّهُمْ يُحْسِنُونَ صُنْعًا.. أُولَئِكَ الَّذِينَ كَفَرُوا بِآيَاتِ رَبِّهِمْ وَلِقَائِهِ فَحَبِطَتْ أَعْمَالُهُمْ فَلَا نُقِيمُ لَهُمْ يَوْمَ الْقِيَامَةِ وَزْنًا..
سورة الكهف آية 103-105

”Säg: ”Skall vi säga er vilka de är som i allt vad de företar sig är de största förlorarna..
[Det är] de som har inriktat hela sin strävan på det som hör till denna värld och ändå tror att de har levt ett gott och rättskaffens liv..
Det är de som avvisade sin Herres budskap och som inte ville tro att de [till sist] skall möta Honom.” Allt vad de har strävat mot skall gå om intet och på Uppståndelsens dag skall deras [goda] handlingar väga lätt inför Oss.
Surah Al-Kahaf aya 103-105

Jag har hittills inte fått tag på böcker som är skrivna av Shia, jag har hittills fått mina bevis enbart av våra böcker..
Det förvånar mig att alla dessa bevis finns i våra böcker och jag, som har studerat religionskunskap och examinerades av Imam Qasims universitet, inte har fått reda på denna information.. Om det inte hade funnits sådana som försöker dölja sanningens ljus för alla muslimer..

Åh min Herre jag ber om din förlåtelse för varje blick som jag gav dessa rättrogna människor och alla fula beskrivningar som jag bar om dem i mitt hjärta.. Ber om förlåtelse för alla förfalskade beskrivningar som jag samtyckte..

”يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِن جَاءكُمْ فَاسِقٌ بِنَبَأٍ فَتَبَيَّنُوا أَن تُصِيبُوا قَوْمًا بِجَهَالَةٍ فَتُصْبِحُوا عَلَى مَا فَعَلْتُمْ نَادِمِينَ”
سورة الحجرات آية 6..

”TROENDE! Om en människa som inte åtnjuter stadgat rykte [för tillförlitlighet] kommer till er med en upplysning, försök då reda ut [vad som är sanning], så att ni inte utan att inse det tillfogar [andra] skada och sedan måste ångra vad ni gjort.”
Surah Al-Hudjurat aya 6..

Åh min Herre ge mig styrka för att stå emot mina föräldrar och min omgivning.. Ameen

Lämna en kommentar

Halal jakt och slakt

haram-halal
hunter

Ett intresse som många svenskar har, är att jaga. Faktum är att det är en del utav livsstilen i en stor del utav landet. Jag har än inte sett eller hört någon muslim som ägnar sig åt detta, mycket stora, nationella intresse. Det skulle vara helt underbart att få sätta tänderna i en älgstek igen, så jag hoppas verkligen att någon tar sig an denna uppgift någon gång. Men det är inte helt lätt ändå. Då muslimer mer och mer integrerar sig i Sverige, så är det bara en tidsfråga innan man ser några av oss i jaktlagen om höstarna. Eller smygandes i skogarna för att skjuta fågel under andra delar av året. Jag ska redogöra för vilka villkor som måste uppfyllas för att den där steken verkligen ska bli halal. Jag vet att reglerna verkar krångliga, men om man bara går igenom dom, med intresse, så blir det sen hur enkelt som helst.  En liten varning dock: detta är ett inlägg som kanske inte ska läsas av de känsligaste läsarna :/  :

[Obs! Nedan regler är ifrån Ayatullah Sayed Sistani. Den som har annan meradje får kolla vad som gäller för denne.]

Om ett djur, vars kött är halal att äta, slaktas på ett sätt som kommer att beskrivas nedan, oavsett om det är tamdjur eller ej, blir dess kött halal och kroppen blir ren(tahir) då det har dött

Om ett vilt djur,som rådjur, rapphöns och vilda getter, vars kött är halal att äta, eller ett halal djur som varit tamt men som senare blivit vilt igen; t.ex en ko eller en kamel som sprungit iväg och förvildats. Om detta djur jagas i enlighet med de lagar som kommer att förklaras senare, är det rent (tahir) och därmed halal att äta. Däremot tamdjur; så som får och höns, vars kött är halal att äta, eller tämjda vilda djur vars kött är halal att äta, blir inte rent (tahir) och halal genom jakt.

Ett vilt djur (vars kött är halal) blir rent (tahir) och halal att äta genom att jaga, om djuret är kapabelt att springa eller flyga. Med detta som grund innebär det att ungdjur som inte kan springa sin väg, t.ex ett litet kid av en hjort eller en kycklingunge från en rapphöna(som ännu inte lärt sig flyga), blir inte rena (tahir) och halal att äta genom jakt. Om ett hjortdjur och dess unge dödas med en kula var, så är den vuxna hjorten halal att äta, men dess unge är haram att äta. Summan av det hela är att vilda djur ska kunna fly, annars är de inte halal om du dödar det. Och tama djur ska inte dödas via jaktmetoder, då blir de inte halal att äta.

En död unge som föds(eller tas ut) ur kroppen från ett levande djur, är haram att äta.

Slaktmetoder

Metoden för att slakta ett djur är att de fyra viktigaste artärerna i halsen helt ska skäras av (pulsådern, matstrupen, halsvenen och luftstrupen). Det räcker inte att endast sticka ett hål i dessa artärer. Inte heller duger det med att skära av halskotorna.

Om en person endast skär av några av de fyra artärer, och sen väntar tills djuret dött, och sedan skär de återstående artärerna, kommer det inte att vara till någon nytta. Om de fyra artärer skärs av innan djuret dör, men man inte lyckats skära i en oavbruten linje, som brukligt är, då är ändå djuret rent (tahir) och halal att äta. Dock är den rekommenderade försiktighetsåtgärden att de bör skäras av i kontinuerlig följd.

Om en varg river av halsen av ett får på så sätt att ingenting återstår av de fyra artärerna, så att de ska kunna skäras av för slakt, då blir fåret haram att äta. På samma sätt är det haram om ingenting alls återstår av dess matstrupe. Faktum är att om halsen rivs upp av vargen och artärerna som binder samman huvudet med kroppen; som en försiktighetsåtgärd, ska man betrakta det som haram. Men om fåret blivit biten andra delar av kroppen, och fortfarande är vid liv, då kommer det att vara rent (tahir) och halal om de slaktas i enlighet med de regler som beskrivs senare.

Villkor för slakt av djur
Det finns särskilda villkor för slakt av djur så att de blir halal att förtära. De villkoren är följande

(1) Den person, man eller kvinna, som slaktar djuret måste vara muslim.

(2) Djuret skall slaktas med ett vapen av järn/stål. Om ett sådant inte är tillgängligt, bör det slaktas med ett mycket vasst föremål utav glas eller sten, så att alla fyra venerna kan skäras av i ett ögonblick och (helst) i ett svep. Detta ska kunna göras, även om slakten inte är av nödvändighet för att ätas, som när djuret är på gränsen att dö – s.k. nödslakt.

(3) När ett djur slaktas, bör det stå riktat mot Qibla. Om djuret sitter eller står, ska det stå mot Qibla på samma sätt som man står när man ber. Och om djuret ligger på sin högra eller vänstra sida, ska dess hals och mage vara vänd emot Qibla. Det är inte nödvändigt att dess ben, händer och ansikte är vänt mot Qibla. Om en person som känner till denna regel, medvetet ignorerar att placera djuret mot Qibla, blir djuret haram att äta. Men om han glömmer, eller inte känner till denna regel, eller gör ett misstag vid bedömningen av Qibla, eller inte vet Qiblas riktning, eller är oförmögen att vända djuret mot Qibla, då finns inget att invända, djuret är då halal att äta. Som en rekommenderad försiktighetsåtgärd bör dock personen som slaktar också stå riktad mot Qibla.

(4) När en person vill slakta ett djur bör han, precis som han gör Niyyat(syfte) till slakt, uttala Guds namn, och det räcker om han endast säger Bismillah”, eller om han yttrar ”Allah”. Men om han yttrar Allahs namn utan avsikt att slakta djuret, blir det slaktade djuret inte rent (tahir), och det är också haram att äta dess kött. Men om han inte uttalar Guds namn på grund av glömska, så finns det inget att invända, då är djuret ändå halal.

(5) Djuret bör uppvisa någon typ utav rörelse efter att det slaktats; åtminstone bör det röra sina ögon eller svans eller slå sin fot mot marken. Denna regel gäller endast när det är tveksamt huruvida djuret levde vid slakttillfället, annars är det inte nödvändigt.

(6) Det är nödvändigt att blodet ska flyta i normal mängd från det slaktade djuret. Om något blockerar venen, så att inte blodet fritt kan flöda ut, eller om blödningen är väsentligt lägre än normalt - då blir djuret haram att äta. Men om blodet flyter mindre än normalt på grund utav att djuret blödde ymnigt före slakt, finns där inget att invända, då är det halal att äta.

(7) Djuret skall slaktas från sin rätta plats för slakt; på grundval av de rekommenderade försiktighetsåtgärd bör halsen skäras från dess framsida, men man bör stå ‘bakom’ djurets huvud, så att kniven kan sättas mot strupen från det hållet. Man ska alltså inte stå framför djuret och skära av dess hals.

Att jaga med vapen

Om ett vilt djur, vars kött är halal att äta, jagas med ett vapen och det dör, blir det halal och kroppen anses ren(tahir), om följande fem villkor är uppfyllda:

(1) Det vapen som används vid jakten ska kunna skära igenom, likt en kniv eller ett svärd, eller ska vara vasst,som ett spjut eller en pil, att det på grund av sin skärpa, kan riva igenom kroppen på djuret. Om ett djur jagats med en fälla, eller slagits ned med en bit trä eller en sten, då bli inte kroppen ren(tahir), och det är haram att äta dess kött. Om ett djur jagas med pistol, och dess kula är så snabbt att det tränger in i djurets kropp och river upp det, då blir djuret rent (tahir) och halal, men om kulan inte är tillräckligt snabb och kommer in i djurets kropp med tryck och dödar, eller bränner dess kropp med sin värme, och djuret dör på grund av värmen, är det en fråga om Ishkal (tvivelaktigt/omtvistat) om djuret är rent (tahir) eller halal.

(2) Jägaren ska vara muslim, om det är ett muslimskt barn ska denne kunna skilja mellan rätt och fel. 

(3) Jägaren ska sikta sitt vapen i jakten på det specifika djuret. Därför är det så att om en person siktar på måfå mot flera mål och dödar ett djur av misstag, då är inte djuret rent(tahir) och dess kött är inte halal att äta.

(4) När jägaren siktar bör denne recitera Guds namn, och det är tillräckligt, om han yttrar Guds namn innan målet träffas. Men om han inte recitera Guds namn avsiktligt gör det att djuret inte blir halal. Det finns dock ingen skada skedd om han, på grund av glömska, inte säger Guds namn.

(5) Djuret blir haram om jägaren når djuret först när det redan är dött, eller även om det är vid liv så har han ingen tid kvar för att slakta det. Och om han har tillräckligt med tid att slakta det, men ändå inte slaktar det, kommer köttet att vara haram.

Om två personer tillsammans jagar ett djur, och om en av dem uppfyller förutsättningarna för halal-slakt, medan den andra inte gör det; t.ex om en av dem yttrar Guds namn, medan den andra med avsikt inte gör det, innebär det att djuret inte är halal att äta.

Om ett djur skjuts med en pil, och sedan faller ned i vatten, och en person vet att djuret har dött på grund av en kombination av pilen och av drunkning, då är köttet inte halal. För att vara exakt: om man inte är helt säker på att djuret har dött bara på grund av att ha blivit skjuten med pilen, är det inte halal.

Om en person jagar ett djur, använder sig utav en jakthund eller ett vapen som denne olovligen lagt beslag på, då är det nedlagda djuret visserligen halal och blir dennes egendom. Men utöver det kvarstår faktum att han har begått en synd och ska betala ”hyresavgift” för vapnet och/eller hunden till dess ägare.

Om en person som använder sig av ett vapen såsom ett svärd, skär av några av djurets lemmar under jakten, då kommer de avskurna lemmarna att vara haram. Men om djuret slaktas i enlighet med villkoren ovan, kommer de återstående delarna av kroppen att vara halal och kan ätas. Men om nämnt vapen(svärd) delar djuret i två delar, med huvud och hals på ena sidan, och jägaren sedan når djuret när det är dött, blir båda delarna halal. Och samma sak gäller om djuret är vid liv när jägaren kommer fram, men det finns inte tillräckligt med tid för att slakta det. Men om det finns tid för att slakta det, och det är möjligt att djuret kan leva under en lite längre tid, är den del som inte innehåller huvud och hals halal om djuret slaktats(dvs blivit kluven) i enlighet med de regler som föreskrivs av Shariah, annars kommer även den delen också att vara haram.

Om ett djur klyvs i två delar med en pinne eller en sten, eller annat redskap med vilka jakt inte är korrekt, kommer den del som inte har huvudet och nacken att vara haram. När det gäller den del som innehåller huvud och hals; om djuret är vid liv och det är möjligt att det kan leva en liten tid, och det slaktas i enlighet med de regler som föreskrivs av Shariah, är den delen halal, annars blir även den delen haram.

Om ett djur jagas eller slaktas och dess unge som finns i kroppen, och som är vid liv, tas ur dess kropp, då kommer ungen vara halal om det slaktats i enlighet med Shariah, annars blir det haram.

Om ett djur jagas eller slaktas, och dess döda unge förs ut ur dess kropp, kommer det att vara rent (tahir) och halal, om det inte hade dött innan mamman dödades. Eller om ungen inte borde ha dött på grund av dröjsmål med att föra ut det ur moderlivet, och under den förutsättning att ungen är fullt utvecklad, med hårbeklädnad fullt utvecklad på dess kropp.

Att jaga med jakthund

Om en jakthund jagar ett vilt djur, vars kött är halal att äta, bör följande sex villkor vara uppfyllda för att det ska vara rent(tahir) och halal:

(1) Hunden bör tränas att när den befalls att fånga byten då gör den det, och när den hindras från att gå, då stannar den. Men om hunden inte stannar efter att ha närmat sig det nedlagda djuret, så finns där ingen skada. Det är nödvändigt att hunden bör ha en vana att inte äta någonting av bytet förrän dess ägare kommer. Men faktum är att om den skulle äta lite av bytet innan ägaren kommer, eller dricker dess blod, finns dock inget att invända.

(2) Jakthunden ska jaga under översyn utav dess ägare. Om den lurpassar på, och själv jagar, är det haram att äta köttet av detta djur. Faktum är att om jakthunden, av sig själv, följer ett byte och senare dess husse/matte hejar på, för att uppmuntra den att bytet snabbare, bör det undvikas att äta köttet av det bytet, detta på grundval av obligatoriska försiktighetsåtgärder.

(3) Den person som skickar hunden på jakt ska vara muslim, med alla de villkor som redan nämnts i bestämmelserna om jakt med vapnet.

(4) Jägaren bör uttala Guds namn när denne skickar hunden. Om han avsiktligt inte uttalar Guds namn, blir bytet haram. Men om han oavsiktligt, glömmer, att uttala Guds namn finns det ingen fara med det.

(5) Bytet måste dö till följd av såret som orsakats av hundens tänder. Därför; om hunden kväver bytet till döds, eller bytet dör på grund av sitt springande eller rädsla, är det inte halal att äta.

(6) Jägaren som skickat hunden skall komma fram till platsen när djuret är dött. Om det ännu är vid liv, bör det inte finnas tillräckligt med tid för att slakta det. Men om han når dit när det finns tillräckligt med tid att slakta djuret, men han inte slaktar det, utan låter det  själv, då är bytet inte halal att äta.

När den person som skickat hunden, når bytet när han kan slakta djuret, men djuret dör medan han förbereder sig för slakt, t.ex han blir försenad i att ta fram kniven, då är djuret ändå halal. Men om han inte har något, med vilket han kan slakta djuret, och det dör, då blir djuret inte halal. Men om han släpper djuret så att hunden kan döda det, då blir det halal.

Om en person skickar flera hundar, och de tillsammans jagar ett djur, och om alla av dem uppfyller villkoren i regeln för jakt med hundar ovan, är bytet halal, men om någon av hundarna inte uppfyller dessa villkor, är bytet haram.

Om en person skickar en hund för att jaga ett djur, men hunden jagar ett annat djur, är bytet halal och rent(tahir), och om den jagar ett annat djur tillsammans med detta djur (som det sändes ut att jaga), då är de båda halal och rena(tahir).

Om flera personer skickar en hund tillsammans och en av dem inte yttrar Guds namn avsiktligt blir bytet haram. Dessutom, om en av hundarna som skickas inte är tränad på det sätt som avses i regel ovan, är bytet haram.

Om en hök eller ett djur förutom jakthunden jagar ett djur, är bytet inte halal. Men om en person når bytet när det ännu är vid liv, och slaktar den på det sätt som föreskrivs ovan, då är dess kött halal.

1 kommentar

 

I början på november framträdde Hezbullahs Generalsekreterare Sayyid Hassan Nasrullah personligen inför massorna, som samlats i åminnelse av Ashura. Hans budskap var (och är alltid) att deras kamp inte är emot våra bröder/systrar ifrån Ahl-as-Sunnah, det är ingen sekteristisk strävan som de håller på med. Som alltid pratar han mycket tydligt om att det som pågår i omvärlden inte handlar om ett krig mellan shiiter och sunniter.

I dessa dagar, när Islams fiende numero uno, dvs ISIS, bödlar på som mest – undrar man förstås: Vem kämpar egentligen ISIS emot? Vem är fienden hos dom? Det verkar vara sunni, shia, kristna och alla människor på vår jord i princip…så vilka är det som har rätt att leva, anser dom? Hur många är dom egentligen: 1000 st? 10 000…30 000? Är deras strävan att enbart de själva ska bebo vår jord? Var finns islam i deras framfart? Det finns ingen som helst logik i deras s.k. ”kamp”. Så många frågor, så få svar…

Sayyid Hassan Nasrullah <3 ! Se video and fall in love. Engelsk undertext.

5 kommentarer

7 livsregler

seven_sevens

 

1. Slut fred med ditt förflutna så att det inte förstör din nutid.
2. Vad andra tror om dig, är inte din ensak!
3. Tiden läker nästan allting: ge det tid.
4. Jämför inte ditt liv med andras, och döm dem inte – du har ingen aning om hur deras resa har sett ut.
5. Sluta grubbla så mycket, det är helt i sin ordning att inte ha alla svaren, de kommer till dig tids nog.
6. Ingen ansvarar för din lycka, förutom du själv.
7. Le! Du äger inte alla världens problem…

2 kommentarer

Är du rädd för döden?

to him

Alexandra frågar:

”Hej mammaMarie, min fråga kanske är personlig så du avgör om du vill svara eller inte. Det är en fråga många inte vill tala om. Är du rädd för döden? Varför är frågan så känslig för många? Vad tänker du?”

Hej Alexandra,

En mycket bra fråga. Det finns inget i livet som man med hundraprocentig tillförlitlighet kan vara säker på. Inget. Förutom döden. Ändå har folk svårt att prata om döden, vilket är rätt så paradoxalt eftersom vi människor alltid söker efter säkerhet, och längtar efter försäkringar om att det ena eller det andra kommer att ske. Men i grunden så finns inga såna garantier på något annat i livet, än just döden.

Genom historien så har alla samhällen alltid levat nära döden, och ofta har folk levt sina liv runt sin död – så att säga. Man har vetat vart man ska begravas, man pratar med folk om sin död, sin begravning och hur man vill att folk ska komma ihåg en. Äldre har alltid varit noga med att ofta ge yngre generationer tips om hur de ska leva och hur de ska välja när de tar beslut, allt för att försäkra sig om att efterlevande ska fortsätta i sin egen anda när man dör. Man vill fortsätta vara en del av de levande människorna även efter döden.

En del ledande personer i samhället har under deras livstid sett till att andra har byggt deras grav under tiden de själva lever. Till exempel Faraonerna som lät bygga sina pyramider som tog tusentals människor åratal att bygga. Och Mingdynastins härskare som lät bygga de 13 gravvalven utanför Beijing under sin livstid, den första tog 18 år att bygga. Eller så har befolkningen varit upptagna med att bygga gravvårdar åt folk som har dött, som t.ex Taj Mahal mfl. Många i samhället har, historiskt sett, varit upptagna med att bygga för döden, alltså har döden varit helt integrerad med vardagslivet på ett helt annat sätt än idag.

Idag är döden närmast utraderad ifrån vårt samhälle. Man har ‘byggt bort’ döden helt enkelt, och man anser att döden inte tillhör livet över huvud taget. Vi lejer inte bara bort allt arrangemang kring döden, man vill heller inte gärna ta med barn till begravningar och man vill helst inte prata om döden. Som alla säkert känner till, så är de flesta rädda för sådant som de inte känner till. ‘Det okända’ är alltid främmande, och skrämmer därför. Det finns dock de som kittlas utav allt som är okänt och ‘skrämmande’, och därför uppstår också många okulta rörelser, vilket vi kan se mycket utav i vårt samhälle idag.

Då det som är främmande plötsligt ‘drabbar’ någon man känner, så vet man idag inte hur man ska reagera och agera på det. Det resulterar allt för ofta att folk slutar umgås med den som har förlorat en kär familjemedlem, eller så kanske någon blir sjuk i en dödlig sjukdom och folk tycker det är obehagligt då det handlar om den onda bråda döden. Man är rädd att behöva höra talas om den, och då undviker man mer och mer de personer som har drabbats, ända tills de drabbade är lämnade ensamma i sin sorg.

Detta förhållningssätt är så synd, för när man kan hantera döden, då återgår man till sin sanna natur, och då kan man också hantera livet bättre. Men tyvärr inser folk inte det i denna ytliga och hektiska värld som vi lever i idag. När man tänker efter så borde att ”lära sig att hantera döden” vara ett skolämne.

Döden är alltså en verklighet som alla människor tror på. Men det är också en verklighet som de flesta av oss tycker om att hålla sig borta från.

I islam är döden inte slutet på vår existens; utan en passage, som tar oss från denna värld till livet efter detta - vilket också är själva syftet med vår skapelse, och resultatet av vårt arbete här i livet. Frågan om vi är rädda för döden eller inte, beror helt på hur mycket vi har förberett oss inför vidräkningen på Domedagen. De som inte tror på ett liv efter detta, de räds döden då det innebär den totala förintelsen av dem själva. De som tror på ett liv efter detta, de räds döden för att de är rädda att deras gärningar inte varit tillräckliga för en evighet i komfort efter döden. I vilket fall som helst (tro eller inte tro) så bör vi alla hålla oss för goda för att gå omkring högfärdiga i livet, det bästa är att hålla sig ödmjuk inför allt i livet. För till syvende och sist så är vi inte större i livet, på denna jorden, än det eftermäle vi lämnar efter oss sedan vi dött.

Du frågar mig om jag själv är rädd för döden: Det där är så olika, beroende på vart jag befinner mig i livet för tillfället. Vissa gånger längtar jag efter döden, inte för att jag vill slippa ifrån livet särskilt mycket, utan mer för att jag känner till en del om livet efter döden och delar av det längtar jag efter. Men rätt så fort så kommer jag på andra tankar, och vill gärna leva kvar länge än. För jag själv känner att jag inte gjort tillräckligt här på jorden, och där kommer rädslan in:”Har jag förberett mig tillräckligt för min första natt i graven, för tiden efter, för Domedagen…?” Det är här: det jag gör just nu, de beslut jag tar, de ageranden jag gör idag, som gäller i evigheten. Kan jag försvara mig där? Man gör synder varje dag, och har jag ‘jämkat upp’ för de synderna så att vågskålen är till min fördel på Domedagen? Det är alltså inte själva döden jag är rädd för, utan snarare det tillstånd jag befinner mig i här i livet vid dödsögonblicket.

Ja, Alexandra, det är så mina tankar går gällande döden. Jag vet ju att Gud är Barmhärtig och Förlåtande, och jag kan bara hoppas att Han kommer att ha överseende med mina brister. Men för oss troende, till skillnad ifrån icke-troende, så har vi ett hopp som genomsyrar våra liv när det gäller döden. Det ser jag också är till stor hjälp, både i livets skeenden så väl som vid sorgearbetet efter en död familjemedlem. Även om jag ändå ser att faktiskt alla människor återgår till sin primära natur, dvs så som Gud skapade oss, vid dödsfall, och när folk tänker på sina döda så tänker de ändå att de har ett slags liv efter döden….det betyder att alla, egentligen, innerst inne tror på ett liv efter detta, och besitter en stark tro på Gud. Men folk är envisa ibland.

Ett råd att ha med sig i livet, som ger hög behållning både i detta livet och i nästa: Det är att upprätthålla en god karaktär [dvs att likt Profeten(s) ha ett ‘soligt’ förhållningssätt, vänlig, artig och vid gott mod]!

Detta, tillsynes banala, råd har en oerhörd tyngd hos Gud, och kan vara en avgörande sak den dagen Domen ska falla. Jag redogör några punkter här nedan, som visar hur viktigt detta karaktärsdrag är:

God karaktär är halva religionen (1).

En god karaktär är en välsignelse från Gud (2).

På Domens dag, kommer det inte finnas någon annan god gärning som är tyngre än god karaktär (3)

En man med god karaktär räknas som en man som alltid ber och fastar. Hans thawab (belöning) är lika stor som en som kämpar i Guds väg (Jihad) (4).

En bra karaktär löser synder så som vatten löser salt. Majoritet av de människor som kommer till Paradiset är de som har avstått från synder(Muttaqi) och de som har bra karaktär (5).

Gud har sagt att han skulle skämmas över att låta helvetets eld vidröra köttet av en person som besitter en god karaktär (6).

Imam Ja’far as-Sadiq (a) har sagt: Om du inte kan hålla goda ekonomiska relationer med människor, så visa åtminstone god karaktär genom att uppträda fint (8).

Imam Ali (a) har sagt: Uppträd fint med alla så att de visar tillgivenhet mot dig när du träffar dem. Och om du dör, känner de sig ledsna och säger ”Inna Lillah”. Uppträda aldrig på ett sådant sätt att de istället måste uttala;AlhamduLillah” när du dör (9).

Någon frågade Imam Ja’far as-Sadiq (a): Vad är definitionen av god karaktär och gott uppförande? Han svarade: Artighet, att tala behagligt och att möta människor på ett tillmötesgående sätt (10).

Den Heliga Profeten (S) har sagt: När du möter troende, hälsa på dem med ett leende. Det är ett tecken på god karaktär. Att prata artigt med din fiende är hövlighet. På detta sätt dras han till Imaan (Islam). Även om han inte blir en troende kommer åtminstone de troende att besparas ifrån dennes(icke troende) (ev) rackartyg (11).

I Imam Khomeinis testamente gav han många råd till sin son. Bland annat allt ovan nämnt, men också detta: Son! Akta dig, behandla inte dina barn illa. Ett dåligt beteende leder dig till helvetet. Ett dåligt uppförande förstör Imaan (tro) på samma sätt som vinäger förstör honung. När Saad bin Maaz[en stor man som levde med Profeten] dog, tog sjuttio tusen änglar del i hans begravningsprocession. Ändå var han tvungen att lida Fishar al-Qabr” eftersom han inte betedde sig fint med sina barn (12).

Slutligen:

Vi lever i en era av jämförelser. Vi jämför oss med andra: andra har gjort något, då ska jag också göra det – inte för att jag vill, eller har behov utav det, utan enbart för att andra har gjort det. Eller så begår någon annan en synd, och så tänker man att ‘om den där personen begår en synd, då är det okej att jag begår den här – lite mindre- synden’, och tänker att Gud ska bedöma min vågskål tillsammans med någon annan…att helvetet har begränsat utrymme och Gud ska välja bort en av oss på det sättet. Nej nåt sånt finns inte. Inte heller vill någon gärna gå i första ledet när det gäller att utföra gärningar som kan anses religiösa. Man vill gärna att någon annan går före, så att man kan gömma sig bakom den personen ifall andra attackerar en. (vad ska vi tidiga konvertiter säga om det? Vi har gått som ufon på gator och torg i väntan på att fler muslimer ska fylla gaturummet så att vi slipper vara så mycket i blickfånget).

Sluta med dessa jämförelser, det är sånt som hindrar en ifrån att anta en ‘god karaktär’. Den enda man ska jämföra sig med är sig själv, och man ska fråga sig – VARJE DAG – om man idag är ett steg närmre den person man har som mål att vara, än man var igår? Då är man på god väg att lyckas, inte bara i detta liv, utan även i nästa.

Källor:

(1).Wasaelus Shia, s. 331
(2). Wasaelus Shia
(3). Usul al-Kafi - 2, s. 99
(4). Usul al-Kafi - 2, s. 101
(5). Usul al-Kafi - 2, sid 10
(6). Wasael Shia -2, sid 221
(8). Usul al-Kafi - 2, sid 102
(9). Wasaelus-Shia-2. p 277
(10). Usul al-Kafi-2, s. 103
(11). Mustadrakul Wasael - 2, sid 51
(12). Mustadrakul Wasael - 2, sid 334

Islamic Quotes About Death (11)

2 kommentarer

Gör 3 och få 3

 

Imam al Sadiq a.s sade:

1. Den som gör det till en vana att säga sanningen, hans gärningar kommer att bli förlåtna;
2. Den, vars uppsåt är gott, för honom kommer Gud öka inkomsterna;
3. Den som behandlar sin familj väl, kommer Gud förlänga livet på.

(Khisal by Saduq, vol. 1 p. 88)

three-hearts

6 kommentarer

Den Bengaliska svälten: Hur britterna konstruerade det värsta folkmordet i mänsklighetens historia – för vinst

”Jag hatar indier. De är ett djuriskt folk med en djurisk religion. Hungersnöden var deras eget fel då de avlar sig som kaniner.

citat från den oftast mycket hyllade krigsministern Winston Churchill

Nedan är en sammanfattning utav en bortglömd katastrof(flera i en faktiskt). Den påminner mig om att historien upprepar sig ständigt. Vi tror att denna jakt på vinst och kapital är något relativt nytt, men hos oss har den regerat länge, vilket framkommer nedan. Vi (i väst) vill gärna tro oss själva vara civilisationens vagga och stolthet, medan vi nedmonterar hela samhällen, för en tillfällig vinst i plånboken. Folk i österlandet verkar oftast ända från början ha haft lite mer i huvudet än att sälja sin själv för profit. Som t.ex stormogulerna (nedan) som visserligen frossade och älskade rikedomar, men ändå sparade till sin befolkning inför sämre tider.

Britterna hade en hänsynslös ekonomisk agenda när de blev verksamma i Indien och de tog inte med empati för de infödda medborgarna när de kom – det är väl oftast så när västländer ‘invandrar’ i östländer? Känner någon något annat exempel nånstans?

Under den brittiska Rajandrabbades Indien av otaliga hungersnöder. Men värst drabbades Bengalen. Den första av dessa var år 1770, följt av allvarliga perider under åren 1783, 1866, 1873, 1892, 1897 och slutligen 1943 till 1944. Tidigare, när hungersnöd hade drabbat landet, hade de inhemska härskarna varit snabba att agera med att avvärja större katastrofer. Efter britternas intåg berodde visserligen de flesta hungersnöder på fördröjda monsuner, men huvudorsaken var britternas exploatering av landets naturresurser, som de gjorde helt för egen ekonomisk vinning. Ändå gjorde de lite för att erkänna förödelsen dessa åtgärder åstadkommit. Om något, så var de irriterade på de svårigheter svälten gjorde i att beskatta befolkningen.

Churchills-man-made-famine

Den första av dessa svältkatastrofer var alltså år 1770 och var ohyggligt brutal. De första tecknen på en kommande svält, syntes redan 1769 och svälten pågick till 1773. Denna dödade cirka 10 miljoner personer, miljoner fler än judarna inspärrade under andra världskriget. Det utplånade en tredjedel av befolkningen i Bengalen. John Fiske, i sin bok The Unseen World”, skrev att hungersnöden 1770 i Bengalen var långt dödligare än Digerdöden som terroriserade Europa under det fjortonde århundradet.

Innan britterna kom, dvs under landets vanliga Mogulstyret, krävdes bönder att betala en skatt på 10-15 procent av det som deras skördar gav. Detta säkerställde en bekväm kassa för de styrande, men även ett brett säkerhetsnät för bönderna ifall vädret inte skulle hålla för framtida skördar. År 1765 kom så britterna och fördraget i Allahabad undertecknades och Ostindiska kompaniet tog över ansvaret för att samla in avgifterna från dåvarande Moghulkejsaren Shah Alam II. Över en natt ändrades ‘hedersbevisningen’, som britterna nu insisterade på att kalla det, och inteskatter’för att undertrycka upproret - ökade till hela 50 procent!! Bönderna var inte ens medvetna om att pengarna hade bytt ägare. De betalade, fortfarande i tron att det gick till kejsaren.

 

Partiella fel i grödan var en ganska vanlig företeelse i den indiska bondens liv. Därför var det överskottslager, som återstod efter att de betalat skatterna, så viktigt för deras försörjning. Men med den ökade beskattningen, minskade  överskottet snabbt. När det slog fel i skörden år 1768, fanns det vanliga skyddsnätet inte längre. Regnet år 1769 var dystert och nu syntes de första tecknen på den fruktansvärda svältkatastrofen som skulle komma.

Hungersnöden skedde främst i de moderna staterna Västbengalen och Bihar, men drabbade också Orissa, Jharkhand och Bangladesh. Bengal var, naturligtvis, den värst drabbade. Bland de värst drabbade områdena var Birbum och Murshidabad i Bengalen. Tusentals avfolkade området i hopp om att finna näring på annat håll, bara för att dö av svält senare. De som stannade kvar omkom ändå. Enorma hektar jordbruksmark övergavs. Vilda djur började trivas där, vilket resulterade i djupa och obeboeliga djungelområden. Tirhut, Champaran och Bettiah i Bihar på liknande påverkades i Bihar.

 

Abandoned

 

Dessförinnan, när hotet om en hungersnöd annalkade, hade de indiska härskarna avstå sina skatter och inlett kompensationsåtgärder, t.ex. bevattning, som inrättats för att ge så mycket lättnad som möjligt till de drabbade bönderna. De koloniala brittiska härskarna fortsatte att ignorera eventuella varningar som kom deras väg om svält. Även om svälten hade startat redan i början av 1770, då startade dödsfallen 1771. Det året höjde det Ostindiska kompaniet skatten till 60 procent som ersättning till sig själva för att så många av ‘deras’ bönder förlorat sina liv. Färre bönder gav mindre grödor som i sin tur innebar mindre intäkter. Därför blev det nu så att de ännu inte dukat under för svälten fick betala dubbel skatt för att säkerställa att den brittiska statskassan inte drabbades av några förluster under denna travesti.

Efter att ha tagit över efter moghulhärskaren, hade britterna utfärdat en omfattande order på kontantgrödor(s.k.avsalugrödor) som skulle odlas. Dessa var avsedda att exporteras. Så jordbrukare som använde sin mark för att odla ris och grönsaker var nu tvungna att odla indigo, vallmo och andra liknande grödor som gav ett högt marknadsvärde för dem, men som inte är till någon hjälp för en svältande befolkning. Det fanns ingen backup av ätbara grödor i händelse av svält. De naturliga orsakerna som hade bidragit till torkan var ett vardagligt problem för befolkningen, men de hade utarbetat åtgärder för detta, så folket hade alltid klarat sig bra. Det var det enögda vinstmotivet för britterna som åstadkom de förödande konsekvenserna. Inga lättnad fick de drabbade, ingen hjälp alls. Snarare, som nämnts ovan, ökades beskattningen bara för att kompensera för eventuella underskott för det brittiska styret. Vad som är ironiskt är att Ostindiska kompaniet genererade en högre vinst år 1771 än de gjorde 1768….

 

 1943

Winston Churchill, den helgade brittiska krigsstatsminister som räddade Europa från ett monster som Hitler var oroväckande känslokallt om den oerhörda svält som svalde den Bengaliska befolkningen. Han avledde nonchalant de leveranser av medicinsk hjälp och mat som höll på att skickas till de svältande offren i Bangalen, till de redan väl försörjda soldaterna i Europa.

När man bönföll honom att inte göra detta svarade han bara: ”Oavsett svält eller ingen svält, så kommer indianer att föröka sig som kaniner.” Regeringen i Delhi skickade ett mycket målande telegram till honom av den fruktansvärda förödelsen och antalet personer som dött. Hans enda svar var: Varför har då inte Gandhi dött ännu?

 

Man kan dra många paralleller i dessa kolonialmaktshistorier. Alla är lika jävliga. Det finns många som svälter i Europa, en hel tiggare, som ligger likt personen på bilden längst ned. Och vi är irriterade för att vi känner oss besvärade utav att behöva se det. En annan parallell är Winston Churchills uppsvällda och högfärdiga sätt emot den svältande befolkningen, och hans uttalande om deras karaktär: det ligger precis i linje med vissa partier som tusentals svenskar har röstat in i vår riksdag.

Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 39 andra följare