Arkiv för kategorin Jag

50 ÅR!

2015-06-10

Ja nu har det skett – det oundvikliga, om man inte viker hädan redan som ung och vacker förstås: Jag har fyllt 50 år gammal! Så vill man se hur ett halvt sekel ser ut i ansiktet, så är det bara att komma och beskåda mig, studera mig ur alla vinklar. Förhoppningsvis ser ni visheten, som beror på erfarenheter, glimma till där någonstans….? En får hoppas det i alla fall, allt annat har slutat att glittra och glimma känns det som… för länge sen.

Jag är inte mycket för att vara i centrum för allas uppmärksamhet, faktum är att jag avskyr sånt! Därför är jag inte mycket för att fira min egen födelsedag, jag har dock alltid haft bjudning, men det har mest varit på kommando ifrån omgivningen. Detta år tänkte jag inte alls göra något märkvärdigt, men barnen insisterade på att jag ju bara MÅSTE ha en stor fest! Så till slut kapitulerade jag, och bjöd in mina nära och kära till min födelsedag. Inbjudan gick per sms förra veckan. Jag bad mina flickor om hjälp med det hele, och de lovade att göra det de kan. Men sedan jag väl hade skickat ut inbjudan, och bestämt mig för en ordentlig fest, så verkade deras intresse svalna alldeles markant! Ena dottern(Leila) skulle till Polen och besöka en väninna, den andra(Yomyom) skulle på läger med skolan( båda skulle anlända hem igen precis på min födelsedag) och äldsta dottern(Fatima) har ju 2 barn, så henne hade jag inte alls tänkt besvära mer än kanske som stöd under själva partyt, och sonen(Ali), han bor ju i Växjö, så han är borträknad per automatik lixom….

Visserligen brukar jag ordna det mesta själv, men jag tänkte att: ”Neeeej! Jag ska INTE göra allt själv den här gången!”, så jag sköt på firandet till dagen efter, dvs idag den 11 juni, så att ingen skulle komma undan med ‘fixet’. Inte förrän i lördags började jag knåpa på innehållet i mottagningen, och jag bollade idéer med Leila och Yomyom och de verkade så himla kylslagna angående denna fest, lite intresse visade de visserligen, men jag insåg att jag förmodligen måste göra detta själv ändå. Det var bara att acceptera läget kände jag.

Något jag dock såg fram emot var att vara barnvakt för båda mina barnbarn i söndags. Dottern Fatima med make hade bröllopsdag den 6 juni, så de ville ut och äta tillsammans på söndagen. Jag och Yomyom skulle dit och hjälpas åt. Jag frågade Leila om hon ville komma, och hon verkligen lös upp när jag frågade henne, och hon lovade komma dit senare. Även sonen ville komma och mumsa på de små, så det skulle bli en enkel match att vara barnvakt insåg jag. Jag och Yomyom skulle vara där vid kvart i fyra.

Vi släntrade in hos Fatima och så snart vi kom innanför dörren hörde jag några ropa något, otydligt vad dock! Men jag kopplade snabbt ihop att alla mina barn var samlade och att de bestämt att fira mig redan idag, då ju faktiskt sonen Ali tillfälligt var hemma på besök ifrån sina studier i Växjö. Plötsligt började de sjunga i massor, och det lät som mycket fler än bara mina 4 barn med respektive…så jag kikade snabbt in i vardagsrummet…. och Oh My God!!! Det var MASSOR av folk där, ett 50-tal stycken såg det ut som?? De sjöng ”Ja må hon leva…” med den största passion ever! Det var värsta orkesterkören, med något varierande kvalitet på stämmorna dock 🙂 !

Jag höll på svimma av! All eyes on me plötsligt… och jag slogs av så dåligt samvete över att alla kommit dit, bara för min skull! Så himla pinsamt alltså! Man känner ju att ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?!” Jag kände instinktivt att jag ville ge dom en femhundring var, för att de besvärat sig att komma dit….men jag vet ju att det inte går att komma med sånt vid såna tillfällen så jag behöll den känslan för mig själv. Jag blev helt gråtfärdig, så mycket mina barn har ordnat och fixat! Över 30 heliumballonger över hela salongen, och Marie Antoinette-tema var det. Såååå gulligt! Jag visste redan att jag har bästa barnen, men hade ändå inte förväntat mig detta ❤ ❤ <3! Jag vet nog hur mycket jobb och planering som ligger bakom dylika tillställningar, och att de lyckats göra detta under min radar, som aldrig undgår såna saker, det fattar jag fortfarande inte!? Och mina vänner, som jag faktiskt firade en annan person tillsammans med, bara dagen före! De hade inte yppat minsta vink om detta!

Då jag inte alls var klädd för någon typ utav fest, utan för en slack eftermiddag som barnvakt, så hade Fatima köpt en klänning och smycken till mig! Leila fick göra vad hon kunde med att spackla mitt ansikte, och sen var det bara att köra..!!! Vi dansade och åt massor av gott, och pratade och skrattade! Det bästa var ändå att de bjudit folk i varierande åldrar, jag blev så glatt överraskad att så många ungdomar närvarade, jag menar: mina egna vänner – de har ju närmast plikt på närvaro 🙂 👍, men inte de andra! Superkul!

De hade ordnat med en quiz också – om mig, och jag känner att jag fick lära mig lite om mig själv också! Blev påmind om en del saker jag glömt bort, eller förträngt :/ . Det har gått fyra dagar nu, och jag känner mig fortfarande lika glad över min 50-årsfest! Men då jag, i min egna planering, haft den 10:e och 11:e juni avbockad för förberedelser inför festen, och fest, så känns det som att jag haltar lite. Känns ‘arbetslös’ på något sätt. Men det gäller att njuta av all ‘fritid’ jag fått för att undsluppit allt som har med firandet att göra – bara det är ju bästa presenten 🎁!

Igår, på min riktiga födelsedag, kommer dotter hem från Polen med blombukett, flera buketter droppade in med bud, och fler presenter och grattiskort kom med posten mm. Jag jobbade en stund, men tänkte att NÅT måste jag i alla fall göra idag, så jag bjöd ut mina kära barn på middag – ännu mer blommor(!), vädret var lyriskt vackert, och jag kom ihåg mina barndoms somrar – de brukade ju faktiskt börja precis den 10 juni! Alltid på min födelsedag alltså <3.

Jag kan ju säga att jag aldrig trodde att det skulle vara så roligt att fylla 50 år! Jag tänker fira 50-årsdag varje år hädanefter, så förbered er kära vänner! ”Välkommen till dö-sidan av livet” sa min väninna(som är äldre än mig), jag tycker det känns som att det är NU livet börjar, så jag hoppas att man får vara med åtminstone lika länge till 🙂  !

Tuuuusen tack till alla mina barn, och alla mina vänner, och alla som jag känner, för all uppvaktning på min 50-årsdag. I love you all ❤ ❤ ❤

hugsnxxx

Då alla närvarande var utan hijab, kan jag bara visa en liten del utav festligheten 🙂

50 ÅR

6 kommentarer

En liten påminnelse

Ekonomad

Äntligen är det dags att deklarera!

Som alla säkert vet är det deklarationstider nu. De flesta har fått sina blanketter, annars är det dags att ringa Skatteverket och klaga.

Den 4 maj är sista dagen att lämna in inkomstdeklarationen för fysiska personer och enskilda näringsidkare.

Deklarationen för aktiebolag med bokslut den 31/12 ska vara inne den 1 juli. Ett tips är att vara ute i god tid med bokföringen, för när det gäller aktiebolag så ska även årsredovisningen in till Bolagsverket senast den 31 juli.

Om ni bor i Malmö (eller Skåne med för den delen) är ni välkomna till Ekonomad Bokföring & Administration för att få råd och hjälp med bokföringen, bokslutet och deklarationen.

Ni är välkomna att kolla in hemsidan först, ekonomad.se , och gå gärna in och ‘gilla’ vår FACEBOOKSIDA.

Den som gillar och dessutom delar vår facebooksida får dessutom 10% rabatt på hela fakturan hos oss.

För att slippa förseningsavgifter, vilket Skatteverket är snabba med ifall man inte lämnar in deklarationen i tid, hör då alltså av er i god tid.

Kontaktuppgifter

1 kommentar

Uppdatering

gc

Det är egentligen vansinnigt att man inte har tid och blogga längre! Jättetrist, för jag älskar att skriva, men det kommer perioder i livet när man inte har tid att göra sånt som man kanske älskar mest…och just nu är jag inne i en sån period. Förutom att jag jobbar mycket, så har jag blivit mormor-  för andra gången. Wihoo ❤ ❤ ❤ ! Så underbart alltså!

Jag tycker själv att det låter lite fånigt och töntigt när man hör mormödrar säga ”men ååååh, det är sååå roligt med barnbarn! Det är livets efterrätt…” och blabla med mera. Men det ÄR roligt med barnbarn. Jag har aldrig fattat det där. Jag kan sitta och scrolla igenom bilder på dom, när jag sitter i min ensamhet, och jag finner mig själv sitta och gulla med dom, ibland med väldigt hög volym. Då brukar min 14-åring komma rusande och fråga om Fatima(barnbarnens moder) har mms:at nya bilder på dom? Nä, säger jag, jag tittar på gamla bilder :/ . Men jag blir lika upprymd av dom fortfarande. Det nya tillskottet, en liten ponkelonke vars namn är Gabriel, är SÅ bedårande underbar! Han är inte så där mager, som den lite äldre systern (och som alla mina barn brukar vara i nyfött stadie), så han är inte så där ‘spattig’ vid minsta rörelse. Därför känns han så trygg och tillfreds och han tittar på en med sina ögon, som ser ut att innehålla så mycket visdom. Helt otroligt alltså! Sååå söt och go ❤ . Det kommer att bli så spännande att se hans utveckling.

Dottern gick över tiden med graviditeten, samtidigt som hon var svårt sjuk i influensa, så jag ville avlasta de gravida föräldrarna, och tog hem mitt barnbarn, lilla Dalia, ett par dagar. Det visade sig att även hon var drabbad av samma influensa, och sedan dess har vi alla varit väldigt sjuk. Särskilt jag är det synd om(förstås). Det har gått två veckor nu och hostan har blivit värre och värre, känner mig inte så sjuk i övrigt, men hostan – den går inte av för hackor kan jag säga! Jag tycker synd om grannarna om nätterna. Och mina medarbetare på jobbet. Hostan ligger så djupt att man måste ta i ifrån djupet av sina lungor vid varje hosta, och när jag är klar med hostattacken, då har jag full syrebrist i hjärnan(och lungorna till hälften på väg ut)! Alltså jag blir som en zombie i flera minuter …vad ÄR detta för virus egentligen?! Jag har aldrig varit med om nåt så konstigt. Jag har mått mycket värre, egentligen mår jag bra i övrigt, men hostan kommer att ta kål på mig känns det som. Varför ser jag inga braskande rubriker i tidningarna om denna obarmhärtiga hosta?? Jag tycker det är ett världsomvälvande problem som bör upp på nyhetsagendan.

Hostan har dessutom förstört stämbanden, så jag låter precis som en man vars röst ärrats utav mångårigt alkoholmissbruk. Jag jobbar ju, trots allt, och det är inte roligt att svara i telefonen kan jag säga. Folk som ringer förväntar sig att komma till en redovisningsbyrå, och så stöter de på denna härjade mansröst. Jag hör att de tvekar i början, och det är SÅ jobbigt att behöva prata en massa extra genom att jag först måste be om ursäkt för min sträva hesa röst. I början sa jag inget, men jag har insett att förklaring behövs. Det brukar nämligen bli tyst i telefonen, efter jag svarat, och efter en stund kommer: ”Ehhhh…..jaaa ursäkta mig, men har jag kommit rätt? Jag söker en redovisningsbyrå….kan jag möjligtvis ha fått fel nummer…??” : Pinsamt! Jag vill bara att detta ska sluta nån gång.

 

5 kommentarer

Är du rädd för döden?

to him

Alexandra frågar:

”Hej mammaMarie, min fråga kanske är personlig så du avgör om du vill svara eller inte. Det är en fråga många inte vill tala om. Är du rädd för döden? Varför är frågan så känslig för många? Vad tänker du?”

Hej Alexandra,

En mycket bra fråga. Det finns inget i livet som man med hundraprocentig tillförlitlighet kan vara säker på. Inget. Förutom döden. Ändå har folk svårt att prata om döden, vilket är rätt så paradoxalt eftersom vi människor alltid söker efter säkerhet, och längtar efter försäkringar om att det ena eller det andra kommer att ske. Men i grunden så finns inga såna garantier på något annat i livet, än just döden.

Genom historien så har alla samhällen alltid levat nära döden, och ofta har folk levt sina liv runt sin död – så att säga. Man har vetat vart man ska begravas, man pratar med folk om sin död, sin begravning och hur man vill att folk ska komma ihåg en. Äldre har alltid varit noga med att ofta ge yngre generationer tips om hur de ska leva och hur de ska välja när de tar beslut, allt för att försäkra sig om att efterlevande ska fortsätta i sin egen anda när man dör. Man vill fortsätta vara en del av de levande människorna även efter döden.

En del ledande personer i samhället har under deras livstid sett till att andra har byggt deras grav under tiden de själva lever. Till exempel Faraonerna som lät bygga sina pyramider som tog tusentals människor åratal att bygga. Och Mingdynastins härskare som lät bygga de 13 gravvalven utanför Beijing under sin livstid, den första tog 18 år att bygga. Eller så har befolkningen varit upptagna med att bygga gravvårdar åt folk som har dött, som t.ex Taj Mahal mfl. Många i samhället har, historiskt sett, varit upptagna med att bygga för döden, alltså har döden varit helt integrerad med vardagslivet på ett helt annat sätt än idag.

Idag är döden närmast utraderad ifrån vårt samhälle. Man har ‘byggt bort’ döden helt enkelt, och man anser att döden inte tillhör livet över huvud taget. Vi lejer inte bara bort allt arrangemang kring döden, man vill heller inte gärna ta med barn till begravningar och man vill helst inte prata om döden. Som alla säkert känner till, så är de flesta rädda för sådant som de inte känner till. ‘Det okända’ är alltid främmande, och skrämmer därför. Det finns dock de som kittlas utav allt som är okänt och ‘skrämmande’, och därför uppstår också många okulta rörelser, vilket vi kan se mycket utav i vårt samhälle idag.

Då det som är främmande plötsligt ‘drabbar’ någon man känner, så vet man idag inte hur man ska reagera och agera på det. Det resulterar allt för ofta att folk slutar umgås med den som har förlorat en kär familjemedlem, eller så kanske någon blir sjuk i en dödlig sjukdom och folk tycker det är obehagligt då det handlar om den onda bråda döden. Man är rädd att behöva höra talas om den, och då undviker man mer och mer de personer som har drabbats, ända tills de drabbade är lämnade ensamma i sin sorg.

Detta förhållningssätt är så synd, för när man kan hantera döden, då återgår man till sin sanna natur, och då kan man också hantera livet bättre. Men tyvärr inser folk inte det i denna ytliga och hektiska värld som vi lever i idag. När man tänker efter så borde att ”lära sig att hantera döden” vara ett skolämne.

Döden är alltså en verklighet som alla människor tror på. Men det är också en verklighet som de flesta av oss tycker om att hålla sig borta från.

I islam är döden inte slutet på vår existens; utan en passage, som tar oss från denna värld till livet efter detta vilket också är själva syftet med vår skapelse, och resultatet av vårt arbete här i livet. Frågan om vi är rädda för döden eller inte, beror helt på hur mycket vi har förberett oss inför vidräkningen på Domedagen. De som inte tror på ett liv efter detta, de räds döden då det innebär den totala förintelsen av dem själva. De som tror på ett liv efter detta, de räds döden för att de är rädda att deras gärningar inte varit tillräckliga för en evighet i komfort efter döden. I vilket fall som helst (tro eller inte tro) så bör vi alla hålla oss för goda för att gå omkring högfärdiga i livet, det bästa är att hålla sig ödmjuk inför allt i livet. För till syvende och sist så är vi inte större i livet, på denna jorden, än det eftermäle vi lämnar efter oss sedan vi dött.

Du frågar mig om jag själv är rädd för döden: Det där är så olika, beroende på vart jag befinner mig i livet för tillfället. Vissa gånger längtar jag efter döden, inte för att jag vill slippa ifrån livet särskilt mycket, utan mer för att jag känner till en del om livet efter döden och delar av det längtar jag efter. Men rätt så fort så kommer jag på andra tankar, och vill gärna leva kvar länge än. För jag själv känner att jag inte gjort tillräckligt här på jorden, och där kommer rädslan in:”Har jag förberett mig tillräckligt för min första natt i graven, för tiden efter, för Domedagen…?” Det är här: det jag gör just nu, de beslut jag tar, de ageranden jag gör idag, som gäller i evigheten. Kan jag försvara mig där? Man gör synder varje dag, och har jag ‘jämkat upp’ för de synderna så att vågskålen är till min fördel på Domedagen? Det är alltså inte själva döden jag är rädd för, utan snarare det tillstånd jag befinner mig i här i livet vid dödsögonblicket.

Ja, Alexandra, det är så mina tankar går gällande döden. Jag vet ju att Gud är Barmhärtig och Förlåtande, och jag kan bara hoppas att Han kommer att ha överseende med mina brister. Men för oss troende, till skillnad ifrån icke-troende, så har vi ett hopp som genomsyrar våra liv när det gäller döden. Det ser jag också är till stor hjälp, både i livets skeenden så väl som vid sorgearbetet efter en död familjemedlem. Även om jag ändå ser att faktiskt alla människor återgår till sin primära natur, dvs så som Gud skapade oss, vid dödsfall, och när folk tänker på sina döda så tänker de ändå att de har ett slags liv efter döden….det betyder att alla, egentligen, innerst inne tror på ett liv efter detta, och besitter en stark tro på Gud. Men folk är envisa ibland.

Ett råd att ha med sig i livet, som ger hög behållning både i detta livet och i nästa: Det är att upprätthålla en god karaktär [dvs att likt Profeten(s) ha ett ‘soligt’ förhållningssätt, vänlig, artig och vid gott mod]!

Detta, tillsynes banala, råd har en oerhörd tyngd hos Gud, och kan vara en avgörande sak den dagen Domen ska falla. Jag redogör några punkter här nedan, som visar hur viktigt detta karaktärsdrag är:

God karaktär är halva religionen (1).

En god karaktär är en välsignelse från Gud (2).

På Domens dag, kommer det inte finnas någon annan god gärning som är tyngre än god karaktär (3)

En man med god karaktär räknas som en man som alltid ber och fastar. Hans thawab (belöning) är lika stor som en som kämpar i Guds väg (Jihad) (4).

En bra karaktär löser synder så som vatten löser salt. Majoritet av de människor som kommer till Paradiset är de som har avstått från synder(Muttaqi) och de som har bra karaktär (5).

Gud har sagt att han skulle skämmas över att låta helvetets eld vidröra köttet av en person som besitter en god karaktär (6).

Imam Ja’far as-Sadiq (a) har sagt: Om du inte kan hålla goda ekonomiska relationer med människor, så visa åtminstone god karaktär genom att uppträda fint (8).

Imam Ali (a) har sagt: Uppträd fint med alla så att de visar tillgivenhet mot dig när du träffar dem. Och om du dör, känner de sig ledsna och säger ”Inna Lillah”. Uppträda aldrig på ett sådant sätt att de istället måste uttala;AlhamduLillah” när du dör (9).

Någon frågade Imam Ja’far as-Sadiq (a): Vad är definitionen av god karaktär och gott uppförande? Han svarade: Artighet, att tala behagligt och att möta människor på ett tillmötesgående sätt (10).

Den Heliga Profeten (S) har sagt: När du möter troende, hälsa på dem med ett leende. Det är ett tecken på god karaktär. Att prata artigt med din fiende är hövlighet. På detta sätt dras han till Imaan (Islam). Även om han inte blir en troende kommer åtminstone de troende att besparas ifrån dennes(icke troende) (ev) rackartyg (11).

I Imam Khomeinis testamente gav han många råd till sin son. Bland annat allt ovan nämnt, men också detta: Son! Akta dig, behandla inte dina barn illa. Ett dåligt beteende leder dig till helvetet. Ett dåligt uppförande förstör Imaan (tro) på samma sätt som vinäger förstör honung. När Saad bin Maaz[en stor man som levde med Profeten] dog, tog sjuttio tusen änglar del i hans begravningsprocession. Ändå var han tvungen att lida Fishar alQabr” eftersom han inte betedde sig fint med sina barn (12).

Slutligen:

Vi lever i en era av jämförelser. Vi jämför oss med andra: andra har gjort något, då ska jag också göra det – inte för att jag vill, eller har behov utav det, utan enbart för att andra har gjort det. Eller så begår någon annan en synd, och så tänker man att ‘om den där personen begår en synd, då är det okej att jag begår den här – lite mindre- synden’, och tänker att Gud ska bedöma min vågskål tillsammans med någon annan…att helvetet har begränsat utrymme och Gud ska välja bort en av oss på det sättet. Nej nåt sånt finns inte. Inte heller vill någon gärna gå i första ledet när det gäller att utföra gärningar som kan anses religiösa. Man vill gärna att någon annan går före, så att man kan gömma sig bakom den personen ifall andra attackerar en. (vad ska vi tidiga konvertiter säga om det? Vi har gått som ufon på gator och torg i väntan på att fler muslimer ska fylla gaturummet så att vi slipper vara så mycket i blickfånget).

Sluta med dessa jämförelser, det är sånt som hindrar en ifrån att anta en ‘god karaktär’. Den enda man ska jämföra sig med är sig själv, och man ska fråga sig – VARJE DAG – om man idag är ett steg närmre den person man har som mål att vara, än man var igår? Då är man på god väg att lyckas, inte bara i detta liv, utan även i nästa.

Källor:

(1).Wasaelus Shia, s. 331
(2). Wasaelus Shia
(3). Usul alKafi 2, s. 99
(4). Usul alKafi 2, s. 101
(5). Usul alKafi 2, sid 10
(6). Wasael Shia -2, sid 221
(8). Usul alKafi 2, sid 102
(9). WasaelusShia2. p 277
(10). Usul al-Kafi2, s. 103
(11). Mustadrakul Wasael 2, sid 51
(12). Mustadrakul Wasael 2, sid 334

Islamic Quotes About Death (11)

3 kommentarer

Liten sommarhälsning

sommar

 

Det är egentligen vansinne att man inte har tid att blogga längre! En gång i tiden uppdaterade man minst 2-3 ggr/dag. Idag får man liksom inte ihop livet med bloggandet. Men inget dåligt med det, egentligen. Jag jobbar fullt upp, och jag inser att jag nog har det roligaste jobbet! Det känns inte alltid så, men just nu är det så, och det gäller att insupa stunden.

Jag pysslar ju med bokföring och redovisning och när klienter kommer med alla kvitton och fakturor ihopskrynklade i plastkassar – DÅ funderar jag så smått på vad jag egentligen sysslar med…hade inte hjärnkirurg varit ett bättre öde…? Men när jag väl rett ut härvan av pappersskrynklor, sorterat kronologiskt och bokfört allt – då är man verkligen nöjd. En liten klapp på axeln eller två ger jag mig själv. För det skick jag lämnar tillbaks samma material, det är helt oigenkännligt-  snyggt och prydligt :). Snyggt och prydligt gillar jag.

Men tack och lov så är de flesta ordningsamma och gör ett bra jobb själva, och det är ju det som är det bästa. Men, men. Jag har jobbat 12-15 timmar per dygn i flera veckor nu. Folk är sena med sina deklarationer och årsredovisningar och kommer in i sista stund. Och förutom det så har folk andra bekymmer de vill ha hjälp att nysta upp, oftast jobbar jag med tidspress då saker och ting ska vara inlämnat ett visst datum, eller så är det förfrågningar som ska vara besvarat enligt sista datum. Och folk har en benägenhet att komma dagarna innan förfallodatum. Det som gör att jobbet är så roligt är just att jag reder ut det, även de fall jag verkligen inte tror att jag ska hinna. Oerhört tillfredsställande.

Fast vissa dagar när man kommer hem så är man så slut i kroppen, på ett sånt där sätt som om man hade sprungit ett halvt maratonlopp. Och DET tycker jag är ytterst besynnerligt, med tanke på att jag sitter vid datorn hela dagen. Känslan är ju dessutom förrädisk, då jag efter långt sittande hela dagarna verkligen behöver iväg på en eller annan halvmara i veckan. Och då det känns som om jag tränat under dagen så skjuter jag upp mina powerwalks till ‘nästa dag’. Ständigt detta nästa dag – som aldrig tycks komma. Sedan jag slutade röka, i samband med operationen för 7 månader sedan, har jag gått upp en massa kilon, och de ska bort! Det värsta är att jag själv måste göra nåt åt saken, och tid finnes inte.

Och i denna vibrerande hetta som sommaren har bjudit på, varvat med 200 procents luftfuktighet, så borde väl allt svett och vattendrickande ha bidragit med att man förlorat nåt kilo eller två…..eller…? Icke! Inte på mig i alla fall. Jalla, nu har jag pausat tillräckligt i mitt arbete för att underhålla bloggen en stund, och måste återgå och grotta ned mig i mina fina siffror :/. Ha en fortsatt härlig sommar, ni som är ledig för sånt

heartshape2

3 kommentarer

Semester!

960905-02, 24x36 dia, 05-23 Torget i Boliden Västerbotten

Bolidens enda park, blickar mot den röda vackra skolbyggnaden där jag gick från klass 1-6.

Det är verkligen en oliiidlig värme här i Sverige. Men jag vill verkligen inte klaga, för det är ändå så sällan vi har sån värme här, men nån måtta för det väl ändå nästan vara…eller…? Tropiskt hetta har vi haft och nätterna är outhärdliga. Värst har varit att luftfuktigheten varit så hög, som den alltid är här i Malmö, men så har det också varit vindstilla. Därmed inget korsdrag i mitt annars så välventilerade hem.

Inför Ramadan månad de senaste åren har man ju gått och gruvat sig för de långa fastedagarna och man har förberett sig för den ‘värsta fastemånaden ever’! Men det otroliga är att det gått över förväntan bra. Alla jag pratar med säger samma sak, att de är så förvånade över att det faktiskt GÅR att fasta i över 20 timmar. Jag har gått dessa dagar och bara väntat på att jag ska börja må dåligt, eller bli supertörstig. Eller svimma! Men icke…

Min kropp har reagerat på ett ovanligt sätt detta år: jag är piggare än någonsin! Jag jobbar minst 10-12 tim/dag dessa dagar, och normalt när jag jobbar brukar jag vara helt slut när jag kommer hem, så att jag måste intaga vertikalläge nån timme innan jag gör något annat. Men NU, under Ramadan månad, började jag att gå och vila mig när jag kom hem, men jag blev bara frustrerad utav det för jag var ju så pigg. Istället städar jag, eller börjar lite på maten, dolar på lite på måfå, tar en promenad eller annat. Jag får mycket gjort i alla fall. Jag känner mig nästan speedad utav fastan, helt ärligt. Jag har aldrig varit med om nåt liknande faktiskt.

Största problemet har varit sömnen, och det beror mest på de tropiska nätterna. Det går inte ligga ned, allt känns fuktigt och kvavt och jag vaknar varje halvtimme. Jag lägger mig kvart i tre på natten ungefär, och stiger upp vid halv sju….

Jag behöver verkligen vila ut känner jag. Hjärnan går på högvarv och risken att man blir utbränd igen känns något överhängande. Jag ska ta semester och åker redan imorgon hem till min ärade mor och far. Mina två yngre döttrar är redan där. Det ska bli så underbart att bara tanka energi. För det gör man bäst i Norrland. Hos mamma och pappa min. Mina älskade föräldrar….de är bara det bästa som finns.

4 kommentarer

Flytt av kontor

flyttgubbe

 

Jag har haft en något hektisk vecka, med flytt utav kontor. Tack gode Gud för att man har barn, och svärson, som alla har pitchat in och burit. Jag avskyr att flytta, det är så himla mycket ihopsamlande, kånkande och transporterande att man är helt slut och snurrig under hela processen. Och det är den enkla biten! Sen ska man packa upp allt, vilket man borde tycka vore en kul grej, men det gör jag inte längre. Jag har nog gjort sånt alldeles för många gånger i livet.

Jag har alltså äntligen hittat en alldeles underbar lokal, och är sååå nöjd man kan bli! Jag är åter sambo med gamla kollegor, fast i nya lokaler. Men jobbet har fått gå i stå liksom under flera dagar nu, och allt annat också känns det som. Värst är att det tagit tid att få internet uppkopplat till datorn, när den väl var installera, så idag fick vi komma på en liten nödlösning tills vidare. Jag anser ju själv att jag inte är så beroende utav internet i mitt jobb….men herregud! säger jag bara….i princip 50% av mitt arbete under en arbetsdag är tydligen ihopkopplat med internet. Det är en ny visdom som jag fått insupa under dessa dagar – se där, man lär sig alltid något.

Det enda riktigt positiva med förra arbetsplatsen, var att jag kunde ta bussen dit, tog en kvart. Ingen parkering att bekymra sig över – perfekt alltså. Till det nya kontoret går det inte ta bussen, det skulle väl ta en timme, i runda slängor, att ta sig dit på det sättet. Så jag är beroende utav bilen. Med bil tar det 5 min. Så, vad händer förstås första dagen jag flyttat in i nytt, blankt, kontor? Jomen bilen bryter förstås ihop, den liksom bara säckar ihop på gatan där jag kör. Vad som hänt är ännu obekant för mig. Den står ännu vid vägkanten där jag lämnade den. Normalt är det jag som löser upp alla knutar åt alla människor. Jag brukar sällan ha för vana att be om hjälp, främst för att jag avskyr det. Det jag avskyr i att be om hjälp är att få ett nekande svar – det är jobbigt, särskilt när man själv sällan eller aldrig använder sig utav det ordet. Jag har fått det svaret så många gånger, så jag är till 100% obekväm i att fråga om hjälp faktiskt. En ren förnedring helt enkelt.

Bilen är det enda som jag själv faktiskt aldrig löser problem med. Jag erkänner att jag inget kan, och lämnar med glädje över ansvaret till annan. Men, men….just nu är den som är ansvarig över bilproblemen inte i landet. Så då har jag alltså ansvaret….avskyr detta. Förutom att jag inte har TID för sånt härnt, så behöver jag ju bilen, dagligdags! What to dooo?? Besides crying…. ;(

carro

1 kommentar