Arkiv för kategorin dotter

Grattis min sista 13-åring!

13-girl_pink.

Idag fyller mitt yngsta favoritbarn, Meriam(Yomyom, Galobi,Tjepptjooopi, Habibbobi-kärt barn har många namn) tonåring! Igår kväll kramade och pussade jag, för sista gången, ett barn från mig som är ung och ‘ickerabiat'(dvs pubertal). Sorgligt…nu börjar tonårstiden, jobbiga år för mig, och för tonåringen förstås – men mest för mig 😦 . Men då denna, mitt sista lilla barn, är väldigt mogen och förståndig för sin ålder så hoppas jag att dessa kommande år ändå kommer att bli ganska lindriga. Idag har hon fest för sina vänner, som hon ska vara värd för alldeles själv! Gå gärna in på hennes blogg och gratulera henne, då blir hon glad. Och om hon blir glad, då blir jag också glad – så gör mig glad snälla 🙂 !!

.

215

Lämna en kommentar

Grattis Fatima!

Igår blev min första dotter 24 år gammal, och det innebär att hon för första, och därmed sista, gången är precis hälften så gammal som hennes mamma. Just det. Jag var alltså 24 år när jag själv blev mor för första gången, och samma tidsperiod behövde än en gång passera innan jag skulle bli mormor för första gången! När man sitter där med dotter och barnbarn så är det ofta som tankar och minnen dyker upp om hur det var när jag själv blev mamma för första gången. Det är lustigt egentligen hur alla föräldrar går igenom samma mognadsprocedur, nästan samma typer av upplevelser och erfarenheter när man är nybliven förälder. Man blir lite nostalgisk minsann, och samtidigt är det sååå himla skönt att ha gjort bort de där första barnaåren (FYRA gånger visserligen), men samtidigt så önskar man sig den tiden tillbaks igen. Man är lite känslomässigt kluven där.

Jag minns min oändliga nyfikenhet över hur den där lilla människan egentligen såg ut. Ungefär som en blomma, när man ser knoppen börjar växa och spira och man vet att det är inte sådär blomman ser ut, inuti knoppen finns ju blommans egentliga utseende. När det gäller människan så pågår det där ”knopp-stadiet” i flera år innan man kan skönja det ‘äkta’ utseendet, för barnen förändras ju hela tiden utseendemässigt. Men mina barn blev alla till de vackraste av blommor när de väl var utslagna. Så all väntan var inte förgäves, så att säga :). Men bäst och viktigast är ändå att de växt upp till rediga människor och det är ju det som betyder mest.

Vi har i alla fall ägnat ett par fotor-kvällar till att fira, och pussa på, födelsedagsbarnet men jag vill ändå säga:

Grattis än en gång Fatima på din födelsedaaaaag!!

FATIMA

Bild tjuvad ifrån Fatimas egen blogg…men varför är den skarp på hennes blogg, och när den tankas upp hos mig så är den så mycket suddigare?! Taskigt…

Lämna en kommentar

Ännu en titel till mitt namn!

 

Igår, den 17 april, vid 13.00-tiden kunde jag lägga ännu en titel till mitt redan gedigna register av titlar: nämligen Mormor!! Min äldsta dotter födde en flicka som var hel och fin. Ja HUR fin hon var återstår förstås att se, de har infört ännu fler rigorösa regler på BB nu för tiden:  totalt besöksförbud! Inga besökare får komma in på avdelningen, och inga bebisar får komma ut och träffa besökare – man kan bara titta genom glasdörren till avdelningen, som inte ens är anpassad att titta på söta bebisar igenom :(.

Egentligen tycker jag det är bra regler, uppkomna på grund utav risken för RS-virussmitta, men när det drabbar MIG: en nybliven mormor som suktat i evigheter att få lukta på bäbisdoft, så är det rena rama förtrycket!! Jag kände mig kränkt på flera plan, när jag fick lomma iväg hem helt utan att luktat och snuffat på underverket :(! Okej, kanske inte kränkt, men frustrerad i alla fall. Jag fick i alla fall pussa på den lilles mor och far. Och jag slogs verkligen utav så lugn och harmonisk min dotter var, hon utstrålade en slags trygghet som jag aldrig riktigt fått en glimt utav förut. Hon tyckte att det hade gått över förväntan bra, det såg ut som om det inte var nån större match att föda barn. Helt otroligt, det är nog mer stål i henne än jag tidigare anat! Beundransvärt måste jag säga.

Eftersom den lille är född ca 2 veckor för tidigt så måste hon stanna på BB ett tag, fram tills hon kommit igång med amningen i alla fall. Det kan ju ta en dag, eller en vecka! Man vet aldrig.

Idag bjuder jag i alla fall mina kollegor på födelsedagstårta, sen blir det att snabbt avsluta ett bokslut och sen skynda mig hem. Jag har inte bara fått ett barnbarn, alla mina barn är hemma nu. Sonen, som bor i Trollhättan, tog första bussen hem till Malmö för att beskåda underverket som kommit till jorden. Så jag ska hem och njuta av att alla är samlade under taket, i väntan på dotterns frigång från BB. Vi alla lääääängtar!! Och jag bara dööör av lycka, igår var det första dagen detta år som det var plusgrader i hela landet, min dotter och hennes man fick sitt första barn (och jag mitt första barnbarn) solen sken och alla fåglar kvittrade – och i vårt hem skrek vi alla som galningar av lycka och spänning att få en alldeles egen bäbis i huset. Den 17 april kommer att vara en mycket viktig dag på året hela livet framöver!

 

 

13 kommentarer

Grattis Leila

hb

Idag fyller mellandotra, Leilole, 21 hela år! Helt otroligt hur den där knubbiga lilla smicketismacken tillslut har blivit stor, och betydligt mindre knubbig dessutom. Jag och lilldotra tänkte börja dagen med att väcka henne med dunder och brak med grattis på säng och allt, men vi avstod eftersom hon knappast skulle ha vaknat då hon fortfarande var vaken långt in på småtimmarna igår. Men vi får ta nya tag och fira henne ikväll, när även pappa är hemma.

Själv var jag igår på en arbetsintervju, blir eventuellt ett samarbete mellan det företaget och mitt eget på något sätt, vet inte hur det blir än men det vore definitivt intressant. Och idag ska jag på ännu ett möte, sedan blir det väl att fixa till kvällen då vi ska äta karamellen, med födelsedagsbarnet.

Alla dessa dagar som går…tack och lov att det bara är barnen som blir äldre!

2 kommentarer

Co-driver mm

Jag har nyligen börjat övningsköra med ännu ett av mina barn, jag har ju övningskört med sonen tidigare, och nu är det Lilos tur att handledas. Jag hoppas verkligen att barnen, en gång i framtiden, ska känna tacksamhet för det man gör – för nog är det med livet som insats man slänger sig ut i en sådan osäkrad situation. Det är något man verkligen inte gör för vem som helst: man sitter inbunkrad i ett laddad vapen, och en liten osnuten unge (känns det som i situationen i alla fall) håller i avtryckaren!

Ja, oavsett hur mycket man litar på sina barn, så känns det ändå på det viset, när man börjar övningsköra med dom: ett osäkrat vapen i handen på en som redan ”kan allt”. Men det är ändå intressant att se hur fort det går för dom att lära sig hantera ‘vapnet’, för bättre blir det ju – bara man har tålamodet att bida tiden an. Det är bara att klösa fast sig i bilsäte-stoppningen och leverera klara budskap i god tid – inte det lättaste när centrifugalkraften tar tag i en i kurvorna. Men framåt går det i alla fall :).

I helgen har jag också njutit av goda vänners sällskap, i form utav en inflyttningsfest. Jag har en god vän som flyttar cirka vart annat år. Men nu har hon i alla fall köpt en lägenhet, så jag antar att hon blir vid sin läst ett lite längre tag framöver nu. Jag förvarnade henne i alla fall om att detta var sista gången vi levererar inflyttningspresenter till henne – kanske det motiverar litegrann….? Själv avskyr jag att flytta, vi har flyttat så himla många gånger under årens lopp: jag har räknat till 10 gånger under loppet av 24 år! Det blir ett genomsnittsvärde på 2,4 år på varje plats!! En mardröm!! Nu har vi ju bott längre tid på vissa stället, men ändå: en mardröm.

I veckan är det ju sportlov också, gubevars! Så jag känn att jag måst hitt på nåt me lillstinta min. Va det blir får väl tiden utvisa, idag är det dock tvätt, så då är denna dag spoilad, så att säga. Onsdag ska vi kanske ut och flukta på loppisar med storstina min,

Detta illustrerar på pricken det jag får välsignelsen att uppleva cirka var och varannan dag. Lyckliga jag!

Lämna en kommentar

Sjuka tider

I det här huset har det var idel sjukdomar senaste veckan – det verkar som att bara jag, som har kronisk värk, är den ende som är frisk…

Maken har drabbats av ont i benet, och enligt hur det ser ut när han rör på sig – och framför allt hur det låter ifrån honom – så kan man bara anta att han står och balanserar vid gravens kant. Lilltjoppan min har hostat och kraxat hela veckan, och har ömsom svettats och ömsom frusit: alltså febervallningar, kan man väl säga. Inte med lite klagan om alla besvär; visserligen helt förståeligt, men man känner sig ändå utnött på något sätt.

I torsdags skulle den äldre dottern börja ett nytt jobb, kl 07.00 på morgonen skulle hon infinna sig. Något hon sett mycket fram emot – och så även jag! Klockan kvart över sex vaknade jag av ett av de värsta ljud jag vet: någon kräks! Och jag, som jag alltid gjort när någon av mina barn har drabbats utav detta fruktansvärda symptom, reste mig upp ur sängen som i givakt och sprang ut ur sovrummet och hoppades vid Gud att jag hört fel! Jag tänkte:”Bara det inte är Leila, hon ska ju på jobbet!”….men sen tänkte jag ”Bara det inte är Meriam, hon är ju så liten än och hon är ju redan drabbad av annan sjukdom – hur ska hon palla!!?”

När jag hörde att det var Leila, började jag plötsligt tänkta ‘rationellt’ och ville genast säga åt henne att hon skulle skynda sig och kräkas klart, för hon ska ju vara på jobbet om en halvtimme! Jag menar: varför spiller hon en massa tid på sånt där för, när hon har så liten tid kvar tills gongongen slår?!  Vilken tur att jag inte hann säga något, för sen kom jag på, när sömndimman lagt sig, att hon inte alls kan gå till jobbet när hon är så sjuk. Främst för att hon faktiskt mår illa, men också för att hon jobbar med människor och inte får sprida eventuell smitta.

Hur som helst så känns föregående vecka som en rätt så lång och tung vecka och jag bara längtar tills kalendern visar ‘måndag’ igen. För det är ju på måndagar som allting blir som en nystart igen, eller hur? Sjuka blir friska, de tjocka börjar banta, de lata börjar träna, rökare börjar med rökavvänjning…osv. Visserligen håller dessa nystartslöften ofta bara någon dag innan de bryts, och så tänker man att man ska göra ett nytt försök ‘nästa måndag’. Men det är ändå alltid roligt att se fram emot denna dag. InschAllah är alla i familjen friska till dess. I så fall blir mitt löfte, inför måndagen, att börja njuta av livet – tills nästa våg av elände sköljer över oss.

Något att tänka på, för alla de sjuka där ute:

‎”Timmar av sjukdom rensar bort timmar av synder.”

[Profeten Muhammad]

4 kommentarer

Grattis Yomyom!

Idag är det 12 år sedan jag blev mamma för fjärde gången! Min lilla bebis fyller 12 år idag, sista året kvar inför tonårstiden – det blir till att försöka njuta av livet medan det varar….

Min lilla plutt är inte en så särskilt liten plutt egentligen, snarare en mindre variant av en kvinna. Men ändå; hon förblir alltjämt min lilltjoppa, min lillyomyom. Hon har utvecklats så otroligt på sistone: hon är ”duktig i huvudet”, så att säga – alltså klok och intelligent och mucho bra i skolan – men hon är även en liten atlet: hon har börjat boxas, och är SÅÅÅ himla duktig! Hon ser ut som ett proffs när hon skuggboxas – jag är SÅ stolt! Visserligen är jag inte mycket för boxning, ja rent ut tycker jag det är för jävligt med boxning, men det visar sig vara den enda idrott som hon verkligen gillar – och hon har provat en hel del. Och om en tjej i den åldern verkligen gillar något, då ska man försöka uppmuntra det, så länge det inte är risk för livet. Även om jag själv verkligen inte gillar det.

Dessutom tror jag det kan vara rätt så hälsosamt att ha något att slå på när tonårshormonerna börjar krypa i kroppen på en. Då kanske den värsta frustrationen pyser ut, och så får jag en lugn och mysig tjej hemma….kanske lyckas intresset för boxningen hålla i sig under de närmsta 8 år, ända fram tills tonåren är slut! Vore fabulous!

Grattis älskade Meriam – mammas Blomma!

Hittade ingen bild med Meriam ensam så fick ta denna: här är hon på boxningen tillsammans med en kompis, när de fick medaljer för olika bragder. Hon fick sin för sin hundraprocentiga närvaro på boxningen under gångna termin! 

5 kommentarer

Adventsmys med vänner

.

Min minstdotra var igår bjuden till en kompis, vars mor är min väninna, på en liten myskväll ”med bingo”, sas det. Men mamma skulle också få följa med, så det gjorde jag självklart, då det var länge sen jag träffade nämnd väninna. 

De hade gjort så himla mysigt! En liten adventskväll. Tända ljus överallt, ostbricka, pepparkakor, glögg och en massa smått och gott. Där stod t.o.m. en saffransdeg på jäsning, som flickorna skulle få baka ut och grädda, så vi fick absolut färska saffransbullar till kaffet! Sen vankades Bingo och vi vann en hel massa priser allihopa tillslut. Ja, det var så himla trevligt och kosligt att jag önskar jag hade kommit på det själv :)! Härligt initiativ i vintermörkret…Tack Berit och Mariam!

Ikväll ska jag och några till iväg och hälsa på ännu en väninna, som kommit från Hajj. Visserligen har jag redan hunnit gratulera henne, men jag snålåker på andra, som inte hunnit, och gratulerar en gång till – allt för att träffa henne igen :)! Why not? 

I övrigt har vintern börjat på riktigt nu: snötäcket låg som ett vadd över vidderna(Läs:parkeringen) utanför fönstret och jag inser att det är rätt så skönt för ögat om alla bilar alltid hade samma färg: vit! Visserligen är jag allergisk mot vintern, sedan vintern 2010/2011 – det var den hårdaste jag varit med om. Men det hjälps inte, nog är snön ändå en välsignelse som Gud har gett oss här uppe i mörka norden under vinterhalvåret? Utan snön ligger vi ju i ett ständigt mörker under ca 5 månader per år, men tack vare snön har vi en reflex som lyser upp konturerna i tillvaron. Jag tycker dock att det räcker med en väldigt tunt täcke, men barnen som redan är i full färd med pulkorna på kullen utanför min balkong – de hoppas nog på mer.

2 kommentarer

En mormor i vardande…

Min vackra dotter, inklusive barnbarn!

.

Det har nog inte undgått någon vid det här laget att jag är i vardandet att bli mormor inom en snar framtid :)! Min förstfödda, med make, är nämligen havande. HUR kul är inte det då?! Underbart, om jag får säga det själv! Det har varit en spännande tid att se hennes mage växa, sakta och väl…..alltför sakta om jag får säga det själv. Inte förrän nu börjar det synas ordentligt, och inte förrän nu börjar det kännas ut i fingertopparna, och i magen, att man faktiskt ska bli MORMOR!!

Maj Gådd alltså, jag är ju  inte redo än: jag har inte hunnit införskaffa min en gungstol ens! Det går ju inte att vara mormor utan gungstol, det går ju liksom hand i hand så att säga. Men jag har letat, och fortsätter att leta. Den måste dock ha låååånga medar, annars är det inte någon riktig mormors-gungstol. De jag har hittat hittills kostar ju lika mycket som en bättre bil, så de har jag avstått från.

Och håret då? Inte ett strå är grått än! Det har jag aldrig riktigt tänkt på tidigare, men det har väl hittills bara varit en fördel antar jag. Men sånt går ju att ordna med, ganska enkelt. Värst är ju rundören, den har liksom försvunnit och jag är mer magerlagd än någonsin, och jag känner ett litet motstånd mot att fylla ut kroppshyddan på det sätt som krävs för att kunna passera som en äkta mormor. Men jag måste ju offra mig, känner jag, för att nästkommande generation ska få sin beskärda rättighet till en äkta mor-mora!

Vi får väl se hur det går med den saken, i värsta fall får väl den lille dras med en plastmormor (fast det kanske har en annan innebörd egentligen?), men dom kan ju var bra dom också, jag ska i alla fall göra mitt bästa… men  jag tror jag fortsätter jakten på gungstolen åtminstone, nån ordning får det väl ändå vara på torpet…. 🙂

.

11 kommentarer

De humorlösa

Det är rätt så humoristiskt med tonåringar. Ja, fast ska man vara helt ärlig så är det mest humoristiska med dom – att dom inte har någon humor alls. I alla fall när det roliga kommer ifrån föräldrar. Det vet jag själv. Jag minns min pappa; han gjorde verkligen ALLT för att förstöra livet för mig – ansåg jag. Och det som var så hemskt var att han hela tiden irriterade mig. Vad han egentligen gjorde var att skoja med mig, men jag såg inget roligt i något som han sa eller gjorde, jag bara rullade med ögonen och suckade högt och surt! Åååh jag blir så irriterad på mig själv när jag tänker på vilken idiot man var…! Tänk så mycket roligt man missat under de där suråren, då man var pre-pubertal och tonåring!

När kompisar kom över till mig, då verkade de vara mer intresserad av att samspråka med min far, än att sitta på mitt rum och sucka – på tonåringars vis… det där förstod jag aldrig, för de var ju normalt lika sura mot sina farsor, som jag mot min: men de skrattade heeela tiden när de pratade med gubben! Jag ba’: ”Va?! var det där roligt?!??”, när han sa något som enligt mig var helt snustorrt… En del SA till och med till mig att: ”Gud vilken TUR du har som har så rolig pappa!”….???!

Ja, det är inte lätt minsann i den åldern, man har många rullgardiner framför ögonen som behöver dras upp innan man ser klart – jag tror de är helt uppdragna nånstans vid 30 års ålder. Kanske senare…

Jag har ju ett barn kvar nu, som är i förpuberteten. Hon tycker ännu att hennes pappa kan vara lite småkul, ibland. Men för det mesta inte. Han håller på och retar och skojar med henne från det att han stiger in genom dörren, efter jobbet, tills hon (eller han) går och lägger sig. Han njuter mer när han ser att hon blir irriterad och snartucken, än när hon faktiskt skrattar åt det han säger. Idag var han på extra roligt humör:

Han kom hem från jobbet (som lastbilschaufför), tog av sig kläderna på överkroppen och var påväg in till duschen. Nämnd dotter var precis på väg ut till en kompis, och då ställde hennes käre far sig i vägen för henne med sin något håriga ryggtavla, som ångande av svett efter en hel dags hårt arbete, mot henne och sa med den vänligaste rösten: ”Snälla Meriam, kan du klia min rygg med din framtand….!”

Svaret var givet: ”Åååå majjj GADD, Pappa!! Måste du ALLTID vara sååå irrrriteeeerandeeeee…!!!”  Och så skuffade hon undan honom och stövlade surt ut genom ytterdörren. 

Själv satt jag i vardagsrummet och såg på tv, och lyssnade lite slött på ovanstående, mycket intelligenta, konversation. Initialt  blev även jag likaledes irriterad, för jag har 3 barn till – innan henne – som jag genomlidit dylika konversationer och irritationsmoment med. Så jag klarar mig bra utan dom, jag har återgått till tonårsstadiet igen, då jag oftast finner pappor och deras ”skojande” med barnen rätt så onödiga och tröttsamma.

Men så växte hans vädjan om ryggkliandet i mitt huvud och blev så oerhört komiskt, helt plötsligt: ”Snälla Meriam, kan du klia min rygg med din framtand….!” 

Själva meningen insinuerar ju, för det första, att hon enbart har en enda (kanske gigantisk?!) framtand! Och så föreställer jag mig henne klia honom på ryggen med den och den samlar sedan all svett och hudavlagringar……ja just det: ”say no more!!”, tänker ni. Jag har vikt mig av skratt i omgångar under kvällens lopp, i all hemlighet dock, utav denna enda mening! Skrattattackerna slutar, och sen bubblar de upp igen – bara sådär: så fort jag kommer ihåg konversationen. Jag vill dock inte visa maken att hans provocerande av dotter på något sätt har roat mig, för jag vet konsekvenserna: han kommer att köra med det där i evigheter sen….. Nä, jag har lärt mig genom åren, och saker och ting är roligt bara EN gång.

Men jag vet inte, jag undrar om jag finner lika mycket humor i det hela i morgon, jag har varit oerhört trött och sömnig idag – och hela dagen fantiserat om att gå och lägga mig och sova en halvtimme ”så fort jag kommer hem..”, eller ”jag ska bara göra det här först – SEN ska jag lägga mig en stund..”. Men sånt blir ju bara inte, jag vet inte hur jag ens ids tänka tanken. Så: NU är det i alla fall natten och jag har ingen som helst ursäkt att inte sova. Så det är väl dags att knyta sig. Have a nice weekend :)!

2 kommentarer

Gardasil-propagandan: ska man svälja den eller inte….?

.

Nu är det igång igen – vaccinationspropagandan! Denna gång vänder man sig främst till flickor och kvinnor, men främst flickor.

När min mellandotter(Leila) gick i gymnasiet kom hon hem med ett papper om att hon måste vaccinera sig mot livmoderhalscancer. Något sådant hade jag inte hört talas om förr, en vaccin mot cancer?! Hon sa att det var jätteviktigt att ALLA gör det innan de är 17 år helst! Först lyssnade jag bara lite förstrött; det var ungefär det gamla vanliga: alla ANDRA får minsann….!!!! Bla, bla, bla….

Dagar gick och jag började förstå att hon förväntade sig att hon skulle få vaccinera sig. Sen börjar kostnader nämnas, summan var runt 2 700 kronor totalt – med alla sprutor. Jag bara-VA?! What?! Why?? Jag sa; aldrig i livet! Sen såg jag hennes förtvivlan i ögonen när hon sa: ”Men mamma! Vill du att jag ska få livmoderhalscancer! Om jag inte får ta vaccinet så har du gett mig livmoderhalscancer! Förstår du inte det, vad är 2 700 kr, mot mitt liv?!”

Jag bara baxnade, frågade varifrån hon fått såna dumheter? ”Från skolan förstås”, var svaret. Där hade dom berättat aaaallt om hur farligt det vore om inte alla sjuttonåringar (helst yngre) fick detta vaccin. Jag fick ju dåndimpen, minst sagt! De hade också verkligen hetsat upp tjejerna, om hur farligt det vore att inte ta sprutan, hon var uppriktigt orolig. Jag sa till henne att det var den värsta propaganda jag hört i mitt liv, och tänkte ta reda på vilka krafter som ligger bakom detta! 

Precis, så sa jag. Idag, några år senare, har jag ännu inte gjort det. Förrän idag. Det är nämligen så att nu har man börjat med flickorna redan i 5e klass. Och nu erbjuds detta vaccin GRATIS!! Staten betalar! Luktar det lobbyism kanske? 

Just det, jag har ännu en dotter. Hon går i 5:an och jag ska idag skriva på ett papper där man ”erbjuder vaccination mot HPV”. Vaccinet heter Gardasil och ska tas i 3 omgångar inom några månader, och sedan – för att vaccinet ska skydda, måste man ta det livet ut flera gånger till….OM man sen har haft turen på sin sida, så slipper man livmoderhalscancer. Jättefint!

Min första tanke var att man förmodligen blir steril utav vaccinet, har man kollat upp sånt? Eller så kanske barnet, om den vaccinerade ändå blir gravid, blir handikappade på nåt sätt! Jag har inte vågat skriva på erbjudandet än. Så jag googlade ”Gardasil biverkningar” och fick genast en massa information om följder. Bland annat att över 1600 biverkningsrapporter om HPV-vaccinet Gardasil hittills har kommit in till amerikanska läkemedelsverket, FDA. 371 av dessa klassas som allvarliga, varav tre är dödsfall. Bland biverkningsrapporterna finns också rapporter om 18 graviditeter som fått komplikationer efter vaccinering med HPV-vaccinet, 16 av dessa ledde till missfall!!

Räcker inte det? Men ändå är jag inte säker på om jag ger min dotter rättvisa om jag inte låter henne vaccinera sig. VARFÖR ska man tvingas ta alla dessa jäkla beslut i livet?! Vad skulle DU göra? Har du, eller nån i din närhet, tagit vaccinet Gardasil, snälla ge mig råd! ANYONE :(!

Jag hittade information från Läkemedelsvärlden och Mammor mot Gardasil samt Newsvoice. Kolla gärna in dom innan ni beslutar något om vaccination på era döttrar.

5 kommentarer

15 Juli: Grattis Fatima!

 

För precis 23 år sedan fick jag äran att titulera mig ”mamma” för första gången i livet – och sedan dessa har jag förärats denna titel 3 gånger till!! Tänk vilken ära, vilken rikedom, jag samlat på mig under årens lopp!! Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag älskar mina barn, och faktum är att – till min förvåning – så växer min kärlek till dom bara mer och mer ju äldre de parvlarna blir.

Ja, faktiskt har jag märkt att jag är något förvånad. Jag hade nog en bild utav moderskapet, tidigare i alla fall, att man älskar de små liven som allra mest när de behöver det som mest – dvs när de inte har förmågan att klara sig själva utan en ömmande hand som sörjer för alla deras behov. Men tydligen är det inte så… ja inte för mig i alla fall. Det hade nog kanske varit lite skönt ändå, kan jag tänka ibland, om kärleken istället avdunstade allt som åren gick. När min rikedom ännu var unga högg det till i hjärtat när någon av dom for illa, idag gör det istället ont rakt in i själen – och det är betydligt värre att bära….

Men, men… jag antar att det är livets gång, och att det är helt naturligt – eller så är jag väl ett objekt för närmare fallstudie. 

På grund av semesterslöhet och andra viktiga diversiteter, har jag inte ”hunnit” med ett gratulationsinlägg förrän nu, vid sena nattimmen, strax efter att 15 juli slagit över till den 16:e dito. Men jag vill i alla fall gratulera mitt allra första barn Fatima på hennes 23:e avslutade år i livet, numera på det 24:e – och alltså snart 25!…. i princip alltså… Må du, inshaAllah, få all den framgång och lycka i livet som du önskar och så mycket förtjänar.

Vi ses ju snart, hur som helst, då nämnd dotter kommer upp till de mer norra delarna av vårt avlånga land, redan nu på tisdag!

Meningen var att Lilo skulle komma upp, men så fick hon inte ledigt från sitt jobb. Och vi blev sååå besvikna, för alla har längtat efter att hon skulle komma upp, särskilt Yomyom, som jag anar har lite långtråkigt bland oss stofiler. Det känns onödigt att hon inte kunde få ledigt i 2 sketna dagar för att komma upp en vecka…. det var allt hon behövde ta ledigt för detta. Men vad ska man göra?! Kunde jag skulle jag åka ner och giva dem på moppo, dom drumlarna!

Det gick en dag, så meddelade alltså den äldre upplagan av systrarna att hon kommer! Det blev åter glädje i luften :)! Jag tror Yomyom åter fick hopp om en mening med livet :/ .

6 kommentarer

Semesterplaner och storstädning

.

 

 

Vilka härliga dagar vi har just nu: det är mellan 23-26 grader varmt ute och man blir nästan lyrisk! Eller kanske utmattad..? Jag har inte helt definierat känslan än. Men det kanske är det fina vädret som gett mig sådan energi idag? Det är onsdag, och därav ledig. Jag började dagen pigg som en nötkärna, och innan klockan var nio hade jag skurat alla golv och städat köket samt vardagsrum. Sedan kom Gabriela över och började organisera garderoberna våra… hmmm… som om det behövdes :/. Jodå, det gjorde det. Verkligen!

När jag blev helt klar med badrum, toaletter och sovrum så la jag mig på soffan och satte på tv:n, tänkte att nu vill jag säkert vila resten av dagen så jag parkerar mig här! Men icke då. Var tredje minut kom jag på något nytt som var ogjort, steg upp och gjorde det och gick och la mig igen. Bara för att komma på något mer ogjort efter ytterligare några minuter…. så jag har gett upp nu! Sätter mig här vid datorn och printar lite istället, få se om min energi och städlust lägger sig lite. Jag tror inte det är alltför hälsosamt att (vilja) städa alltför mycket…

Juli månad är i alla fall vikt för Norrland! Jag och Yomyom åker iväg till Stockholm och ska göra staden som turister under 2 dagar. Det ska bli sååå härligt. Och Yomme har längtat så. Jag har beställt en resa där hon får göra några saker som hon aldrig förr gjort och länge velat göra: åka tåg en längre sträcka (Malmö-stockholm), bo på hotell (2 nätter i Sthlm alltså) och sedan åka tåg hela natten (natt-tåg till Jörn) och sova i egen kupé (med egen toa och dusch) hela vägen! Därifrån blir vi hämtade hem till Boliden där vi ska stanna i 20 dagar! Yippie! Sen får vi väl se vad vi hitt på för nanting i Estockholmo. Det vill jag helst ha helt öppet, man kan ju int planera allt i detalj, liksom. Det  blir däremot flyg hem igen – nå fler tågresor tror jag inte jag orkar med detta år – det blir ändå sammanlagt 16-17 timmar tågresa enkel väg.

 

.

Så här kommer vi sova hela vägen till Norrland – alldeles ifred – i 12 timmar! .

4 kommentarer

Fatima Johansson Webbshop

Bild

Min kära, duktiga och mycket flitiga dotter Fatima har öppnat sin webbshop nu. Äntligen! Men jag tror förstås inte att det har undgått någon vid det här laget, och jag tror nog att de flesta som läser min blogg, läser hennes först, så ni vet redan. Men jag måste ändå skriva ned det här hos mig, som en påminnelse för framtiden. Visserligen är jag en dag sen, då shopen öppnade igår, och tydligen går kläderna åt. Det är så oerhört roligt att höra, efter allt slit hon gjort – alldeles, alldeles ensam!! Tänk, inte en enda en har hjälpt henne. Förutom hennes stöttande make förstås, men allt grovarbete, planering och motgångar löser hon på egen hand.

.

Jag vill ibland bara skrika: ”KAN DU INTE BE OM HJÄLP NÅN GÅNG!!” , men tyvärr ser jag alltför mycket av mig själv i henne. Så jag förstår. Och är tyst. För det mesta. Och hon klarar sig, lyckas med det hon föresätter sig. Det vet jag också att hon kommer att göra; för hon är ju min dotter. Och jag hennes stolta mor.

Grattis Fatima, you’re a star ;)!

2 kommentarer

Veckan som gick

Det var länge sedan jag uppdaterade bloggen med något personligt inlägg,  trots att jag förstår att alla läsare är oerhört intresserade utav mitt glamorösa liv. Och jag tackar för att folk har hänsyn till att jag, mellan alla viktiga partyn och andra nödvändiga sammankomster, inte alltid har tid att öda tid vid tangentbordet…

Idag har jag i alla fall jobbat, i vanlig ordning. Det är oerhört körigt under tiden för lönekörningar, för samtidigt har man en massa andra problem som man bara måste lösa: nu, nu, nu….eller allra helst igår!

Under veckan som gick bestämde jag mig för att ha en lite surprise-fest för mellandotra Lilo. Och vem springer man till när det kommer till att organisera en fest? Jo, stordotra Fatima, förstås. Vem är bättre att tillgå en henne, vilken tur att jag födde en alldeles egen festarrangör :)! Så jag, Gabriela och Meriam satte oss hemma hos Fatima och planerade i torsdags. Handlade i fredags och ägnade sedan hela lördagen till att dekorera, fixa tilltugg och annat smått. Det blev bara såååå fint här hemma! Önskar jag kunnat ha kvar all dekor för alltid, men maken sa innan festen att han ville att alla (!!!) ballonger skulle nålas tills nästa dag…

För normalt brukar våra kalas och festballonger få hänga kvar i evinnerlig tid efter festandet, tillslut hänger dom där, som tomma tarmar vid gardiner, väggar och tak…så jag förstår honom. Så alla festdeltagare fick gå hem med 2-3 ballonger var! Det såg så fint ut när de gick iväg i klungor med de där ballongerna :).

I alla fall så var det ju en överraskningsfest åt Lilo, alltså. Hur skulle jag få hit Leila, och samtidigt få henne att klä upp sig till tänderna och ändå inte fatta att festen var till henne? Det var ju faktiskt nyss hon fyllde år. Så jag kom på att jag har en väninna som fyller 50 år detta år, så jag blåljög åt henne att vi (mina vänner och jag) tänker ha en lite surprise till denna väninna och jag behöver hjälp från mina barn, samt krävde jag att alla också skulle närvara. Nåja, hon närvarade i alla fall, men var på sådär lagom festhumör – det dolde hon illa.

Vi försökte alla att få henne att byta om till sin snyggaste blåsa, men hon beslutade sig om sider att ha en tantig knytblus och byxor(??!? jag antar hon tyckte det passade åldersgruppen som skulle komma, ja jag vet då inte). När tiden var inne smög de bjudna brudarna in (likt en skock elefanter) in i vardagsrummet och inväntade att Leila skulle dyka upp – vilket hon tillslut gjorde. Och wow: ”Surprise!!!” skrek dom allihop tillsammans.

Hennes min var obetalbar! Hon hade absolut inte anat någonting, tydligen. Nog hade jag trott att hon i alla fall lite grann hade spekulerat i sitt inre att festen var till henne, men icke. Hon var så chockad att hon började gråta :)! Av glädje förstås, inget annat….får jag hoppas. Men hon gick i alla fall från festhumör noll på skalan, till etthundrafemtio på 2 röda. Sedan hoppa hon och skena hela kvällen, likt alla andra där, även jag i viss mån.

Ja det var några dagar bakåt i mitt glammiga liv. I onsdags var jag och Yomyom på Aq-va-kul : äventyrsbadet här i Malmö, och simmade runt. Jag har nämligen köpt mig en burkiiiini!!! Oj, oj, oj så roligt det var. Vi simmade och lekte i ca 2,5 timme. Sen var jag helt färdig. Faktiskt tror jag att jag överansträngde mig något, för när vi efteråt gick in och skulle handla lite mat så svartnade det för ögonen på mig och jag höll på att svimma! Det brukar aldrig hända mig, så jag skyller på simningen.

Roligast hade vi i bubbelpoolen, där min burkini och yomyoms badkläder (som är ungefär i samma stuk) bubblade upp överallt till stora ballongstora bubblor. Vi såg ut som vi hade krockkuddar båda på framsidan och på ryggen, och så satt vi där i mitten… liksom! Jag och hon skrattade så vi kiknade, men de andra – det satt ca fem, sex äldre (gubbar och kärringar för att säga det rakt ut) personer där också – de satt där och låtsades inte se oss… ha, ha!! Det gjorde det ännu roligare. Vilka humorfria människor alltså :)!

Nu hinner jag inte uppdatera mer utav mitt flärdfulla liv, utan måste hasta till köksavdelningen där jag ska tillreda dagens festmåltid: tisdagsmiddagen!

Jag var sååå snygg i min burkini!

2 kommentarer