Arkiv för kategorin Enighetens religion

Profetens kamp för kvinnans rättigheter

I den tidens Arabien och även i andra delar av världen saknade kvinnorna de mest elementära rättigheterna. De fick inte delta i någon av samhällets angelägenheter vid sidan av männen. När en man dog delades hans ogifta döttrar, tillsammans med hans andra ägodelar, ut bland manliga familjemedlemmar. Om en man dödade en kvinna slapp han straff p.g.a. att den döde var en kvinna och kvinnorna var rättslösa.

En del araber begravde sina nyfödda flickebarn levande. De betraktade flickebarnen som en skamfläck för familjen. Kvinnornas vittnesbörd godkändes inte i någon domstol och de hade ingen rätt att välja sina egna makar.

Profeten Mohammad(S) gick emot dessa kvinnofientliga traditioner och deklarerade att kvinnorna hade en mycket hög ställning i Islam. Han gick så långt att han(S) förklarade att han(S) betraktade sina barnbarn, dvs. sin dotters barn, som sina egna barn. Detta var en unik åtgärd för den tidens Arabien.

Mohammad(S) gav kvinnan en hel rad sociala och juridiska rättigheter som hon saknade före Islam. Han la grunden för kvinnans värdighet och frigörelse från traditionens laster. Kvinnorna fick äga rikedomar, de fick ärva från sina anförvanter, de fick avlägga vittnesbörd och fick också rätten att söka kunskap och lära sig att läsa och skriva.

Vid giftermål blev kvinnans medgivande en viktig förutsättning för att giftermålet skulle godkännas. I Koranen fick kvinnor och män lika värde inför Gud. (Koranen 9:79)
En kvinna som jungfru Maria blev till och med symbolen för alla män. (Koranen 66:11)

Skrivet av Allamah Tabatabai

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 21

Misstron mot all världslig regeringsmakt efter al-Mahdis försvinnande gjorde Tolvimam Shi’ism likgiltiga emot allt politiskt liv.

Detta är en av de särdrag som skiljer Shia ifrån Sunnism och Isma’ilismen. Tolvorna var tillfreds med att endast observera den politiska scenen, snarare än att vara initiativtagare till politiska rörelser.

Man måste komma ihåg att Safavidrörelsen, som representerar instansen av politisk seger för Tolvimam Shia, började inte som en ren Shi’itisk rörelse. Safaviderna var ursprungligen en Sufiordern som blev så välorganiserad och mäktig att de till slut fick faktiska politiska befogenheter och senare erövrade hela Persien.

Sedan gjorde, som sagt, Safaviderna Shi’ismen till statsreligion, men själva rörelsen började inom Sufismen.

Trots dess engagemang av Tolvimam Shi’ism inom politiken så tog inte detta helt bort den traditionella misstron hos alla Shia Ulama mot att regera och styra. Och detta är en hållning som än idag finns hos vissa Ulama.

Shias tillbakadragande från det politiska livet bör dock inte tolkas som ett tillbakadragande ifrån samhällslivet. Tvärtom, bidrog denna politiska likgiltighet till en intensifiering inom religiösa och akademiska aktiviteter istället.

Under decennium – befriade ifrån bördan att styra – hängav de sig helhjärtat åt att odla religiösa vetenskaper, men även inom humaniora, konst och andra mer allmänna vetenskaper.

De flesta av de tidiga muslimska utbildningsinstitutionerna grundades av Shia, liksom många andra vetenskapliga branscher. På så sätt bidrog, trots den politiska reservationen, Tolvimam Shia ofantligt mycket till det islamiska samhället på ett sätt som var mer förbunden med kunskap om saker och ting, än styret över människor.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 20

De Tolv Imamerna är som de tolv stjärnbilderna i zodiaken, i dess spirituella fäste. I centrum står Profeten, solen, vars ljus belyser denna konstellation. För Shi’ah är Imamerna en del av, och en fortsättning, på Profetens andliga verklighet. Och tillsammans med honom, som är källan och ursprunget i både den metafysiska och biologiska meningen, utgör han konturerna i det andliga universum som Shi’ah lever i.

När det gäller den politiska aspekten av Tolv-Imam Shi’ah, så är där ett direkt samband med Imamens personlighet. Den perfekta regeringen är Imamens. Den kommer att realiseras med ankomsten av Mahdi, som redan nu är osynlig härskare över världen men inte uppenbarat sig direkt i det mänskliga samhället.

I hans frånvaro är varje statsform, av nödvändighet,  imperfekt. Eftersom människans ofullkomlighet speglas i deras politiska institution.

Shi’ism accepterar inte kalifatet, i sedvanlig mening, som den legitima muslimska politiska makten. Här måste en åtskillnad göras mellan den ideala politiska härskaren som Shi’ah ser i Imamen –  och  Sunni ser i Khalifen samt ett godtagandet av den rådande situationen.

I det senare fallet har det funnits shiiter som svurit trohet mot kalifatet och även stödde den. Men strukturen inom den politiska teorin är olika i de två fallen, särskilt när det gäller kalifatet.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 19

Imamerna fungerar även som förmedlare mellan människa och Gud. Att be om deras undsättning i livet är att vädja till den kanal som Gud har placerat där, för människorna, för att möjliggöra för honom att återvända till Gud.


I den meningen är de, Imamerna, en förlängning av Profetens personlighet. Deras gravar, liksom de av deras ättlingar, besöks av pilgrimer och är centra för religiöst liv. Shiiter från hela världen vallfärdar till gravarna:

Ali i Najaf, Hussain i Karbala, sjunde och nionde Imamerna i Kathomia, den sista imamerna i Samarrah, Imam Rida i Meshed, hans syster Hathrat Masumah i Qum, Imam Hussains älskade syster  Sayyidah Zainab och hans dotter Sayyidah Ruqaiah i Damaskus och många andra platser.


I det vardagliga livet hos  Shi’ah fyller dessa platser samma funktion som de stora helgon i den sunnimuslimska världen gör, såsom:

Mulay Idris i Fez, maqâm Shaikh Muhyi al-Din Ibn ‘Arabi i Damaskus, grav Maulana Jalal al-Din Rumi i Konya, som Hujwiri i Lahore, grav Mu’in al-Din Chishti i Ajmer, eller helgedomen över  Shaikh ‘Abd al-Qadir al-Jilani i Bagdad.

.
Naturligtvis smälter dessa två typer av heliga platser ofta samman. Till exempel i den shiitiska världen besöker även de dom heliga Sufigravarna  som anses vara Imamernas andliga efterkommande.  Och i den sunnimuslimska världen besöks ofta Imamernas gravar som gravar av stora helgon.

https://i1.wp.com/www.aulia-e-hind.com/images/darbar_ghaus_pak.jpg

Sheikh Abdal Qadir al-Jilanis grav, i Bagdad.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 18

Imamen som uppfyller funktionen av Wilayah är upprätthållaren av den religiösa lagen och garantin för dess fortsättning. En profet lägger fram en Gudomlig Lag – och lämnar sedan världen.

Det finns alltså tillfällen då världen är utan en Profet, men Imamen är då alltid närvarande. Världen kan aldrig sakna närvaro av imamen, vare sig han är dold eller okänd.

Därför, när Islams Profet lämnat världen är det Imamen, som med sin ständiga närvaro, upprätthåller och bevarar religionen från en period till nästa.

Imamen är i själva verket Upprätthållaren och Uttolkaren, par excellence, av Uppenbarelsen. Och ska uttolka de religiösa vetenskaperna och Lagen för människor, särskilt deras inre mening, och att vägleda människor i det andliga livet. Alla dessa funktioner kan Imamen utföra på grund av förekomsten av ”Ljuset” inom Honom.

Som en följd av förekomsten av detta ‘Ljus’, besitter Imamen även egenskapen av ofelbarhet ( ”ismah), i andliga och religiösa frågor. Han är i sitt inre väsen så ren som profeterna, som är källan till detta ljus, liksom hans dotter, Fatima, är som är mor till imamerna genom Ali. Det är därför som Profeten, Fatima och de Tolv Imamer,  tillsammans kallads ”de fjorton fläckfria/ofelbara”.

Den ”ismah” Profeten och Imamerna besitter, är en logisk följd av förekomsten av ”Muhammeds Ljus ” i dem för det är det Ljus som är källan till all Uppenbarelse och slutligen all kunskap till människan.

Att vägledas  av detta Ljus innebär att vara skyddad från misstag. Endast en av imamernas barn blir själv nästa imam, eftersom det bara är en som, inom sig själv, är försedd med det ”Profetiska Ljuset”.


Förhållandet mellan Imamerna är inte bara världslig,
utan mer en andlig förbindelse; baserad på att detta ”Ljus” förs vidare från en Imam till en annan, och varje blir ma’sum, eller ”ren” och förvärvar på så vis en ‘fullmakt’ som upprätthållaren och uttolkare av Guds lag.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 17

Den person som inviger cykeln av Wilayah, och vars uppgift det är i alla tider att fylla funktionen av Wilayah är Imamen, vars person är så central inom Shi’ism.

Därför kallas den första imamen, Ali, för Waliallah. I allmänhet betyder ”imam”: den person som står längst fram och därmed ledare vid församlingens böner.

Det är i denna mening begreppet vanligtvis används i vardagsspråket inom både Sunnism och Shi’ism. T.ex. ”så och så heter imamen i den moskén”. Det innehar även en hederspost-betydelse, och avser då en som står i spetsen för det religiösa samfundet. Det är i detta sammanhang titeln tilldelats framstående religiöst lärda som Imam al-Ghazzali eller Imam al-Shafi’e etc.

Men specifikt inom Shi’ismen är Imamen en person som är den verkliga härskaren i samhället och i synnerhet arvtagaren av de esoteriska lärorna från Profeten.

Han är en som bär ”det Muhammedanska Ljuset” (al-nur al-Muhammadi) inom sig och som uppfyller funktionen Wilayah.

Både Sufism och Shi’ism anser att det finns ett profetiskt ljus som har funnits från början i varje profet från Adam och framåt.

Det är källan till all kunskap och identifieras med det ‘Muhammedanska Ljuset’ eller ‘Muhammedanska Realiteten’ (al-haqiqat al-muhammadiyah), vilket är logiskt. Det är detta Ljus som fortsätter från en cykel av profet till en annan och det är detta Ljus som finns inom Imamen, genom vars närvaro han blir ”Imam”.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 16

Precis så som profetskapets funktion, att avslöja Guds Lagar, kallas ”nubuwwah”, så är funktionen av att tolka dess innersta meningar för mänskligheten och bevara en länk till källan av själva uppenbarelsen (till Profeten) – detta kallas ”wilayah” inom Shi’ismen.

Generellt betyder ordet wilayah, i arabiska, persiska mm, ”helgon” och helgonet kallas ”waliallah” (=ungef ‘Guds vän’). Men i Shias kontext refererar det inte till helgonlivet generellt, utan till den faktiska funktionen av att tolka den esoteriska dimensionen av Uppenbarelsen.

Profetskapet (da’irat al-nubuwwah) upphörde med Profeten som var ”profetskapets sigill”. Framöver kommer ingen ny uppenbarelse att komma, inom nuvarande cykel av människosläkte.

Men med avslutandet av denna profetcykel, började vad man skulle kunna kalla ”en nybegynnande cykel”, (dâ’irat al-wilâyah), men den översättningen är inte fullt tillräcklig för att förmedla idén om Wilayah.

Vad denna andra nivå innebär, är början på en kedja av auktoriteter som intresserar sig av den esoteriska tolkningen av uppenbarelsen, som utfärdats direkt från profeten själv och är källan till både de exoteriska och de esoteriska dimensionerna. Dessutom kommer denna cykel fortsätta tills Domedagen när den historiska cykeln själv avslutas.

Men så länge människan finns på jorden kommer raden av Wilayah existera och ge en direkt kanal till källan för uppenbarelsen själv och fungerar på så sätt som ett verktyg som kan hantera grundläggande ta’wil av hermeneutisk tolkning (läran om texttolkning) , att gå från det exoteriska till det esoteriska. Denna grundläggande ”resa” från Zahir till Batin, möjliggörs endast genom närvaro av Wilayahcykeln.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 15

Distinktionen mellan det exoteriska och esoteriska inom Shi’ism/Isma’ilism

Vad är nödvändigheten utav Imamerna

Angående doktrinerna och tron inom Shi’ismen är det mest lämpligt att börja inom TolvImamShia…sedan Isma’ilismen och slutligen till skillnaderna och llikheterna mellan dem och Sunniislam.

Huvudidén som understryker hela TolvImamShia perspektivet ( och som delas av Isma’iliterna) är distinktionen mellan det exoteriska och esoteriska, vilket har nämnts i tidigare inlägg:

Varje manifestation måste vara en manifestation av någonting; varje tecken antyder en reell företeelse. Varje objektifierad realitet besitter en yttre och en inre aspekt, vars verklighet inte bara inkluderar Världens Natur – utan även Uppenbarelsen som är ursprunget ur samma källa: nämligen alla tings Gudomliga Ursprung.

TolvImamShia betonar över allting annat de exoteriska (zahir) och esoteriska(batin) aspekterna av religionen… och i detta, liksom inom många andra punkter, förenas Sufismen i detta synsätt.

Zahir kan inte existera utan Batin för då skulle inget finnas att manifestera det med och ge det en objektiv existens.

Batin kan inte komma att objektifieras och uppdagas utan Zahir.

I denna relation (mellan Zahir och Batin) ligger hemligheten av nödvändigheten utav Imamens existerande. En Profet lägger fram lagar ifrån Gud för att guida människorna i deras liv.

Efter Profetens död upphör uppenbarandet utav lagar och människan lämnas med en lag som motsvarar den exoteriska(yttre) aspekten av uppenbarelsen. Där måste finnas de som kan tolka den inre meningen utav Lagen och det esoteriska innehållet av den.

Särskilt inom Islam, då dörren till profetskapet slogs igen med Profeten Muhammed – Guds Frid över honom.

Han var både den exoteriska och esoteriska källan till Uppenbarelsen, men i hans funktion som budbärare av Gudomlig lagstiftning representerar han den exoteriska aspekten.

Efter honom måste någon komma som ärver den yttre/exoteriska funktionen och vars plikt det är att förklara närmare den inre meningen av den Gudomliga Lagen. För Koranens förklaring är inte avslutad bara för att den är levererad.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 14

Forskare inom Isma’ilismen har karaktäriserat minst 4 olika grupper inom den tidiga Isma’ilismen:

1 – Den tidiga da’wa (= aktivt religiöst missionerande) centrerade runt Ismail och hans son Muhammed.

2 – Den Yemenitiska och Nord Afrikanska da’wa som ledde till Fatimidiska kalifatet där.

3 – Rörelsen i Syrien och Mesopotamien under 3:e/9:e århundradet.

4 – Qaramitahrörelsen i Bahrain.

Dessa rörelser hade naturligtvis samband angående vissa religiösa doktriner inom Isma’ilism, men politiskt och socialt kan de inte på något sätt identifieras med varandra.

Vissa av dessa rörelser underkuvades gradvis och det som utvecklades var den välkända formen av Isma’ilism som är sammankopplad med det kända Fatimiderna i Nord Afrika och Isma’ilierna, da’is, i Persien och övriga länder i öst.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 13

När det gäller Isma’ilism är det svårare att studera på grund av den esoteriska naturen av själva rörelsen och bristen på källor angående dess begynnelse.

Den information man kan få i vanlig standardhistoria kommer vanligtvis från de som opponerade sig Isma’ilismen och det finns väldigt få arbeten från de själva om detta.

Endast ”Uyun al-Akhbar” från Yemenitiska da’i, Idris Imad al-Din och några till representerar den Isma’ilitiska synen. Därför har både muslimska och västerländska forskare inte kunnat enas angående tidig Isma’ilism.

Dess allra tidigaste historia sammanlänkas förstås med TolvImamShia då båda följer varandra upp till den 6:e Imamen, Jafar al-Sadiq.

När han dog accepterade ”Tolvorna” Imam Musa al-Kathom, som Imam Ja’far själv utsett. Medan Isma’iliterna följde hans äldre son Ismail,  som dog redan under dennes livstid.

Isma’ils följeslagare (inklusive hans son Muhammed) var de första Isma’iliterna, även om det bland dom fanns många olika uppfattningar. Från den tiden separeras alltså TolvImam och Isma’ilismens historia.

Det kan vara av intresse att notera att det fanns grupper som följde den 8:e och andra Imamer också, men de fick inget större stöd och dog ut som separata rörelser.

TolvImam- och SjuImamShia fortsatte som huvudgrupper inom Shi’ismen.

Nästa: Isma’ilismens huvudgrupper…

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 12

Fortsättn på TolvImamShias intellektuella livs 4 perioder…..:

Den Tredje Perioden som sträcker sig ifrån Mongolinvasionen (1200-talet) till Safavidernas grundande (1501) är den mest dunkla då källorna ifrån denna period inte studerats särskilt väl.

Det politiska och sociala kaoset under denna period är inte alltför känt på grund av det generella oordningen och virrvarret under tiden på grund av närvaron av många dynastier, så detaljerna om det religiösa livet inom Shia är inte mycket känt.

Generellt kan sägas att under perioden fortsatte Nasir al-Dins skola både inom teologi och filosofi, vilket man kan följa genom personer som Allamah Hilli – en av de mest produktiva inom Shiaförfattarna, och Qutb al-Din al-Shirazi, den välkände filosofen och vetenskapsmannen.

CentralAsiens Sufiskolor kombinerades med Ibn Arabis skola, ofta i hjärtat av Shi’ismen. Den stora Sufi mästaren Ibn Arabi från Andalusien, som bosatte sig och dog i Damaskus hade stort inflytande över Shi’itisk gnosticism denna tid och hans doktrin integrerades men Shi’ismen.

Den Fjärde perioden sträcker sig från Safaviderna till idag och började med den remarkabla Safavidrenässansen.

Shi’itisk lag och teologi återuppväcktes vilket ledde fram till det ofantligt stora religiösa mästerverket och encyklopedin ”Bihar al-Anwar”, som sammanställdes av Muhammad Baqir Majlisi.

Shias religiösa och metafysiska doktriner fann några av dess mest framstående kommentatorerna i Mir Damad, Jabal Amil och Sadr al-Din Shirazi ; mest känd som Mulla Sadra.

Mulla Sadra är kanske den störste islamiska filosofen – eller mer korrekt: teosof (hakim). Han grundade en helt ny intellektuell dimension inom Islam, kombinerande lärorna från Ibn Arabi, Suhrawardi, Ibn Sina och Nasir al-Din i Shi’ismens struktur.

Shia blommade upp i Persien, Irak och Libanon och i vissa centra i Indien.

Dessa enastående personligheter har haft många efterföljare och anhängare även i senare tid. Personer som hållit deras religiösa och intellektuella läror levande till idag.

Lämna en kommentar

Islam – Enighetens religion – del 11

Vill man diskutera Shia är det logiskt att börja med TolvImamShia, på grund av den centrala roll den haft och den balans den har mellan den esoteriska och exoteriska dimensionerna av Uppenbarelsen.

När det gäller deras intellektuella liv, kan det delas upp i 4 perioder, för enkelhetens skull. Denna uppdelning har faktiskt tagits fram av Corbin i hans många studier av Shi’ismen.

Den första perioden sträcker sig från och med Profetens livstid och fram till den 12:e Imamens (al-Mahdi) occultation på 329/940-talet. Under denna period – som är unik i denna historieräkning – levde Profeten och Imamerna bland människor, som de instruerade i den Gudomliga Lagen och även dess esoteriska vetenskap. På denna kunskap och erfarenhet vilar hela det spirituella och religiösa livet inom Shia.

Under denna Första Period uppenbarades den Gudomliga Lagen genom Profeten och dess tolkning tillkännagavs av Profeten och Imamerna.

Andra perioden kan sägas vara från ca Imam Mehdis ockultation ( år 940) till Mongolernas invation ( på 1200-talet). Inte bara på grund av de stora förändringar som skedde under tiden, utan för att det var den tiden som Khwajah Nasir al-Din al-Tusi levde.

Med detta remarkabla geni, som var en framstående matematiker, astronom och filosof, nådde Shia-teologin nya höjder. Han kan på många sätt anses vara den störste av teologerna inom Shia.

Perioden  präglas av uppkomsten av auktoritära samlingar av Hadither och religiösa doktriner som utgör själva kärnan inom Shi’ismens religiösa liv.

Det börjar med Kulaini, författaren till Usul-al-Kafi, vilket är den mest framstående sammanställningen av Imamernas traditioner.

Det är även Ibn Babuyan, Shaikh Mufid och Muhammad ibn Hasan al-Tusis livsperioder; som alla var författare till många religiöst vetenskapliga källor inom Shia.

Denna period levde även Sayyid Sharif al-Radi som sammanställde alla tal utav Imam Ali i boken Nahj al-Balaghah, som – efter Koranen och Profetens Hadither – är det viktigaste verket inom Shia.

4 kommentarer

Islam – Enighetens religion – del 10

I vissa regioner som i Syrien och Libanon (på grund av Fatimidernas misslyckanden innan korstågen) dalade Shi’ismen, men generellt sett så spreds den mellan 500- och 900-talet, särskilt i Persien, medan den minskade i Egypten och i NordAfrika.

Man kan säga att Shi’ismens största framgångar har stor del i att Il-Khanidkungen Mahmud Khudabandah konverterade till Shi’ismen. I och med det var grunden för Safaviderna lagd, som under 10:e/16:e århundradet erövrade hela Persien och etablerade TolvImamShia som statsreligion och har fortsatt vara det ända till idag.

Även i Yemen bestod Shia. I Indien etablerades Shia samhällen av betydande storlekar som regerade ett tag i söder. Indien tillhandahöll även en bas för Isma’ilismen vars andliga centra slutligen fann sitt hem i det landet.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens Religion – 9

Abu Muslims revolt i Khurasan baserades på en stark tillgivenhet med Shia, och han sökte allians ifrån folket för ”profetens Hus”. Ändå, när Abbasiderna tog makten, var deras opposition mot Shia inte mindre hård än Ummayadernas.

I början av det 3.e islamiska århundradet, särskilt under al-Ma’muns styre, hade Shias möjlighet att verka relativt fritt. Till och med blev den 8:e Imamen, Ali ar-Rida, vald till hans efterträdare.

Men efter att al-Ma’mun blev förgiftad och dog, förvärrades situationen för Shias igen. Till den grad att den nya Khalifen gav order om att förstöra Imam Husseins gravvalv i Karbala och göra den till ett fält.

Det 4.e Islamiska århundradet markerar den första period där Shi’ismen verkligen blommade. buyiderna, som var Sha, kontrollerade hela Persien och styrde även i Bagdad.

Under tiden erövrade Fatimiderna Egypten och etablerade ett islamiskt Khalifat i NordAfrika som rivaliserade makten med Abbasidiska khalifatet.

Därefter fortsatte shi’ismen att blomstra även under kommande Ayyubiderna och Seljuqerna, vilka båda var starka supporters av Sunnismen.

4 kommentarer

Islam: Enighetens Religion – 8

En generell historisk sammanfattning av 12 Imam Shia och Ismailism.

Vid Profetens död slöt en mindre grupp, med bl.a Salman el Farsi, Abu Dharr och Miqdad upp vid Alis sida. Medan majoriteten av Meckaborna svor allians till AbuBakr som därmed valdes till Khalilf.

Under dennes khalifat, liksom under Umar och Uthman, levde Alis följeslagare(shias) ett tyst och lugnt liv, medan Ali själv helt drog sig bort från allmänheten och ägnade sin tid till att lära och instruera sina anhängare… som under tiden växte i antal.

Sedan blev han själv Khalif – mer eller mindre tvingad utav folket. Och under en kort period på 5 år förverkligade Shias sina ideal och är en epok de ofta ser tillbaks på. Även om Alis tid var fylld med vedermödor.

Under Ummayadiska dynastin var den svåraste perioden, historiskt sett, för Shia, som led hårt då de både öppet och hemligt bekämpades och plågades. Ett undantag var umar ibn Abd al-Aziz styre.

Det var under Ummayadiska styret som Profetens sonson Hussain massakerades i Karbala och utgör en tragedi som senare färgat Islams historia, speciellt Shi’ismens. Umder Ummayadstyret reste sig några shi’iter och skapade ett motstånd, men detta krossades varje gång.

Denna opposition var dock en tung börda för Ummayaddynastin och spelade en stor roll i deras sönderfall.

forts…

2 kommentarer