Arkiv för kategorin Enighetens religion

Profetens kamp för kvinnans rättigheter

I den tidens Arabien och även i andra delar av världen saknade kvinnorna de mest elementära rättigheterna. De fick inte delta i någon av samhällets angelägenheter vid sidan av männen. När en man dog delades hans ogifta döttrar, tillsammans med hans andra ägodelar, ut bland manliga familjemedlemmar. Om en man dödade en kvinna slapp han straff p.g.a. att den döde var en kvinna och kvinnorna var rättslösa.

En del araber begravde sina nyfödda flickebarn levande. De betraktade flickebarnen som en skamfläck för familjen. Kvinnornas vittnesbörd godkändes inte i någon domstol och de hade ingen rätt att välja sina egna makar.

Profeten Mohammad(S) gick emot dessa kvinnofientliga traditioner och deklarerade att kvinnorna hade en mycket hög ställning i Islam. Han gick så långt att han(S) förklarade att han(S) betraktade sina barnbarn, dvs. sin dotters barn, som sina egna barn. Detta var en unik åtgärd för den tidens Arabien.

Mohammad(S) gav kvinnan en hel rad sociala och juridiska rättigheter som hon saknade före Islam. Han la grunden för kvinnans värdighet och frigörelse från traditionens laster. Kvinnorna fick äga rikedomar, de fick ärva från sina anförvanter, de fick avlägga vittnesbörd och fick också rätten att söka kunskap och lära sig att läsa och skriva.

Vid giftermål blev kvinnans medgivande en viktig förutsättning för att giftermålet skulle godkännas. I Koranen fick kvinnor och män lika värde inför Gud. (Koranen 9:79)
En kvinna som jungfru Maria blev till och med symbolen för alla män. (Koranen 66:11)

Skrivet av Allamah Tabatabai

Annonser

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 21

Misstron mot all världslig regeringsmakt efter al-Mahdis försvinnande gjorde Tolvimam Shi’ism likgiltiga emot allt politiskt liv.

Detta är en av de särdrag som skiljer Shia ifrån Sunnism och Isma’ilismen. Tolvorna var tillfreds med att endast observera den politiska scenen, snarare än att vara initiativtagare till politiska rörelser.

Man måste komma ihåg att Safavidrörelsen, som representerar instansen av politisk seger för Tolvimam Shia, började inte som en ren Shi’itisk rörelse. Safaviderna var ursprungligen en Sufiordern som blev så välorganiserad och mäktig att de till slut fick faktiska politiska befogenheter och senare erövrade hela Persien.

Sedan gjorde, som sagt, Safaviderna Shi’ismen till statsreligion, men själva rörelsen började inom Sufismen.

Trots dess engagemang av Tolvimam Shi’ism inom politiken så tog inte detta helt bort den traditionella misstron hos alla Shia Ulama mot att regera och styra. Och detta är en hållning som än idag finns hos vissa Ulama.

Shias tillbakadragande från det politiska livet bör dock inte tolkas som ett tillbakadragande ifrån samhällslivet. Tvärtom, bidrog denna politiska likgiltighet till en intensifiering inom religiösa och akademiska aktiviteter istället.

Under decennium – befriade ifrån bördan att styra – hängav de sig helhjärtat åt att odla religiösa vetenskaper, men även inom humaniora, konst och andra mer allmänna vetenskaper.

De flesta av de tidiga muslimska utbildningsinstitutionerna grundades av Shia, liksom många andra vetenskapliga branscher. På så sätt bidrog, trots den politiska reservationen, Tolvimam Shia ofantligt mycket till det islamiska samhället på ett sätt som var mer förbunden med kunskap om saker och ting, än styret över människor.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 20

De Tolv Imamerna är som de tolv stjärnbilderna i zodiaken, i dess spirituella fäste. I centrum står Profeten, solen, vars ljus belyser denna konstellation. För Shi’ah är Imamerna en del av, och en fortsättning, på Profetens andliga verklighet. Och tillsammans med honom, som är källan och ursprunget i både den metafysiska och biologiska meningen, utgör han konturerna i det andliga universum som Shi’ah lever i.

När det gäller den politiska aspekten av Tolv-Imam Shi’ah, så är där ett direkt samband med Imamens personlighet. Den perfekta regeringen är Imamens. Den kommer att realiseras med ankomsten av Mahdi, som redan nu är osynlig härskare över världen men inte uppenbarat sig direkt i det mänskliga samhället.

I hans frånvaro är varje statsform, av nödvändighet,  imperfekt. Eftersom människans ofullkomlighet speglas i deras politiska institution.

Shi’ism accepterar inte kalifatet, i sedvanlig mening, som den legitima muslimska politiska makten. Här måste en åtskillnad göras mellan den ideala politiska härskaren som Shi’ah ser i Imamen –  och  Sunni ser i Khalifen samt ett godtagandet av den rådande situationen.

I det senare fallet har det funnits shiiter som svurit trohet mot kalifatet och även stödde den. Men strukturen inom den politiska teorin är olika i de två fallen, särskilt när det gäller kalifatet.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 19

Imamerna fungerar även som förmedlare mellan människa och Gud. Att be om deras undsättning i livet är att vädja till den kanal som Gud har placerat där, för människorna, för att möjliggöra för honom att återvända till Gud.


I den meningen är de, Imamerna, en förlängning av Profetens personlighet. Deras gravar, liksom de av deras ättlingar, besöks av pilgrimer och är centra för religiöst liv. Shiiter från hela världen vallfärdar till gravarna:

Ali i Najaf, Hussain i Karbala, sjunde och nionde Imamerna i Kathomia, den sista imamerna i Samarrah, Imam Rida i Meshed, hans syster Hathrat Masumah i Qum, Imam Hussains älskade syster  Sayyidah Zainab och hans dotter Sayyidah Ruqaiah i Damaskus och många andra platser.


I det vardagliga livet hos  Shi’ah fyller dessa platser samma funktion som de stora helgon i den sunnimuslimska världen gör, såsom:

Mulay Idris i Fez, maqâm Shaikh Muhyi al-Din Ibn ‘Arabi i Damaskus, grav Maulana Jalal al-Din Rumi i Konya, som Hujwiri i Lahore, grav Mu’in al-Din Chishti i Ajmer, eller helgedomen över  Shaikh ‘Abd al-Qadir al-Jilani i Bagdad.

.
Naturligtvis smälter dessa två typer av heliga platser ofta samman. Till exempel i den shiitiska världen besöker även de dom heliga Sufigravarna  som anses vara Imamernas andliga efterkommande.  Och i den sunnimuslimska världen besöks ofta Imamernas gravar som gravar av stora helgon.

https://i0.wp.com/www.aulia-e-hind.com/images/darbar_ghaus_pak.jpg

Sheikh Abdal Qadir al-Jilanis grav, i Bagdad.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 18

Imamen som uppfyller funktionen av Wilayah är upprätthållaren av den religiösa lagen och garantin för dess fortsättning. En profet lägger fram en Gudomlig Lag – och lämnar sedan världen.

Det finns alltså tillfällen då världen är utan en Profet, men Imamen är då alltid närvarande. Världen kan aldrig sakna närvaro av imamen, vare sig han är dold eller okänd.

Därför, när Islams Profet lämnat världen är det Imamen, som med sin ständiga närvaro, upprätthåller och bevarar religionen från en period till nästa.

Imamen är i själva verket Upprätthållaren och Uttolkaren, par excellence, av Uppenbarelsen. Och ska uttolka de religiösa vetenskaperna och Lagen för människor, särskilt deras inre mening, och att vägleda människor i det andliga livet. Alla dessa funktioner kan Imamen utföra på grund av förekomsten av ”Ljuset” inom Honom.

Som en följd av förekomsten av detta ‘Ljus’, besitter Imamen även egenskapen av ofelbarhet ( ”ismah), i andliga och religiösa frågor. Han är i sitt inre väsen så ren som profeterna, som är källan till detta ljus, liksom hans dotter, Fatima, är som är mor till imamerna genom Ali. Det är därför som Profeten, Fatima och de Tolv Imamer,  tillsammans kallads ”de fjorton fläckfria/ofelbara”.

Den ”ismah” Profeten och Imamerna besitter, är en logisk följd av förekomsten av ”Muhammeds Ljus ” i dem för det är det Ljus som är källan till all Uppenbarelse och slutligen all kunskap till människan.

Att vägledas  av detta Ljus innebär att vara skyddad från misstag. Endast en av imamernas barn blir själv nästa imam, eftersom det bara är en som, inom sig själv, är försedd med det ”Profetiska Ljuset”.


Förhållandet mellan Imamerna är inte bara världslig,
utan mer en andlig förbindelse; baserad på att detta ”Ljus” förs vidare från en Imam till en annan, och varje blir ma’sum, eller ”ren” och förvärvar på så vis en ‘fullmakt’ som upprätthållaren och uttolkare av Guds lag.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 17

Den person som inviger cykeln av Wilayah, och vars uppgift det är i alla tider att fylla funktionen av Wilayah är Imamen, vars person är så central inom Shi’ism.

Därför kallas den första imamen, Ali, för Waliallah. I allmänhet betyder ”imam”: den person som står längst fram och därmed ledare vid församlingens böner.

Det är i denna mening begreppet vanligtvis används i vardagsspråket inom både Sunnism och Shi’ism. T.ex. ”så och så heter imamen i den moskén”. Det innehar även en hederspost-betydelse, och avser då en som står i spetsen för det religiösa samfundet. Det är i detta sammanhang titeln tilldelats framstående religiöst lärda som Imam al-Ghazzali eller Imam al-Shafi’e etc.

Men specifikt inom Shi’ismen är Imamen en person som är den verkliga härskaren i samhället och i synnerhet arvtagaren av de esoteriska lärorna från Profeten.

Han är en som bär ”det Muhammedanska Ljuset” (al-nur al-Muhammadi) inom sig och som uppfyller funktionen Wilayah.

Både Sufism och Shi’ism anser att det finns ett profetiskt ljus som har funnits från början i varje profet från Adam och framåt.

Det är källan till all kunskap och identifieras med det ‘Muhammedanska Ljuset’ eller ‘Muhammedanska Realiteten’ (al-haqiqat al-muhammadiyah), vilket är logiskt. Det är detta Ljus som fortsätter från en cykel av profet till en annan och det är detta Ljus som finns inom Imamen, genom vars närvaro han blir ”Imam”.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 16

Precis så som profetskapets funktion, att avslöja Guds Lagar, kallas ”nubuwwah”, så är funktionen av att tolka dess innersta meningar för mänskligheten och bevara en länk till källan av själva uppenbarelsen (till Profeten) – detta kallas ”wilayah” inom Shi’ismen.

Generellt betyder ordet wilayah, i arabiska, persiska mm, ”helgon” och helgonet kallas ”waliallah” (=ungef ‘Guds vän’). Men i Shias kontext refererar det inte till helgonlivet generellt, utan till den faktiska funktionen av att tolka den esoteriska dimensionen av Uppenbarelsen.

Profetskapet (da’irat al-nubuwwah) upphörde med Profeten som var ”profetskapets sigill”. Framöver kommer ingen ny uppenbarelse att komma, inom nuvarande cykel av människosläkte.

Men med avslutandet av denna profetcykel, började vad man skulle kunna kalla ”en nybegynnande cykel”, (dâ’irat al-wilâyah), men den översättningen är inte fullt tillräcklig för att förmedla idén om Wilayah.

Vad denna andra nivå innebär, är början på en kedja av auktoriteter som intresserar sig av den esoteriska tolkningen av uppenbarelsen, som utfärdats direkt från profeten själv och är källan till både de exoteriska och de esoteriska dimensionerna. Dessutom kommer denna cykel fortsätta tills Domedagen när den historiska cykeln själv avslutas.

Men så länge människan finns på jorden kommer raden av Wilayah existera och ge en direkt kanal till källan för uppenbarelsen själv och fungerar på så sätt som ett verktyg som kan hantera grundläggande ta’wil av hermeneutisk tolkning (läran om texttolkning) , att gå från det exoteriska till det esoteriska. Denna grundläggande ”resa” från Zahir till Batin, möjliggörs endast genom närvaro av Wilayahcykeln.

Lämna en kommentar