Arkiv för kategorin traditioner

Världens största, och farligaste, pilgrimsfärd på intåg

Vår planets största sammankomst, alla kategorier. Detta sker VARJE ÅR! Förra året kom drygt 20 miljoner, förmodligen slås det rekordet även i år!

Hur många svenskar har hört talas om detta? Högt räknat: förmodligen ingen. Huffingtonpost och Independent News skriver om denna ‘jordskredshändelse’, som helt går omvärlden förbi.

Denna händelse (som heter Arbaeen), som sker varje år, 40 dagar efter s.k. ”Ashura”, dvs den dag i historien som Profeten Muhammeds(s) barnbarn, Imam Hussein, och hans anhängare brutalt slogs ned och dödades när de stod upp emot en korrupt och despotisk tyrann. Han anses av alla grupperingar i världen som en stor förebild som revolutionär och frihetshjälte. Det är också en orsak varför händelsen inte tas upp i några media.

Även om denna pilgrimsfärd mest klassas som en shiamuslimsk högtid, så deltar även sunnimuslimer, kristna, yazidis, zoroastrier och sabier både i vallfärden och i att servera pilgrimerna mat och dryck. Varje år slås nya rekord av antalet deltagare i vallfärden. De senaste 10 åren har dessutom våldet emot pilgrimmerna ökat hela tiden. Då det, som sagt, anses vara en shiamuslimsk tilldragelse så hotas de hela tiden utav ”sunnigrupper” så som daesch och isis mfl. I år är det farligare än någonsin, men deltagarna kommer säkert ändå inte att understiga förra årets dryga 20 miljoner. Så stark är drivkraften i händelsen som skedde över 1330 år sedan i Karbala, Irak.

En del börjar flera månader innan dagen ”Arbaeen”, för de börjar gå, till fots alltså, ända ifrån Indien och Pakistan, en del. Huffington Post skriver i sin artikel enligt nedan:

It’s not the Muslim Hajj, or the Hindu Kumbh Mela.. Known as Arbaeen, it is the world’s most populous gathering and you’ve probably never heard of it! Not only does the congregation exceed the number of visitors to Mecca (by a factor of five, in fact), it is more significant than Kumbh Mela, since the latter is only held every third year. In short, Arbaeen dwarfs every other rally on the planet, reaching twenty million last year. That is a staggering %60 of Iraq’s entire population, and it is growing year after year.


Above all, Arbaeen is unique because it takes place against the backdrop of chaotic and dangerous geopolitical scenes. Daesh (aka ‘Islamic State’) sees the Shia as their mortal enemy, so nothing infuriates the terror group more than the sight of Shia pilgrims gathering for their greatest show of faith.

There’s another peculiar feature of Arbaeen. While it is a distinctively Shia spiritual exercise, Sunnis, even Christians, Yazidis, Zoroastrians, and Sabians partake in both the pilgrimage as well as serving of devotees. This is remarkable given the exclusive nature of religious rituals, and it could only mean one thing: people regardless of color or creed see Hussein as a universal, borderless, and meta-religious symbol of freedom and compassion.

Why you have never heard of it probably has to do with the fact that the press is concerned more with negative, gory, and sensationalized tabloids, than with positive, inspiring narratives, particularly when it comes to Islam. If a few hundred anti-immigration protestors take to the streets in London and they will make headlines.. The same level of airtime is awarded to a pro-democracy march in Hong Kong or an anti-Putin rally in Russia.. But a gathering of twenty million in obstreperous defiance of terror and injustice somehow fails even to make it into the TV news ticker! An unofficial media embargo is imposed on the gargantuan event despite the story having all the critical elements of an eye-catching feature; the staggering numbers, the political significance, the revolutionary message, the tense backdrop, as well as originality.. But when such a story does make it through the editorial axe of major news outlets, it creates shockwaves and touches the most random people.

Among the countless individuals inspired by it, is a young Australian man I met several years ago who had converted to Islam. Evidently, no one takes such a life-altering decision lightly, so upon inquiry he told me it all started in 2003. One evening, as he was watching the news only to be drawn by scenes of millions streaming towards a holy city known as Karbala, chanting the name of a man he had never heard of: ”Hussein”. For the first time in decades, in a globally televised event, the world had caught an glimpse into previously suppressed religious fervor in Iraq.

With the Sunni Ba’athist regime toppled, Western viewers were eager to see how Iraqis would respond to a new era free from dictatorship persecution. The ‘Republic of Fear’ had crumbled and the genie had irreversibly escaped from the bottle. ”Where is Karbala, and why is everyone heading in its direction?” he recalls asking himself. ”Who is this Hussein who motivates people to defy all the odds and come out to mourn his death fourteen centuries after the fact?”

What he witnessed in that 60-second report was especially moving because the imagery was unlike any he had ever seen. A fervent sense of connection turned human pilgrims into iron filings, swarming together other as they drew closer to what could only be described as Hussein’s irresistible magnetic field. ”If you want to see a living, breathing, lively religion, come to Karbala” he said.

How could a man who was killed 1396 years ago be so alive and have such a palpable presence today that he makes millions take up his cause, and view his plight as their own? People are unlikely to be drawn into a dispute (much less one that transpired in ancient times) unless they have a personal interest in the matter. On the other hand, if you felt someone was engaged in a fight over your right to freedom, your prerogative to be treated justly, and your entitlement to a life of dignity, you would feel you had a vested interest and would empathize with him to the point where conversion to his beliefs is not a far-fetched possibility.


The Ultimate Tragedy

Hussein, grandson of the Prophet Muhammad, is revered by Muslims as the ”Prince of Martyrs”. He was killed in Karbala on a day which became known as Ashura, the tenth day of the Islamic month of Muharram, having refused to pledge allegiance to the corrupt and tyrannical caliph, Yazid.

He and his family and companions were surrounded in the desert by an army of 30,000, starved of food and water, then beheaded in the most macabre manner, a graphic tale recounted from pulpits every year since the day he was slain. Their bodies were mutilated. In the words of the English historian Edward Gibbon: ”In a distant age and climate, the tragic scene of the death of Hussein will awaken the sympathy of the coldest reader.”

Shia Muslims have since mourned the death of Hussein, in particular on the days of Ashura, then, forty days later, on Arbaeen. Forty days is the usual length of mourning in many Muslim traditions. This year, Arba’een falls on Friday 12 December.

Long Trek

I travelled to Karbala, my own ancestral home, to find out for myself why the city is so intoxicating. What I witnessed proved to me that even the widest-angle camera lens is too narrow to capture the spirit of this tumultuous, yet peaceful gathering.

An avalanche of men, women and children, but most visibly black-veiled women, fill the eye from one end of the horizon to the other.The crowds were so huge that they caused a blockade for hundreds of miles.

The 425 mile distance between the southern port city of Basra and Karbala is a long journey by car, but it’s unimaginably arduous on foot. It takes pilgrims a full two weeks to complete the walk. People of all age groups trudge in the scorching sun during the day and in bone-chilling cold at night. They travel across rough terrain, down uneven roads, through terrorist strongholds, and dangerous marshlands. Without even the most basic amenities or travel gear, the pilgrims carry little besides their burning love for ”The Master” Hussein. Flags and banners remind them, and the world, of the purpose of their journey:

O self, you are worthless after Hussein.
My life and death are one and the same,
So be it if they call me insane!


The message recalls an epic recited by Abbas, Hussein’s half-brother and trusted lieutenant, who was also killed in the Battle of Karbala in 680AD while trying to fetch water for his parched nieces and nephews. With security being in the detrimental state that makes Iraq the number one headline in the world, no one doubts that this statement is genuine in every sense.

Free lunch.. And dinner, and breakfast!

One part of the pilgrimage which will leave every visitor perplexed is the sight of thousands of tents with makeshift kitchens set up by local villagers who live around the pilgrims’ path. The tents (called ‘mawkeb’) are places where pilgrims get practically everything they need. From fresh meals to eat and a space to rest, to free international phone calls to assure concerned relatives, to baby diapers, to practically every other amenity, free of charge. In fact, pilgrims do not need to carry anything on the 400 mile journey except the clothes they wear.

More intriguing is how pilgrims are invited for food and drink. Mawkeb organizers intercept the pilgrims’ path to plead with them to accept their offerings, which often includes a full suite of services fit for kings: first you can a foot massage, then you are offered a delicious hot meal, then you are invited to rest while your clothes are washed, ironed, then returned to you after a nap. All complimentary, of course.

For some perspective, consider this: In the aftermath of the Haiti earthquake, and with worldwide sympathy and support, the UN World Food Programme announced delivery of half a million meals at the height of its relief efforts.. The United States military, launched Operation Unified Response, bringing together the massive resources of various federal agencies and announced that within five months of the humanitarian catastrophe, 4.9 million meals had been delivered to Haitians. Now compare that with over 50 million meals per day during Arbaeen, equating to about 700 million meals for the duration of the pilgrimage, all financed not by the United Nations or international charities, but by poor laborers and farmers who starve to feed the pilgrims and save up all year round so that visitors are satisfied. Everything, including security is provided mostly by volunteer fighters who have one eye on Daesh, and another on protecting the pilgrim’s path. ”To know what Islam teaches,” says one Mawkeb organizer, ”don’t look at the actions of a few hundred barbaric terrorists, but the selfless sacrifices exhibited by millions of Arbaeen pilgrims.”

In fact, Arbaeen should be listed in the Guinness Book of World Records in several categories: biggest annual gathering, longest continuous dining table, largest number of people fed for free, largest group of volunteers serving a single event, all under the imminent threat of suicide bombings.


Unmatched Devotion

Just looking at the multitudes leaves you breathless. What adds to the spectacle is that, as the security conditions worsen, even more people are motivated to challenge the terrorist threats and march in defiance. Thus, the pilgrimage isn’t a mere religious exercise, but a bold statement of resistance. Videos have been posted online showing how a suicide bomber blows himself up in the midst of the pilgrims, only to have the crowds turn out in even greater numbers, chanting in unison:

If they sever our legs and hands,
We shall crawl to the Holy Lands!


The horrific bomb blasts which occur year-round, mostly targeting Shia pilgrims and taking countless lives, illustrate the dangers facing Shias living in Iraq, and the insecurity that continues to plague the country. Yet the imminent threat of death doesn’t seem to deter people – young and old, Iraqis and foreigners – from making the dangerous journey to the holy city.

It isn’t easy for an outsider to understand what inspires the pilgrims. You see women carrying children in their arms, old men in wheelchairs, people on crutches, and blind seniors holding walking sticks. I met a father who had travelled all the way from Basra with his disabled boy. The 12-year-old had cerebral palsy and could not walk unassisted. So for a part of the trek the father put the boy’s feet on top of his and held him by the armpits as they walked. It is the kind of story out of which Oscar-winning films are made, but it seems Hollywood is more concerned with comic heroes and with real life heroes whose superpower is their courage and commitment.

Golden Dome of Hussein

Visitors to the shrine of Hussein and his brother Abbas are not driven by emotion alone. They cry be reminded of the atrocious nature of his death, in doing so, they reaffirm their pledge to his ideals.

The first thing that pilgrims do upon reaching his shrine is recite the Ziyara, a sacred text which summarizes the status of Hussein. In it, they begin the address by calling Hussein the ”inheritor” of Adam, Noah, Abraham, Moses and Jesus. There is something profound in making this proclamation. It shows that Hussein’s message of truth, justice, and love for the oppressed is viewed as an inseparable extension of all divinely-appointed prophets.

People go to Karbala not to marvel at the city’s landscape – lush with date palms, or to admire the mausoleum’s physical beauty, or to shop, be entertained, or to visit ancient historical sites. They go to cry. To mourn and experience the angelic aura of Hussein. They enter the sacred shrine weeping and lamenting the greatest act of sacrifice ever seen.

It is as though every person has established a personal relationship with the man they have never seen. They talk to him and call out his name; they grip the housing of his tomb; they kiss the floor leading into the shrine; they touch its walls and doors in the same manner one touches the face of a long-lost friend. It is a picturesque vista of epic proportions. What motivates these people is something that requires an understanding of the character and status of Imam Hussein and the spiritual relationship that those who have come to know him have developed with his living legend.

If the world understood Hussein, his message, and his sacrifice, they would begin to understand the ancient roots of Daesh and its credo of death and destruction. It was centuries ago in Karbala that humanity witnessed the genesis of senseless monstrosities, epitomized in the murderers of Hussein. It was pitch black darkness v. Absolute shining light, an exhibition of vice v. a festival of virtue, hence the potent specter of Hussein today. His presence is primordially woven into every facet of their lives. His legend encourages, inspires, and champions change for the better, and no amount of media blackout can extinguish its light.

”Who is this Hussein”? For hundreds of millions of his followers, a question this profound, which can cause people to relinquish their religion for another, can be answered only when you have marched to the shrine of Hussein on foot.

1 kommentar

Vänliga veckan

Doften av blommor sprider sig bara i vindriktningen, men en persons godhet sprider sig åt alla håll!


Man har återupptagit den s.k. ”Vänliga Veckan”, som i princip lades ned 1999. Den låg då sent på hösten och försvann i bruset av det nya, mer trendiga, Halloweenfirandet. Så man sket helt enkelt i den vänliga ansträngningen.

”Vänliga veckan” instiftades av tidningen Svenska Journalen redan 1946 sedan en trafikräknare under ett sex timmar långt arbetspass bara såg tolv personer som log, medan 8 569 såg ut som de var på väg till en begravning…jag kan tänka mig att siffrorna ser dystrare ut idag.

Nu återlanserar Läkarmissionen Vänliga Veckan, den här gången är det vecka 7(denna vecka alltså) och jag tycker personligen att det är en ypperlig vecka att lägga den på, dvs veckan när Alla Hjärtans dag infaller. Denna Valentins dag, som knappast fanns (eller i alla fall knappt uppmärksammades) fram till och med 90-talets mitt har idag vuxit sig så stor att den blivit ännu en ångest på himlen för många. Jag har förstått att om man inte ger något till alla man känner denna dag, då är det ett bevis på att man inte tycker om dessa personer, och har man ingen kärlek att dela dagen med, så blir man ledsen och nedstämd för det, då man ser att alla andra(just det, det är alltid ALLA andra) har en kärlek att dela dagen med. Och så känner de sig ännu mer ensam bara för det….

Då är det väl bättre att man viker en helt vecka, där man uppmärksammar – den idag nästan bortglömda – vänlighetens konst, och inkluderar att alla ska vara vänliga mot alla. Det tycker jag om. En hel vecka har man på sig alltså, att träna upp de förtvinade smile-musklerna lite.

I år är det vänlighet i trafiken, i hemmet, på arbetsplatsen och på nätet som gäller. Jag har sett att man trycker extra mycket på ‘nätkärleken’, så jag får väl passa på och skicka cyberkärlek till alla mina läsare – jag älskar er alla! Även ni som hatar… 🙂 !

– Vänliga Veckan är ett fantastiskt arv och vi vill se det som en möjlighet att bidra med lite ljus i februarimörkret. Vårt mål är att inspirera till ett vänligare samhälle, en vänligare värld och inte minst ett vänligare samtalsklimat på nätet, säger Johan Lilja på Läkarmissionen.

Imam Ali sa:Gud uppskattar när människorna tänker vänligt om varandra och bedriver välgörenhet mot varandra.” [Qurrar al-hekam, s. 91]

Han sa även:”Era relationer och möten med varandra skall vara med hjärtlighet och värme. Servera varandra koppar, fulla med kunskap och lärande, den ena ger av sin till den andre samtidigt som den andre erbjuder sin. Alla blir då nöjda med resultatet.” [Nahj ol-Balagha, tal 214]

Profeten sa: ”Att le emot sin broder är välgörenhet”, och han levde verkligen upp till detta själv, för Imam Ali(bland många andra vittnesmål) sa: ”Jag har aldrig sett någon som ler mer än Guds Budbärare”

Hashtagga: #vänligaveckan


2 kommentarer

Hezbollahs TV-bevakning av julen

I dessa dagar är det många som diskuterar och funderar över om det är haram eller halal för muslimer att uppmärksamma julen på något sätt. Igår, juldagen, uppmärksammade Hezbollahs egna tv kanal, Al-Manar, de kristnas firande utav julen och Jesus(a) födelsedag fullt ut! Den islamiska kanalen sänder också vanligtvis gudstjänster, men den här julen verkar vara en av de mest omfattande rapporterade någonsin. Man sände från flera kyrkor, bland annat den Romersk katolska:

den Maronitiska:

samt från stora kyrkor i huvudstaden och från små kyrkor på landsbygden. Temat var samexistens, och Hizbollahs delegationer besökte kyrkans församlingar i hela landet:


Med särskilt fokus på de som ligger i blandade muslimsk-kristna områden. Och intensiv rapportering om kristna utomhusdekorationer i Hizbollah-dominerade södra delar och Bekaa byar. Gå gärna in i länken nedan och se jämförelsen mellan Iran och Hezbollahs reportage utav julhögtiden för deras länders kristna befolkning(dessa 2 länder är terrorstämplade utav väst), och de västallierade muslimska ländernas (Saudiockuperade Arabien, UAE och Kuwait) reportage av densamma.

I länken finns även Twitterinlägg ifrån Ayatollah Khameini, President Rouhani och irans utrikesminister Javad Zarif:

The Beirut Report

Lämna en kommentar

Är julen shirk? – God jul!

happyKelin FRÅGAR:

”Jag funderar på följande: 1. Att julen i grund och botten är shirk. Det där med att Gud blev människa, vilket jag vet till tusen procent att du inte står för. Men hur kan det komma gott ur något som ursprungligen går emot vår tro? Folk säger att det bara är traditioner, men traditionen har uppstått från shirk. Visst?

2. Hadithen där profeten frid vare över honom, säger att den som imiterar ett folk är en av dem. Betyder inte det att vi ska ta avstånd från andras högtider? Eller?

Är det inte en majoritet som anser att fira jul är haram?”


Hujjatullahs (‘Guds tecken’ – dvs Profeter, Sändebud och Imamer) födelsedagar är bland Ayyamullah(dvs Guds dagar) och de bör gärna uppmärksammas och åminnas på något sätt. Som det står i Koranen: ”Vi sände Moses med Våra budskap [och befallde honom]: ”Led ditt folk ut ur mörkret till ljuset och påminn dem om Guds dagar!”(Koranen 14:5) och Jesus sa: ”[Guds] fred var med mig den dag jag föddes och skall vara med mig den dag jag dör och den dag då jag skall uppväckas från de döda.” (Koranen 19:33).

Det finns inget fel i att uppmärksamma dessa dagar och om vi är kloka så bör vi, som en gemensam Ummah, intressera oss speciellt för våra Hujjatullahs födelse- och dödsdagar. Om vi väver in ett dylikt ‘firande’ in i vår kultur året om, är det nämligen ett vitalt sätt att hålla de religiösa historierna vid liv. De hundratals historier som finns om varje betydelsefull person som varit Guds tecken för mänskligheten skulle flyta upp till ytan och folk skulle vara mer medvetna om sin religions historia. Varje profet har vishet att ge oss. Islam följer människans natur och den basala människan är mer benägen att informera sig om saker och ting om det blir lite väsen om saker och ting. Man ‘upprätthåller religionen’ helt enkelt med dessa kulturella inslag. Om du går till en shia moské under årets lopp kommer du att se att vi uppmärksammar de flesta profeters och imamers födelsedagar och dödsdagar.

Du säger att julfirandet i grund och botten är ‘shirk’ (avgudadyrkan). Vad menar du med det? Menar du att om vi uppmärksammar julen så firar vi Guds son? För det första så firar i princip ingen julen för Jesus skull idag. Det hela har blivit ett kommersiellt spektakel, men det är ändå en långhelg, allt är stängt, folk är lediga – varför inte göra något åt saken, tänker många. OM man vill laga en middag, tända ljus och titta på Kalle Anka, vad finns det för fel i det? Om vi också säger några ord om Jesus, berättar om hans liv och hans födelse. Vi är muslimer, vi tror väl på Jesus? Visserligen var han en profet, och om vi uppmärksammar hans födelsedag så gör vi det i åminnelse utav att en profet föddes. Vad finns det för shirk i det? Har man gjort något dåligt då? Knappast. Lika lite som man gjort något dåligt om man inte vill göra det.

Vad som kanske bör undvikas i dylika fall skulle eventuellt vara såna saker som tomten. Och detta eftersom tomten har mer eller mindre blivit som ett substitut för Gud…föräldrar säger åt sina barn att vara snälla, annars kan tomten straffa dom, eller om barnen önskar sig något väldigt mycket och tjatar om det så hänvisar föräldrar sina barn att be tomten om det…kanske han svarar han…

Det lustiga när det kommer till diskussionen om julfirandet varje år, så är det oftast folk från ett och samma håll som säger att det är shirk med julen. Det är de som kallar sig ‘ahlel sunnah wal jamaah’. Det är samma personer som fastar under ”Ashuradagarna”(10 Muharram). Och denna fasta baseras på det judiska firandet utav Yom Kippur. Enligt sunnimuslimska traditioner som säger att när Profeten(s) kom till Medina så såg de att judarna fastade. Muslimerna frågade varför de gjorde det och de fick svaret att det är en judisk tradition ifrån Moses dagar att fasta i 25 timmar och under den tiden också be om gottgörelse för sina synder som tack för att Gud befriade det judiska folket ifrån Farao. Sunnitraditionerna säger då att Profeten skulle ha sagt att Moses är närmare oss(muslimer) än judarna och därför ska vi också fasta….och då menar deras(al-Bukhari, vol.3, B 31, nr 222 och Tirmidhis) traditioner att Profeten och muslimerna alltid fastade när judarna fastade. Vi firade alltså(och ni firar fortfarande) Yom Kippur!

Om man går efter din punkt nr 2 här ovan, så imiterade alltså Profeten judiska traditioner och därmed är vi alltså ”en av dem”, som du uttrycker det. Den logiska slutsatsen är då att egentligen är sunnimuslimer judar, då de imiterar judarna(?!) Är det okej att anamma judarnas tradition, men inte de kristnas? Tror du inte att Profeten anser att Jesus också är närmare oss(muslimer) än de kristna? Enligt denna tradition(som inte alls finns hos shia), så har till och med Profeten själv valt att följa ett folks tradition när han invandrade i deras landområde(staden Medina). Ska inte Profeten(s) ses som ett exempel för oss muslimer? Om han ”imiterade”(som du säger) ett folks traditioner, varför ska inte du göra det? Är du bättre än Profeten(s)?

Som sagt, jag håller inte alls med den bukhariska eller tirmidiskt återgivna traditionen, men eftersom du antagligen anser att den är korrekt så bör du ju vara mycket intresserad av att följa Profetens exempel. De flesta muslimer firar antagligen inte jul, men många gör ‘nånting’ på julaftonen, eftersom det är en internationell helgdag då allt ändå är stängt och dött ute i landet. Varför inte passa på och samla familjen runt julgröten? Berätta för mig igen, vad är det som är shirk i att hedra profeten Jesus födelsedag?

Svar på nr 1: Traditionen att hedra Jesus födelse uppkommer ifrån att folk älskat Jesus och vill sprida hans ord. Om vi (som muslimer) skulle uppmärksamma julen så gör vi det inte för någon ‘gudsson’ utan för en profet. Att anamma ett folks traditioner är tvärtom något mycket bra, om det inte går emot Islam. Och enligt er egna återberättelse så gjorde ju Profeten själv det.

Svar på nr 2: Nej, vi ska inte ta avstånd ifrån andras högtider. Gud säger i Koranen: ”[49:13] Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra….” Vad tror du är betydelsen i denna vers? Gud vill att jordens folk ska närma sig varandra, och det absolut bästa sättet är att använda sig utav varandras traditioner. Det känner du själv: om någon ickemuslim säger att de t.ex vill prova fasta i Ramadan månad, eller hälsar dig glad Eid, då blir du säkert lite extra mjuk inombords? Du känner dig instinktivt närmre den personen än andra som passerar, eller hur? Hur kan det då vara haram att ge någon annan den känslan?

Dessutom: Vi muslimer bryr oss inte om ‘majoriteten’ på det sätt som du uttrycker det. Om en majoritet utav media säger att islam är en krigisk religion, och att muslimer är galningar, ska man då följa det de säger? Om en majoritet i världen säger att slöjan är ett tecken på förtryck för kvinnor, har de sant då? Ska jag ta av mig min slöja i så fall? Om vi ska lyssna på majoriteten när vi utröner lagar och regler i islam, då är vi illa ute.

Ha en trevlig kväll. God Jul!



22 kommentarer

Happy Eid el Ghadir


Idag, den 18e Dhul-Hajjah, åtta dagar efter pilgrimsfärdens avslut, firar vi Eid el Ghadir som en hyllning till att Imam Ali blev utsedd som Profeten Muhammeds efterträdare i att förklara och uttolka Guds budskap, Koranen, åt folket.

Under profetens sista hajjfärd uppmanade Gud honom flertalet gånger att meddela folket vem hans efterträdare skulle bli, så att de som inte ännu förstått det skulle bli säkra på saken. Men då Profeten visste hur folket skulle reagera så drog han ut på det hela tiden. Tillslut varnade Gud honom med följande vers:

(1) [5:67] ”FÖRKUNNA, du Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig! Gör du inte det, har du inte förmedlat Hans budskap. Gud skall skydda dig mot människorna; Gud vägleder inte förnekarna av sanningen!”

Så på hemvägen ifrån hajj gick Profeten, vid källan Ghedir Khum, upp på en predikstol han låtit upprätta där, och höll ett långt tal där Han läste upp över etthundra koranverser och varnade människorna för deras gärningar och framtid. Sedan sade Han: ”Det verkar som att tiden för Herren att återkalla Mig har närmat sig, och jag måste svara på detta. Jag lämnar två stora ting som om ni håller fast vid dem kommer ni inte gå vilse ända till Domedagen. Dessa två ting är Koranen och mitt Ahlulbayt. De kommer inte att separeras ifrån varandra fram till den dagen de återförenas hos mig vid dammen i Paradiset(Kauthar)”

Vidare sade Profeten: ”Har inte jag mer utövanderätt över de troende, än vad de har över sig själva?” Människorna svarade: ”Jo, O Guds Sändebud.” Profeten(frid och välsignelser vare med Honom och Hans heliga Hushåll) lyfte då upp Imam Alis hand och sade: ”Den som jag är mästare till är Ali mästare till! O Min Herre och Gud, var en vän till den som är vän med Honom och var en fiende till den som är en fiende till Honom, hjälp den som hjälper Honom och överge den som överger Honom.”

Denna händelse har många Muhaditheen (de som dokumenterar traditioner) dokumenterat vilket innebär att den obestridligen är tillförlitlig. Bland de som dokumenterat denna tradition är Sahih Tirmidhi, Sunan ibn Majah, Khasa’is an-Nisa’i, Mustadrak al-Hakim, Musnad ibn Hanbal, adha’il as-Sahaba of ibn Hanbal, Tasfeer al-Kabir by Fakhrud Deen ar-Razi, al-Bidayah wa Nihaya by Ibn Kathir och många andra. Alla dessa lärda är bland de mest kända och respekterade lärda i den Islamiska historien.

Omedelbart efter att Profeten hade talat klart, uppenbarades följande Koranvers till Honom:
”Förnekarna av sanningen har nu misströstat om [att kunna göra slut] på er tro. Oroa er därför inte för dem – frukta Mig! DENNA DAG har Jag fullbordat er religion för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att ‘underkastelse under Guds vilja'(islam) ska vara er religion.” (Surah al-Ma’idah, 5:3)

När Profeten var färdig med sitt tal, bad han alla att ge sin trohetsed till Imam Ali(frid vare med Honom) och gratulera Honom. Då sade Umar och Abu Bakr: ”Bra gjort, O Abu Talibs son! Du har nu blivit alla de Troendes Mästare!”

(1) Några Sunni referenser som bekräftar att uppenbarelsen av Koranversen 5:67 kom precis innan Profetens tal i Ghadir Khum:

(1) Tafsir al-Kabir, by Fakhr al-Razi, under commentary of verse 5:67, v12, pp 49-50, narrated on the authorities of Ibn Abbas, al-Bara Ibn Azib, and Muhammad Ibn Ali.
(2) Asbab al-Nuzool, by al-Wahidi, p50, narrated on the authorities of Atiyyah and Abu Sa’id al Khudri.
(3) Nuzul al-Quran, by al-Hafiz Abu Nu’aym narrated on the authorities Abu Sa’id Khudri and Abu Rafi.
(4) al-Fusool al Muhimmah, by Ibn Sabbagh al-Maliki al-Makki, p24
(5) Durr al-Manthur, by al-Hafiz al-Suyuti, under commentary of verse 5:67
(6) Fathul Qadir, by al-Shawkani, under commentary of verse 5:67
(7) Fathul Bayan, by Hasan Khan, under commentary of verse 5:67

8 kommentarer

Dags att slå sönder den sista avguden som hotar Guds hus



Efter att ha erövrat Mecka, förstörde den heliga Profeten (S) alla avgudar som hade placerats i Guds hus Kaba. Under det att han förstörde den ena idolen efter det andra reciterade han följande vers ur Koranen:

”Säg,Sanningen har kommit och då har lögnen vikit; ja, lögnen är dömd att vika!”. (Koranen, 17: 81).

Profeten lämnade denna värld efter att ha slutfört Guds budskap. Men genom honom, informerade Gud tydligt mänskligheten att fullbordandet av Hans budskap inte innebär att ondska i världen är slut. Den kommer att fortsätta så länge mänskligheten existerar. Det kommer att finnas människor som står på Satans sida, vars uppdrag är att sprida ondska på alla möjliga sätt. Så länge människan existerar kommer det alltså att finnas de som kommer att föra med sig lidande och förstörelse i världen, men det kommer lika säkert att finnas människor som motsätter sig deras orättfärdiga handlingar.

Historien om det Saudiska Salafihuset är av en fullkomligt destruktiv och elakartad karaktär. Förs och främst kallas det ockuperade landet för ”Saudiarabien” sedan 1922. Denna familjen Saud är besatt utav en bokstavligt talat fascistisk tolkning av islam, och genom detta har huset Saud undergrävt varenda aspekt av islam.

Först började de med att förstöra inslag i den lokala sunnitiska och shiitiska kulturen genom att förbjuda kulturella sedvänjor som båda dessa riktningar av islam har. Detta åtföljdes av fysisk eliminering av shiamuslimerna. Källan till den saudiska rikedomen, oljan, finns i de östra delarna av landet, och har alltid varit ett shia-dominerat område. Sedan upptäckten av olja, har Saudi-Salafis tvingat shiamuslimerna att flytta till andra områden.

För att förstöra shiamuslimernas identitet och kultur, har saudierna infört den ena begränsningen efter den andra på dem. De åtnjuter väldigt få mänskliga rättigheter. Följande artikel är en krönika över de omänskliga förhållanden som shiamuslimerna i Saudiarabien har att leva efter:

CNN Report: The Persecution of Shia Muslims in Saudi Arabia

Men det är inte shiamuslimerna som har mött den största förstörelsen som skett från saudiernas händer. Den salafistiska ideologin har ensamt förstört allt som islam står för. Inte ens Koranen har skonats av Huset Saud. Genom att kalla denna underminering av Koranen ”Wahabi Koranen”, noterar Stephen Schwartz som skriver i The Weekly Standard:

”Den Wahhabitiska Koranen är anmärkningsvärd i detta; medan muslimer tror att deras heliga text dikterades av Gud och inte kan ändras , hittar man i den saudiska engelska versionen av Koranen tillägg, till den ursprungliga, för att ändra dess mening i en radikal riktning . Till exempel är det inledande kapitlet , som kallas Fatiha , och reciteras i muslimernas daglig bön och ( bland icke – wahhabiter ) även i åminnelse över de döda . De fyra sista raderna i Fatiha läses, i en normalt återgivande av det arabiska originalet (som denna översättning NJ Dawood , utgiven av Penguin Books) : Led oss ​​på den raka vägen , /den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor; inte de som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse!

Wahhabi Koranen återger dessa rader : Led oss ​​på den raka vägen . / Vägen för dem på vilka du har skänkt Din nåd , inte den väg bland dem som har förtjänat din ilska ( såsom judarna ) , och inte heller bland dem som gick vilse (som de kristna ) . Wahhabi Koranen skriver denna översättning vid sidan av den arabiska texten som inte alls innehåller någon hänvisning vare sig till judar eller kristna .”

Och som om undergrävandet av den heliga Koranen inte var tillräcklig så har saudierna hårdnackat förstört det fysiska islamiska arvet. Ta t.ex Bibi Khadijas hus, den första av Profetens fruar och mor till hans älskade dotter Fatima. Detta hus var den plats där Profeten mottog många uppenbarelser från Gud, därav dess helighet. Den saudiska regimen har förvandlat platsen där hennes hus låg till offentliga toaletter. Ja precis – offentliga toaletter. Detta är deras kärlek till islam! Är inte detta ett tydligt sätt att förringa Profeten på?

Sedan har vi Jannat ul Baqi, den begravningsplats där Profetens familj; mor, far, fruar, barn och vänner (sahabas) begravdes. Saudierna har utplånat gravarnas totala existens. Notera att försök gjordes även att jämna Profetens egen grav med marken, men detta övergavs tillslut: I filmen nedan ser ni hur gravplatsen såg ut före(senare delen av videon, det ni kanske tror är hus eller moskéer är gravvårdar) och efter(inledningen av videon):

Wahhabi/salafis anser det stötande (och haram) att upprätta gravvårdar för profeter och dennes familj. Jag skulle vilja se hur den saudiska familjens gravar ser ut idag? Om deras gravar är utmärkta mer noggrant och synligt än profetens nära och kära, då anser de alltså att familjen saud är viktigare på alla sätt än hela det islamiska kulturarvet!

Några andra ”fjädrar” som man kan hitta Salafi-kronan är:

  • Förbud för egyptiska pilgrimer som använder sina besök till Kaba i en festlig stämning och spelar musik.
  • Festliga högtider som observeras av Shia pilgrimer.
  • Ett stort arbete med att segregera män och kvinnor under pilgrimsfärden.
  • Demolerandet av Banu Hashims gravar, stammen som Profeten (frid vare med honom) tillhörde.
  • Förseglandet utav Evas grav med betong(Eva= den första kvinnan på jorden).
  • Förstörelse utav Sayyid Imam al-Uraidhi ibn Ja’far al-Sadiqs (profetens barnbarns) grav, med hjälp av dynamit.

Listan är lång. Följande videoklipp berättar också den sorgliga historien om förstörelsen av viktiga landmärken från det islamiska arvet:

Nedan brittiska Sunnirörelsens kommitté har föreslagit en kampanj för att stoppa förstörelsen av det islamiska arvet och dess platser.

Varje år, vid tiden för Hajj, misshandlas rutinmässigt muslimer – som vill erlägga böner vid Jannat ul Baqi – utav de saudiska soldaterna. Det argument som saudierna ger är att Hajj är ett tillfälle för att be till Gud och sedan åka hem. Man måste fråga sig: Vad är syftet med att utföra Hajj? Den stora sufin Mansur Hussain al-Hallaj gav bästa möjliga svaret på denna fråga när han installerade en stenkub på bakgården av hans hus och började cirkulera runt den. Till hans förbryllade samtalspartner sade han, ”Om hajj inte har större betydelse än att cirkla runt en sten, så kan jag lika gärna göra det på min egen bakgård.”

Men det är just vad de saudiska kungligheterna, med dess Salafi-ideologi, vill att pilgrimerna ska göra. Och de ignorerar fullständigt att hajj är en av de få tillfällen, kanske den enda, när muslimer från hela världen kan mötas och diskutera sina problem. Hajj en alltså i princip ett ypperligt tillfälle för yttrandefrihet och en stor möjlighet att andas frihet på den heligaste muslimska platsen i världen.

Men yttrandefrihet är bannlyst utav Huset Saud. Det är därför den saudiska armén dödade hundratals iranska pilgrimer som 1987 skrek slagord emot Israel och USA (ingenting mot huset Saud). Och det är samma Saudfamilj, som uppmuntrar och underlättar syriska pilgrimer att arrangera demonstrationer mot den syriska regeringen under Hajj.

Hade Saudi-Salafi fascismen varit en fråga om inter-muslimska oenigheter, kan världen ignorerat det. Men så är inte fallet. Stormuftin Sheikh Abdul Aziz bin Abdullah som under sin predikan under Hajj hävdade att islam var en fredlig religion var bara ett hån emot hela den civiliserade världen. Detta är samme man som bara ett par veckor innan hade utfärdat en fatwa som säger att alla kyrkor i Mellanöstern bör förstöras: Källa:

Läs The Washington Times artikel om Grandmuftins fatwa

Vad världen måste inse är att huset Saud inte bara är en fiende till islam, de är den mänskliga civilisationens verkliga ärkefiende. Oavsett om du är kristen, jude, eller hindu så är du godkänd att dödas enligt salafistiska teologiska påbud. Genom intjänade pengar ifrån olja och hajj , har Saudhuset pumpat in miljarder dollar i ”pedagogiska” institutioner i västvärlden. Det tänkesätt som skapas i dessa institutioner är hatiska och paranoida. Dessa av Salafi förgiftade institutioner kommer aldrig att tillhöra sina värdländers kultur och miljö.

De kommer alltid att se på de länder som de fått öppna sina institutioner i, som fientliga platser som antingen ska reformeras eller förstöras . För att göra världen till en fridfull plats , måste det styrande Saudihuset stoppas . Ett sätt är att hålla ett öga på de pengar som kommer från Saudiarabien och in i dessa länder. Men ännu viktigare är att det bör finnas en gemensam ansträngning för att göra Mecka och Medina till oberoende internationella islamiska städer som regleras av ett internationellt organ där muslimer av alla övertygelser har auktoritet .

Detta organ ska ha kontroll över de miljarder dollar som intjänas ifrån pilgrimer varje år . Dessa pengar kan spenderas på att skapa institutioner för högre utbildning och olika muslimska välgörenhetsprojekt. Att dee hittills intjänade miljarder som familjen Saud har tillskansa sig har spenderats på att främja terrorism och Saudiprinsarnas beskydd utav kasinon och bordeller – är väl känt . Heliga pengar som kommer från heliga ritualer bör användas till välgörande och konstruktiva ändamål. Om inte detta sker, bör omvärlden förbereda sig för den rena ondska som kommer från Huset Saud .

Den heliga Profeten förstörde alla avgudar i Guds Hus. Men det finns en idol kvar att krossa – Saudistyret och dess wahhabitiska avträde.

11 kommentarer

Eid al-Adha Mobarak



Same procedure as always: det är förstås ett dividerande om vilken dag som är Eid, även detta år: en del firar idag, en del imorgon. Själv firar vi imorgon, och det är lika bra det, jag har inte tid med Eid idag. Men hur som helst så önskar jag er alla en glad och trevlig Eid och jag önskar att vi alla möts i Mecka nästa år inshaAllah!

2 kommentarer

Vi har redan haft ett land styrt helt i Sverigedemokratisk anda

Det ”ursprungliga” Sverige är det som Sverigedemokraterna(SD) vill bevara. Men i jakten på ”svenskheten”, dvs det som är ‘riktigt svenskt, och typiskt svenskt’, där lyckas de inte riktigt att få in någon fullträff. Frågar man dom, så har de inga konkreta svar på vad ”svenskhet” är. Jag ska hjälpa dom här lite grann med en liten historielektion om Sverige och svenskar i ”…fornstora da’r”. Kanske hittar vi någon ‘svenskhet’ i detta?

På 1100-talet var det svenska folket i sin helhet kristet. Då hade Götalands befolkning länge varit omvänt, beroende på att denna del av riket låg närmare de kristna länderna Tyskland, Danmark och England och därför hade frekvent samröre med dom.

Oftast trängde dock kristendomen inte så djupt in i den omvände nordbons sinne. Detta betecknas ganska tydligt då den ‘kloke’ bonden på tinget i Birka, vid Ansgars* andra besök, sa att det kunde vara nyttigt att hålla sig väl med de kristnas gud, så att man hade hans hjälp att räkna med, när de andra gudarna visade sig oblida. Han uttalade nog vad som för många hedningar var den egentliga bevekelsegrunden för att låta kristna sig.

Innan denna tid i Sveriges historia var inte landet ett enda rike, styrt under en enda konung. Det var Svealand, Östergötland och Västergötland som styrdes av var sin kung. Sedermera började man enas om att riket skulle ha en kung som skulle utses vid Mora Sten.

Hur som haver tillkom där ett antal kungaätter och när den gamla Uppsalaätten utslocknade med Olof Skötkonungs* söner omkring år 1060 och ny kung skulle väljas, blev svear och götar oense. För götarna ville ha en kristen kung medan svennerna ville ha en som blotade till Tor och Oden. Följden blev mycket långvariga strider mellan landskapen.

Striderna mellan olika landsändar fortfor även sedan hela Sverige blivit kristet. Då var orsaken den att Svealand, Västergötland och Östergötland tävlade om äran att få ge landet en konung. Såna inbördes strider var på den tiden inte alls underliga, för män från olika landskap betraktade varandra ännu som utlänningar. I Västgötalagen kallas en man från annat landskap för ”utländsk”, och om en sån dräptes i Västergötland betalades mindre i böter för honom än för en västgöte.

Omkring år 1130 valde östgötarna en man från deras landskap, vid namn Sverker, till kung. Och samtidigt valde svennerna en annan kung, han hette Erik. Dessa båda män blev stamfäder för konungaätter, som i mansåldrar tävlade om Sveriges krona, ända tills den Sverkerska ätten dog ut år 1222. Fyra kungar hade fram tills dess fått en våldsam död i dessa strider, medan andra klarade sig med nöd och näppe med livet i behåll.

Man kan i princip säga att Sverige styrdes utav en Sverigedemokratisk anda. Vissa delar av folket var skräckslagna för allt som kunde betecknas som utländskt. På den tiden var deras egna landskapsgrannar ‘utlänningar’ – och därmed mindre värda. Kristendomen var utav ”utländskt påbrå” och inte välkommen in i landet. De svenskar som hade minst med andra länder att göra (vilket på den tiden var Svealand) var de som ihärdigast höll sig till asatron och blotade vart 9:e år*(se nedan beskrivning för detta).

Om de utländska influenserna uteblivit, så är det ingen som vet hur länge vi i Sverige hade fortsatt med dessa fruktansvärda offer-riter! Och hade folket inte börjat ‘acceptera’ och tolerera varandra, ifrån övriga svenska landskap, så som fullvärdiga människor så hade vi idag antingen fortsatt med de interna stridigheterna och haft inbördes strider lite då och då. Alternativt hade vi istället för att vara det långa land vi idag är, så hade vi varit uppstyckade i 3-4 olika länder istället. Det är vad som skulle varit, och det som kommer att bli resultatet, ifall partier som Sverigedemokraterna får som de vill – ett idelt människohat!

Faktum är: inga utländska influenser = fullständig stagnation. Och man vet inte vilka av alla influenser som är de bra influenserna, precis som det var med kristendomens intåg i Sverige på den tiden. Då ansåg en stor del av vårt folk att detta var ett otyg och många präster tvingades fly landet eller dödades. Hade dagens SD regerat hade vi jagat ut ännu fler präster och bibehållit vårt vinter/vår- och midsommarblot. Hade det varit bättre för ‘Sverige och svenskarna’ om vi inte välkomnat och mottagit influenser utifrån? Det är mycket tack vare kristendomen som landet/folket slutade med mycket av sitt barbari.

Än idag raljerar folk ifrån respektive landskap så som varandes ifrån det ‘bättre’ landskapet; där folket är klokare, har bättre lynne och mer rejäl än de från andra landskapsändar. Detta visar att vi än idag har ett ‘vi-och-dom’ tänk gentemot varandra inom rikets gränser. Udden utav detta sätt att tänka har, tack och lov, slipats ned så när vi pratar på det viset så är det (för det mesta) på ett skämtsamt sätt och med glimten i ögat. Men var hade vi varit idag om vi fortsatt att hålla i de dåtida svenska traditionerna på det sätt som SD idag pratar om? En stockholmare som besöker Göteborg kan få höra en och annan gliring om 08:or osv…men hade det SD-lynne som florerade i Sverige på 1200-talet fått regera än idag, så hade det inte varit några gliringar, utan risken för ett bloddrypande allvar kunde ha varit överhängande.

Vi tycker att vi i detta land är så perfekta, civiliserade och moderna på alla sätt och vis, men inget utav det skulle ha varit om vi inte haft samröre med ”utlänningar” och dessutom adopterat mycket utav dessa utlänningars traditioner och kultur. Vi skulle ha kvarstått i det barbariska 1200-talets svenska traditioner och eftersom vi ska ”hålla på vårt” så hade vi fortfarande pratat så olika dialekter inom landets gränser att vi hade haft svårt att förstå varandra. Skillnaden vore att de nationalistiska partiernas slagord: BSS (”Bevara Sverige svenskt”) inte skulle funnits idag, istället skulle man se slagord så som: ”Bevara Västergötland västergötskt”, ”Bevara Svealand svealändskt” och ”Bevara Östergötland östergötskt”. Hade vi haft det bättre då?

Ett av SD:s paroller är att muslimer som kommer hit islamiserar vårt land, och att det skulle innebära att vi slungas århundraden tillbaks i tiden. Men faktum är ju att vi en gång levt i ett Sverige styrt helt i Sverigedemokratisk anda, och detta var under 700-talet fram till slutet av medeltiden. Det skulle innebära att om SD fick styrande makt så skulle vi slungas tillbaks till tidig medeltid, i islamiska länder är det samma tid då islam var som färskast. Det är den tiden SD vill ta oss tillbaks till. Kan man inte svensk historia, vilket tyvärr inte många gör idag och är en brist som SD vinner mark på, är det stor risk att man missar detta samband. SD och de muslimska wahabiterna har exakt samma tankesätt, samma mål, i deras strävan – att världen ska stå stilla, inget nytt får hända, allt ska vara precis som förut… sambandet mellan SD och de muslimska extremisterna har jag skrivit ett tidigare inlägg om HÄR.


*Ansgar = En tysk benediktermunk som på 800-talet kom för att kristna det hedniska norden. Även kallad ”Nordens Apostel”.

* Olof Skötkonung = Olof är den förste kung som bevisligen regerade över både Mälardalen och Västergötland och han är också den förste sveakung som döptes, förblev kristen och bidrog till Sveriges kristnande. Olof Skötkonung var dessutom först med att prägla mynt i Sverige.

*Blot = Vart nionde år hade man niodagarsblot (offer/tillbedjan), en gemensam fest där folk från hela sveariket deltog. Då offrade man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängdes upp i en lund nära templet i Gamla Uppsala. Ingen fick utebli från dessa blot och alla sände gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen var tvungna att köpa sig fria från deltagande, något som var grymmare än varje straff.


7 kommentarer

Wudho – skillnader mellan sunni/shia

En läsare, Theres, ställde nedan fråga – tillsammans med fler frågor som ni kan hitta HÄR:

5. Varför tvättar sig shia från armbågen ner till handlederna. Jag har själv läst i Koranen att man ska tvätta sig från handlederna upp till armbågarna. (Koranen 5:6) Hur kan då en imam ändra på Guds ord.?? Jag kan inte tro att Gud har angett fel sätt i Koranen..Koranen är 100% rätt o ren!


TROENDE! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna, och stryk med [de våta] händerna över en del av huvudet och fötterna upp till fotknölarna. [Koranen 5:6]

I denna vers har två imperativa former använts: (1) ”faghsilu” som betyder ”tvätta” (i versen ovan används det något gammaldagsa ordet ‘två’), och (2) ”wamsuhu” vilket betyder ”torka/bestryk/gnugga”. Rent grammatiskt är det uppenbart att den första imperativa formen (”tvätta”) hänvisar till två objekt som är ”ansikte”(wujuhukum) och ”händer/armar” (aydiyakum), medan den andra imperativa formen också hänvisar till två objekt som är ”en del av huvudet” (ba’rao’sekum) och ”fötterna” (arjulakum).

Då det arabiska ordet ”ayd” (i ordet aydiyakum) representerar själva handen(som man greppar med) samt armen ända upp till axeln(med ett enda ord) så måste det därför specificeras mer exakt vilken del av armen som ska vara med i tvagningen, ifall inte hela armen ska inkluderas. Därför beskrivs i versen att man ska tvätta ”händer samt armarna upp till armbågarna” och alltså inte inkludera den delen av ”aydiyakum” som är ovanför armbågen. (Fråga en arab hur man säger ”hand” på arabiska. Hen kommer att säga ”ayd”(eller ”id”), fråga sedan hur man säger ”arm”, du ska se att du kommer att få samma svar på båda frågorna.)

Nu kommer vi till en av de viktigaste skillnaderna mellan Shia och Sunni i sättet att utföra wudhu. Sunniter tvättar underarmen från fingertopparna upp till armbågarna, och Shias tvättar underarmen från armbågen ned till fingertopparna. Så som nämnts i förra stycket ovan så betyder inte orden ”upp till armbågarna” att man ska tvätta från fingertopparna till armbågen eller vice versa, dessa ord anger endast den del armen som skall ingå i wudhu.

Hur ska vi då tvätta våra underarmar: från armbågen eller från fingertopparna? Svaret på detta problem anges i Sunnah. Ett av ansvarsområdena för Profeten var att förklara detaljerna i, och praktiskt visa hur, man följer de lagar och regler som finns i Koranen. Och, förvisso är det genom ahadither ifrån Imamerna av Ahlubayt som är det mest autentiska sättet att lära sig Profetens metod för att utföra wudho.

Zurarah bin A’yun berättar följande hadith: ”Imam Muhammad al-Baqir (A) sade: ‘Borde inte jag beskriva för er hur Guds Sändebud utförde wudhu?” Vi sade, ‘Ja.’ Vatten hämtades, och Imamen tvättade händerna, sedan avtäckte han sina underarmar. Han doppade sin högra hand i kärlet och öste den full med vatten och hällde det på pannan, han lät vattnet droppa till slutet av hans skägg och sedan drog han hela sin handflata över sin panna och ansikte en gång. Sedan doppade han sin vänstra hand (i kärlet), fyllde den (med vatten), hällde det på hans högra armbåge och sedan strök han med sin handflata på underarmen tills vattnet täckte fingertopparna. Sedan öste han (vatten) med sin högra hand, hällde det på sin vänstra armbåge och sedan drog han sin handflata på underarmen tills vattnet täckte fingerspetsarna. Sedan strök han den främre delen av huvudet och den övre sidan av fötterna med vätan på hans vänster och höger hand.”[Wasa’il, vol. 1, p. 272]

Vidare angående skillnader i wudhu för de som intresserar sig för andra detaljer:

Shia och Sunni lärda är överens om att det finns fyra obligatoriska steg i wudhu, övriga punkter; som att tvätta händerna, munnen och näsan (tre gånger) är enbart önskvärda. Den obligatoriska delen har förklarats i ovan angiven vers. Om vi går igenom denna vers finner vi att den bara innehåller tre delar. Den första delen tilltalar de troende när de står upp för bön, den andra delen uppger de kroppsdelar som måste tvättas och den tredje delen uppger vilka delar som ska strykas eller gnuggas. Låt oss se översättningen av ovanstående vers en gång till:

”TROENDE! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med [de våta] händerna över huvudet och fötterna upp till fotknölarna.”

Efter att ha riktat sig till de troende, har de kroppsdelar som ska tvättas, nämnts efter ”faghsulu” (=tvätta) och de delar som ska bestrykas nämnts efter ”wamsahu” (torka/bestryk). Detta är en extremt tydlig vers och verkligen lätt att förstå.

Det råder oenighet mellan shia-sunni angående utförandet av wudhu och denna oenighet handlar om sista delen av ovanstående vers. Den shiitiska uppfattningen anges tydligt: två kroppsdelar ska tvättas under wudhu, dessa är ansikte och armar – och de två kroppsdelar som ska bestrykas med de fortfarande våta händerna(man ska alltså inte blöta händerna igen efter tvätt av armar), är huvud och fötter. Den shiitiska översättningen av versen har citerats ovan. Muhammed Knut Bernström har i den svenska översättningen i parentes lagt till ordet ”två”(som i ”tvätta”) för att passa den sunnimuslimska tolkningen, men ordet finns inte där i det arabiska originalet. Nedan presenteras översättningar av kända Sunnilärda. Sheikh ul Hind Maulana Mehmood ul Hasan översatte denna vers på följande sätt:

”O Troende! När du står upp för bön, tvätta ansiktet och händerna upp till armbågarna, och bestryk huvudet och fötterna upp till anklarna.”
Översättning av Koranen med ”Shaykh ul Hind” Maulana Mehmood Ul Hasan, tryckt i Lahore

En annan Sunni kommentator, forskaren och Deobandi-profeten , översätter Maulana Ashraf Ali Thanvi denna vers på följande sätt:

”O Troende! När du är på väg att stå upp för bön, tvätta era ansikten och händer tillsammans med armbågarna och stryk händerna över huvudet och även fötterna upp till anklarna.”
Översättning Maulana Ashraf Thanvi, sid 171, utgiven av ‘Sheikh Barkat & Sons Kashmiri Bazaar Lahore, tryckt år 1954

Detta var den första översättningen av Thanvi, men en senare utgåva som publicerades av Sheikh Barkat & Sons Kashmiri Bazaar Lahore har förändrat översättningen något såhär:

”O Troende! När du är på väg att stå för bön, tvätta era ansikten och händer tillsammans med armbågarna och för handen över huvudet och tvätta även era fötter tillsammans med anklarna ” Översättning av Koranen, Maulana Ashraf Thanvi, utgiven av Taj Company.

Sunni kommentatorer lägger ofta till ordet ”tvätt” inom parentes för att bevisa sin övertygelse, ett ord som alltså egentligen inte finns med i Koranen på det stället.

Hur tvättade Profeten wudhu?

De beskyller shiamuslimer för att vara vilseledda när det gäller att bestryka huvud och fötter under wudhu, istället för att tvätta hela huvudet/öronen/nacken/ och kallar denna praxis grundlös. Vi kan ju fråga dessa vem som är bättre än Profeten(s) att beskriva det korrekta sättet att utföra wudhu? Ahle Sunnah-böckerna har Hadither som visar att Profeten själv beströk sina fötter och bad också Sahabahs att göra detsamma. Vi läser i Abu-Dawud – ”Book of Prayer” (Kitab Al-Salat) Bok 3, nummer 0857:

Berättat av Rifa’ah ibn Rafi ‘:
”Guds Sändebud sade: Er bön är inte komplett förrän ni utför tvagningen perfekt, så som Gud, den Upphöjde, har gett order. Man bör tvätta ansiktet och händerna upp till armbågarna, och bestryka sitt huvud och sina fötter upp till anklarna. Sen ska ni upphöja Gud och lovprisa Honom. Sen ska ni recitera Koranen så mycket som det är praktiskt möjligt för er.”

Så står det i den arabiska versionen, men föga förvånande: i den officiella engelska versionen av denna tradition, har den sunnitiska översättaren lagt till ordet ”tvätta” inom parentes för att säkerställa att den traditionen passar in i den sunnitiska huvudfårans tro. Texten med parentes läses:

”Man bör tvätta ansiktet och händerna upp till armbågarna, och torka huvudet och (tvätta) fötterna upp till anklarna.”

Så står det i den engelska versionen (jämför alltså med originalet ett halvt stycke ovan.) Läs citatet ovan, utan det som står i parentesen så har du helt korrekt version.

Sahabas vittnar om att Profeten beströk fötterna med handen vid wudhu

Sahabah omvittnade också den Heliga Profetens tvagning och det framgår av dessa uttalanden att den Heliga Profeten brukade stryka sina fötter istället för att tvätta dem.

Abi Malik Al-Asha’ari:

Vi läser i Musnad Ahmed bin Hanbal, Volym 5 Hadith 21825:

”Muhammad Ibn Jaffar berättar från Saeed som återberättat från Qutada från Shaher Ibn Hushab från Abdul Rahman Ibn Ghanam från Abi Malik Al-Asha’ary som sade till sitt folk:” Samla er att be som Profeten bad”. När de samlats bad han om en skål med vatten för att utföra tvagningen (wudhu). Han sköljde sin sin mun, inhalerade vatten i näsan, tvättade sitt ansikte tre gånger, tvättade sin arm tre gånger, strök sitt huvud och övre delen av hans fötter, sedan bad han … ”

Vittnesmålen från Abi Malik Al-Asha’ary att han bad som den heliga Profeten och att han under wudhu beströk sina fötter, istället för att tvätta dem, är ett tydligt bevis på Profetens sätt att tvätta wudhu.

Uthman bin Affan:

Imam Ahmed noterar följande traditionen i hans Musnad, volym 1 Hadith 391:

”Hamran sa: Uthman bad om vatten och utförde tvagning, han sköljde, inhalerade in vatten i näsan och sedan tvättade han sitt ansikte tre gånger sedan tvättade han armarna tre gånger sedan beströk han huvudet och övre delen på fötterna. Då log han och sa: ”Kommer du nu att frågar mig varför jag log?” Han blev då tillfrågad: ”Nå, varför log du?” Han svarade: ”Jag såg Profeten (S) be om vatten nära denna platsen, sedan utförde han tvagning så som jag just har gjort, sedan log han(profeten) och sa, ”Undrar ni varför jag log?” Då svarade de: ”Oh Allahs Budbärare varför log du?” Han (s) svarade: ”Sannerligen, om slaven ber om tvagning och tvättar sitt ansikte, kommer Gud att avlägsna varje synd som hans ansikte gör, om han tvättar sin arm gäller detsamma för dessa, och om han stryker sitt huvud, kommer samma resultatet att gälla( för huvudet), om han stryker ovansidan av sina fötter gäller samma resultat (för varje fot).”

Denna hadith kan också läsas i Musnaf Abi Shaybah, vol. 1 sid 18.

Maula Ali(A):

Imamen i Ahle Sunnah Ibn Abi Sheybah registrerar följande tradition i hans Musnaf:
حدثنا وكيع عن الأعمش عن أبي إسحاق عن عبد خير عن. علي قال: لو كان الدين برأي كان باطن القدمين أحق بالمسح من ظاهرهما ولكن رأيت رسول الله صلى الله عليه وسلم مسح ظاهرهما

”Abd Khair berättar: Ali sade:”Om religionen grundades på (folks) omdöme, så bör undersidan av fötterna vara värdigare att torkas av än överdelen av fötterna, men jag såg Allahs Budbärare (s) torka fötterna på ovansidan(vid wudhu).”

Umar bin al Khattab:

Allamah Jalauddin Suyuti under kommentaren av versen om wudhu i hans aktade Tafsir Dur al Manthur skriver:

”Al Tabarani nämns i Al Awsat att han sa: Att bestryka fötternas ovansida nämndes framför Umar, Sa’ad och Abdullah bin Umar, så han sa: Umar är mer kunnig än du. Så Omar sade: O Sa’ad vi förnekar inte att Profeten beströk fotens ovansida”

Ahl’ul Sunnah Ulema har slagit fast att vid tvistefrågor acceptera vad Ibn Abbas sa/gjorde.

Al Hafidh Jalaludeen Suyuti skriver i Tafseer Itqan volym 2 sidan 217:

”Om en tvist uppstår bland Sahaba, är den bästa lösningen att ta hänsyn till Ibn Abbas, eftersom Profeten bad över honom ”O Allah välsigna honom med kunskap”.

Ibn Abbas ska alltså fungera som rättvisande, och han (liksom andra Sahaba torkade/strök sina fötter vid tvagning), och när Sahaba är i konflikt i en fråga då är Ibn Abbas ord av av största vikt.

Vi läser i Sunan Ibn Majah sidan 39, Kitab al wudhu och i Tafseer ibn Kathīr sidan 25, i kapitlet om wudhu:

Ibn Abbas sade: ”För wudhu, bör två delar tvättas och två delar bestrykas med handflatan”. Anas bin Malik sade: ”Koranen gav order om att stryka fötterna med handflatan”.

Vi läser i Umdahtul Qari Sharh Sahih Bukhari, Volym 1 sid 957, Kitab al wudhu:

”Ibn Abbas sade angående wudhu att två delar ska tvättas och två delar bestrykas (med handflatan). Allah(swt) gav order om att bestryka och människor i opposition till Allah (swt) började tvätta istället”.

Samma referens kan läsas i Musnaf Abi Sheybah Vol 1 också:
حدثنا ابن علية عن روح بن القاسم عن عبد الله بن محمد بن عقيل عن الربيع ابنة معوذ ابن عفراء قالت: أتاني ابن عباس فسألني عن هذا الحديث تعني حديثها الذي ذكرت أنها {رأت النبي صلى الله عليه وسلم توضأ وأنه غسل ​​رجليه} قالت: فقال ابن عباس أبى الناس إلا الغسل ولا أجد في كتاب الله إلا المسح.

”Rabyya berättar: Ibn Abbas kom till mig & frågade mig om den hadith där jag berättade att jag såg den Heliga Profeten tvätta sina fötter, då sade Ibn Abbas:” Folket insisterar på att tvätta men jag hittar inget annat i Allahs Boken förutom bestrykning med handflatan”

Jag ber våra motståndare att fundera lite extra på denna fråga.

[* OBS: ovanstående hänvisningar är alla sunnikällor]


Sättet som shia tvättar wudhu på

Tvätta ditt ansikte en gång obligatoriskt och en till gång frivilligt under tvagningen; tvätta på samma sätt båda armarna från armbågen ner till fingertopparna och stryk framsidan av huvudet och ovansidan av båda fötterna (från tå till ankel) med det kvarvarande vattnet som finns på dina händer efter tvätt av armar.

”TROENDE! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna från armbågarna och stryk med [de våta] händerna över huvudet och fötterna upp till fotknölarna.” [Koranen 5:69]

5 kommentarer

Finns det regler hur länge en kvinna måste sörja efter någons bortgång?


Amina frågade:  ”Du kan hjälpa mig med en fråga:) Det är nämligen så att vi haft många i vår närhet som har gått bort:( Endast män! Vi sorgetiden har jag uppmärksammat något som jag fått funderingar över, det är att kvinnan (änkan) har en visst period som hon ska ”dra sig undan”, så som det står i Koranen. Pga. risken för att vara gravid osv. Men nu är det så att kvinnorna har mer tradition i sig än religion, enligt mig. Man får ej noppa ögonbrynen, man får absolut ej lämna sitt hem på 4 månader och 2 veckor, man får ej träffa någon man alls osv. Skriv gärna om detta…. Kram”

När det gäller att sörja någon efter ett dödsfall så finns inga som helst ”måsten”, dvs wajib, att gå efter inom islam. När det gäller en kvinna, vars make har dött, så gäller självklart ”väntetiden”, s.k. ”uddeh” på arabiska. Den är på 4 månader och 10 dagar. Under denna Uddeh-period får hon inte gifta sig. Och detta är för att säkerställa ifall hon är gravid eller inte, och för att veta vem som barnets far i så fall är. Orsaken bakom väntetiden är alltså inte att hon ska gräva ned sig i sorg, utan handlar om barnets bästa. Om hon redan är höggravid vid makens dödsfall – låt oss säga att hon är i åttonde månaden – då kommer hon alltså att föda barnet inom 1 månad. Vill hon gifta sig direkt efter att barnet har fötts, så får hon göra det, hon behöver inte vänta ytterligare 3 månader och 10 dagar. Hennes uddeh-tid blir då bara 1 månad.

När någon av er dör och efterlämnar hustrur, skall de iaktta en vänteperiod av fyra månader och tio dagar [innan de får ingå nytt äktenskap]. [Koranen 2:234]

Och de som är havande skall invänta barnets födelse. Och för var och en som fruktar Honom gör Gud uppgiften lätt.” [Koranen 65:4]

På riktigt, om man strikt vill följa islamiska regler, och strunta i traditionella dogmas som oftast fängslar en människa till onödiga saker i livet: så är det mycket, mycket makruh (ev. gränsar det t.o.m till haram, men jag är inte helt säker) i islam att gråta och slå sig för någon som dött, vilket alltför ofta är fallet hos många. Det är även haram att klä sig i svart, med utgångspunkt ifrån att sörja. Faktum är att ALLA gärningar man utför som innehåller en protest emot det som hände, dvs att personen dog, är haram. Då det, i praktiken, innebär en protest emot Gud.

Profeten hade två söner med en av sina hustrur, Maria: Ibrahim och Tahar. Dessa båda dog och deras far, Profeten, satt vid deras grav och sa: ”Mitt hjärta är sorgset och mina ögon fylls med tårar, men vi vill inte göra något som Gud inte accepterar….” dvs även om han känner att han vill böla, gråta ut all sin ångest, och slå sig för bröstet så gjorde han inte det – eftersom det är haram, dvs något ”som Gud inte accepterar”.

De enda regler angående att sörja, inom islam, gäller alltså en kvinnas uddeh-period efter att hennes make dött. I övrigt så gäller alltid samma sak; dvs att man inte ska överdriva i sina sorgeyttringar. Islam innebär att leva, och även om en nära och kär har gått bort så vill Gud att de som ännu lever ska fortsätta att leva vidare: att planera för morgondagen, att intressera sig att vara fräsch och sund, att man ska fortsätta ta hand om – och finnas till för – de som fortfarande är kvar i jordelivet. Särskilt för de som på ett eller annat sätt är beroende utav en.

Vill man klä sig på något annorlunda sätt, för att markera att man är ledsen och sörjer så kan man klä sig i lite mörkare färger (bruna eller mörkblå kläder) en liten tid eller under uddeh-tiden t.ex, men inte i svart. 

En sörjande kvinna som talar med män är precis likvärdig med en kvinna som inte sörjer och talar med män.  Samma sak gäller om hon tittar på män och män tittar på henne. Reglerna är desamma både för en kvinna som sörjer och den som inte gör det. Hon måste klä hidjab för att det inte skall orsaka frestelser. Hon får tilltala en man även om han inte är mahram för henne, om det inte orsakar frestelser. Hon får även svara i telefonen och öppna dörren när någon knackar på.

Jag vet att det finns en uppsjö utav ingrodda traditioner som en del släpar på t.ex:  att hon inte skall tala med någon, att ingen bör se henne, att hon inte bör gå ut på gården, att hon inte ska plocka sina ögonbryn, att hon inte bör gå ut på taket, att hon inte bör vända sig mot månen, att hon inte bör tvätta utom på fredagar… osv har inte någon grund i den lag som Gud har givit oss. Tänk på det, och var måttfulla i ert beteende, Gud älskar de måttfulla!


4 kommentarer

När började man klä flickor i rosa?


Det är intressant hur saker och ting förändras med tiden. Till exempel, i en artikel i ”Ladie’s Home Journal” i juni 1918 stod det:

”Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en mer bestämd och starkare färg, är mer lämpade för pojken, medan blått, som är mer känslig och prydlig, är vackrare för flickan.”

Lämna en kommentar

Idag: världens största marsch mot förtryck


Om 16 miljoner människor hade marscherat någon annanstans i världen, oavsett anledning, så skulle det vara förstanyhet i varje nyhetssändning i åtminstone flera dagar, förmodligen veckor, efteråt. Särskilt om denna marsch var ett uttryck för protest mot något. Men inte ens en liten notis passerar i tidningar eller nyhetssändningar angående det ökande antal deltagare i den årliga marschen mot Karbala i Irak under Arbaeen (som markerar 40:e dagen efter Imam Husseins dödsdag). De marscherar till Imam Hussein och hans bror Abulfadel Al-Abbas (A), och skanderar slagord om lojalitet till Imam Hussein, stöd för islamisk enighet och mot förtryck och tyranni.

Miljontals besökare Imam Hussein (A) i Karbala idag för att återuppliva minnet av Ashura när Imam Hussein, hans hushåll, och vänner dog martyrdöden under Yazids armé i ett oerhört orättvis krig. 

Det är den största, årliga, tillställning som finns i världen. En tillställning vars antal deltagare ökar lavinartat varje år. Arbetet med organisationen och säkerheten kring denna marsch planeras långt i förväg och bör därför vara väl känt särskilt för amerikansk och europeisk militär och regeringar, och därför även utav världens nyhetsbyråer. Slutsumman av besökare, sedan Muharram månad fram tills idag, förväntas i år ligga på över 20 miljoner personer, varav hundratusentals kommer ifrån 62 länder, utöver Irak. Av dessa besökare har tusentals promenerat ända ifrån sina hemländer,  en del började alltså månader innan Arbaeen (som är idag) sin marsch mot Karbala, Irak.

Varför talas då inte mer i media om detta event? Alla dessa besökare som, trots dödshot, tar risken att delta i denna enorma marsch! Kan det vara så att man inte vill att världen ska lära känna Imam Hussein(A)? Vem han var, och vad han stod för? För han är inte bara en förebild för muslimer, utan för alla människor i världen, som kämpar emot förtryck, tyranni och för yttrandefrihet. I och för sig så förstår jag att man vill lägga locket på, särskilt i dessa dagar – då den s.k. ”arabiska våren” ännu är i färskt minne och man helst inte vill se fler länders folk gå ut på gatorna med syfte att välta sin egna förtryckare.

Kristna tjänstemän i Wasitregionen avbokade sitt jul och nyårfirandet på grund av att dessa högtider kolliderade med sorgehögtiden vid Imam Husseins Arbaeen.
Yousef Sirkoe, en kristen präst, sa: ”Vi vill skicka ett budskap till omvärlden att alla irakiska medborgare är en, det finns inga skillnader i religion eller lära.”
Han tillade att ”Vissa kristna familjer kommer att delta och stödja Imam Husseins processioner genom att tjäna de miljontals besökare som marscherar till Karbala.”

“Jag lärde mig från Husayn hur man kan vara förtryckt och bli en vinnare.”

/ Mahatma Ghandi

“Min tro är denna att Islam inte förlitade sig på användandet av svärdet av dess anhängare, men är resultate av den högsta uppoffringen som Husayn, den stora helgonlika personen stod för.”

/ Mahatma Ghandi

“Den bästa lärdomen som vi fick från tragedin i Karbala är att Husayn och hans kompanjoner var de trofasta troende som förlitade sig på Gud. De illustrerade att denna numeriska övermakt inte räknas när det kommer till sanning och falskhet. Husayns seger trots hans minoritet förundrar mig!”

/ Thomas Carlyle

“Imam Husayns uppoffring är inte begränsat till en nation eller ett land, utan det är det ärftliga tillståndet för hela mänsklighetens broderskap.”

/ Dr. Rajendra Prasad, Indiens första president

14 kommentarer

Om alla förstod en kvinnas verkliga status inom islam….

Jag kom ihåg i början, efter att jag konverterat till islam, umgicks jag lite då och då med en kvinna som sa att hon varje dag önskade att hon skulle vakna nästa dag och vara en man! Jag fattade ingenting?! Vad menade hon egentligen? Jag menar hon är ju muslim och jag VET ju hur stor kvinnan är inom islam. Detta var ju en av dörrarna som öppnade mina ögon för religionen i början. Hur kunde HON, som ju är FÖDD muslim, vilja vara man och samtidigt muslim?!?!! Jag minns att jag funderade en hel del kring detta – lite naiv som man kanske är ibland.

För enligt den information jag hade tagit till mig så hade män en enorm börda att bära, inom islam, i jämförelse med kvinnor. Ja, tillsynes i alla fall…. det beror förstås hur man ser på saken. Men att män bär ansvaret för all hushållsgöra, alla ekonomiska utgifter och brödfödan och till och med att ta hand om sina barn – samtidigt som han måste betala ett underhåll till sin fru….det tycker jag, personligen, känns som ett stort och tungt ansvar. Visserligen är detta mannens ansvar, vilket det finns stora orsaker bakom – men det ligger även en stor belöning i att hans fru honom genom att avlasta honom delar av bördan. Det är ju ett givet inom ett förhållande.

Jag har ju genom årens lopp släppt den där naiva synen: tron att bara för att det ÄR så inom islam, så betyder ju inte det att folk följer Guds budord. Faktum är att allt för få gör det. Jag har insett att det finns lika många män inom den islamiska ummahn som misshandlar sina fruar, som det finns inom det svenska samhället. Trots att det finns lagar om straff för sådant i Sverige, så hindrar inte det folk att puckla på sina kvinnor, och detsamma gäller inom islam.

De svenska lagarna tycker jag dock är rätt så tandlösa och klena när det gäller detta brott (kanske en straffutdelning på sin höjd 2 år?), men Guds lagar har betydligt strängare straff – ett här i detta liv, och ett i nästa. Jag kan för mitt liv inte förstå hur, till synes, religiösa män kan ta till misshandel mot sin fru när man ju är övertygad om Guds existens, och därmed konsekvensen av att bryta emot Guds lagar. Men, men… när ska man förstå sig på hur män tänker egentligen?

Men nu är ju också fallet som så att jag märkt att det inte finns någon tradition inom den ”traditionella” Ummahn att upplysa kvinnor om deras rättigheter inom islam. Och tyvärr så finns inte heller någon sådan tradition att upplysa pojkar och män om deras lagenliga skyldigheter inom islam…. om det fanns en sådan tradition så tror jag att de äktenskapliga förhållandena skulle se lite annorlunda ut inom den islamiska Ummahn. Men vi får väl lägga all vår hopp till denna, och framtida, generationer att försöka föra vidare en sådan utbildande tradition. För idag råder helt motsatt förhållande när en man och en kvinna ska gifta sig. Kvinnan göres väldigt ofta införstådd med att hon har en massa plikter, och mannen upplyses om alla hans ”rättigheter” (vilket alltför ofta innehåller information om hans blivande frus skyldigheter gentemot honom).

Jag kom att tänka på allt detta när jag såg nedanstående lilla bild:

12 kommentarer

Julhälsning till SD

Lämna en kommentar

Adventsmys med vänner


Min minstdotra var igår bjuden till en kompis, vars mor är min väninna, på en liten myskväll ”med bingo”, sas det. Men mamma skulle också få följa med, så det gjorde jag självklart, då det var länge sen jag träffade nämnd väninna. 

De hade gjort så himla mysigt! En liten adventskväll. Tända ljus överallt, ostbricka, pepparkakor, glögg och en massa smått och gott. Där stod t.o.m. en saffransdeg på jäsning, som flickorna skulle få baka ut och grädda, så vi fick absolut färska saffransbullar till kaffet! Sen vankades Bingo och vi vann en hel massa priser allihopa tillslut. Ja, det var så himla trevligt och kosligt att jag önskar jag hade kommit på det själv :)! Härligt initiativ i vintermörkret…Tack Berit och Mariam!

Ikväll ska jag och några till iväg och hälsa på ännu en väninna, som kommit från Hajj. Visserligen har jag redan hunnit gratulera henne, men jag snålåker på andra, som inte hunnit, och gratulerar en gång till – allt för att träffa henne igen :)! Why not? 

I övrigt har vintern börjat på riktigt nu: snötäcket låg som ett vadd över vidderna(Läs:parkeringen) utanför fönstret och jag inser att det är rätt så skönt för ögat om alla bilar alltid hade samma färg: vit! Visserligen är jag allergisk mot vintern, sedan vintern 2010/2011 – det var den hårdaste jag varit med om. Men det hjälps inte, nog är snön ändå en välsignelse som Gud har gett oss här uppe i mörka norden under vinterhalvåret? Utan snön ligger vi ju i ett ständigt mörker under ca 5 månader per år, men tack vare snön har vi en reflex som lyser upp konturerna i tillvaron. Jag tycker dock att det räcker med en väldigt tunt täcke, men barnen som redan är i full färd med pulkorna på kullen utanför min balkong – de hoppas nog på mer.

2 kommentarer