Habibti har kommit hem!

Oiii! Nu äntligen!  Nu har jag varit och pussat och sniffat på mitt favoritbarnbarn. De kom hem redan idag från BB med lilljäntan och vi rusade ditt. 

För min son kom från Trollhättan för två dar sen och vi har alla i princip studsat mellan väggarna i väntan på att få bli presenterade för vår nya familjemedlem. Vi har alla längtat såå. 

Och det var precis så underbart som jag förväntat mig. Trots att hon sov i princip hela tiden så gottade vi oss ordentligt med henne:-) . Jag hade kunnat stanna hela helgen men beslutade att gå tillslut, bara för att de nyblivna föräldrarna skulle få lugn och ro äntligen, efter en flera dagar lång omtumlande resa.

Jag ska försöka låta dom vara ifred ett tag nu, men det blir inte lätt. Jag blir tårögd så fort jag tänker på mitt lilla barnbarn, det börjar bli lite jobbigt tycker jag. Fattar inte riktigt varför det blir så. Jag är normalt inte den gråtmilda person jag finner mig vara just nu. Nalta könschtit äre…

Första gången jag såg den lille var hon lik sin pappa tyckte jag, men nu när jag höll i henne så var det precis min dotter Fatima, som jag höll i mina armar för 23,5 år sedan, som jag höll i !  Å herregud, jag börjar gråta bara när jag skriver detta, vad är det med mig egentligen??! Blir man så konstig av att bli mormor? Det har jag aldrig hört talas om. ?

Det är i alla fall vår, vädret är great, livet leker och jag är kär 🙂 !