Arkiv för kategorin Muharram

Världens största, och farligaste, pilgrimsfärd på intåg

Vår planets största sammankomst, alla kategorier. Detta sker VARJE ÅR! Förra året kom drygt 20 miljoner, förmodligen slås det rekordet även i år!

Hur många svenskar har hört talas om detta? Högt räknat: förmodligen ingen. Huffingtonpost och Independent News skriver om denna ‘jordskredshändelse’, som helt går omvärlden förbi.

Denna händelse (som heter Arbaeen), som sker varje år, 40 dagar efter s.k. ”Ashura”, dvs den dag i historien som Profeten Muhammeds(s) barnbarn, Imam Hussein, och hans anhängare brutalt slogs ned och dödades när de stod upp emot en korrupt och despotisk tyrann. Han anses av alla grupperingar i världen som en stor förebild som revolutionär och frihetshjälte. Det är också en orsak varför händelsen inte tas upp i några media.

Även om denna pilgrimsfärd mest klassas som en shiamuslimsk högtid, så deltar även sunnimuslimer, kristna, yazidis, zoroastrier och sabier både i vallfärden och i att servera pilgrimerna mat och dryck. Varje år slås nya rekord av antalet deltagare i vallfärden. De senaste 10 åren har dessutom våldet emot pilgrimmerna ökat hela tiden. Då det, som sagt, anses vara en shiamuslimsk tilldragelse så hotas de hela tiden utav ”sunnigrupper” så som daesch och isis mfl. I år är det farligare än någonsin, men deltagarna kommer säkert ändå inte att understiga förra årets dryga 20 miljoner. Så stark är drivkraften i händelsen som skedde över 1330 år sedan i Karbala, Irak.

En del börjar flera månader innan dagen ”Arbaeen”, för de börjar gå, till fots alltså, ända ifrån Indien och Pakistan, en del. Huffington Post skriver i sin artikel enligt nedan:

It’s not the Muslim Hajj, or the Hindu Kumbh Mela.. Known as Arbaeen, it is the world’s most populous gathering and you’ve probably never heard of it! Not only does the congregation exceed the number of visitors to Mecca (by a factor of five, in fact), it is more significant than Kumbh Mela, since the latter is only held every third year. In short, Arbaeen dwarfs every other rally on the planet, reaching twenty million last year. That is a staggering %60 of Iraq’s entire population, and it is growing year after year.


Above all, Arbaeen is unique because it takes place against the backdrop of chaotic and dangerous geopolitical scenes. Daesh (aka ‘Islamic State’) sees the Shia as their mortal enemy, so nothing infuriates the terror group more than the sight of Shia pilgrims gathering for their greatest show of faith.

There’s another peculiar feature of Arbaeen. While it is a distinctively Shia spiritual exercise, Sunnis, even Christians, Yazidis, Zoroastrians, and Sabians partake in both the pilgrimage as well as serving of devotees. This is remarkable given the exclusive nature of religious rituals, and it could only mean one thing: people regardless of color or creed see Hussein as a universal, borderless, and meta-religious symbol of freedom and compassion.

Why you have never heard of it probably has to do with the fact that the press is concerned more with negative, gory, and sensationalized tabloids, than with positive, inspiring narratives, particularly when it comes to Islam. If a few hundred anti-immigration protestors take to the streets in London and they will make headlines.. The same level of airtime is awarded to a pro-democracy march in Hong Kong or an anti-Putin rally in Russia.. But a gathering of twenty million in obstreperous defiance of terror and injustice somehow fails even to make it into the TV news ticker! An unofficial media embargo is imposed on the gargantuan event despite the story having all the critical elements of an eye-catching feature; the staggering numbers, the political significance, the revolutionary message, the tense backdrop, as well as originality.. But when such a story does make it through the editorial axe of major news outlets, it creates shockwaves and touches the most random people.

Among the countless individuals inspired by it, is a young Australian man I met several years ago who had converted to Islam. Evidently, no one takes such a life-altering decision lightly, so upon inquiry he told me it all started in 2003. One evening, as he was watching the news only to be drawn by scenes of millions streaming towards a holy city known as Karbala, chanting the name of a man he had never heard of: ”Hussein”. For the first time in decades, in a globally televised event, the world had caught an glimpse into previously suppressed religious fervor in Iraq.

With the Sunni Ba’athist regime toppled, Western viewers were eager to see how Iraqis would respond to a new era free from dictatorship persecution. The ‘Republic of Fear’ had crumbled and the genie had irreversibly escaped from the bottle. ”Where is Karbala, and why is everyone heading in its direction?” he recalls asking himself. ”Who is this Hussein who motivates people to defy all the odds and come out to mourn his death fourteen centuries after the fact?”

What he witnessed in that 60-second report was especially moving because the imagery was unlike any he had ever seen. A fervent sense of connection turned human pilgrims into iron filings, swarming together other as they drew closer to what could only be described as Hussein’s irresistible magnetic field. ”If you want to see a living, breathing, lively religion, come to Karbala” he said.

How could a man who was killed 1396 years ago be so alive and have such a palpable presence today that he makes millions take up his cause, and view his plight as their own? People are unlikely to be drawn into a dispute (much less one that transpired in ancient times) unless they have a personal interest in the matter. On the other hand, if you felt someone was engaged in a fight over your right to freedom, your prerogative to be treated justly, and your entitlement to a life of dignity, you would feel you had a vested interest and would empathize with him to the point where conversion to his beliefs is not a far-fetched possibility.


The Ultimate Tragedy

Hussein, grandson of the Prophet Muhammad, is revered by Muslims as the ”Prince of Martyrs”. He was killed in Karbala on a day which became known as Ashura, the tenth day of the Islamic month of Muharram, having refused to pledge allegiance to the corrupt and tyrannical caliph, Yazid.

He and his family and companions were surrounded in the desert by an army of 30,000, starved of food and water, then beheaded in the most macabre manner, a graphic tale recounted from pulpits every year since the day he was slain. Their bodies were mutilated. In the words of the English historian Edward Gibbon: ”In a distant age and climate, the tragic scene of the death of Hussein will awaken the sympathy of the coldest reader.”

Shia Muslims have since mourned the death of Hussein, in particular on the days of Ashura, then, forty days later, on Arbaeen. Forty days is the usual length of mourning in many Muslim traditions. This year, Arba’een falls on Friday 12 December.

Long Trek

I travelled to Karbala, my own ancestral home, to find out for myself why the city is so intoxicating. What I witnessed proved to me that even the widest-angle camera lens is too narrow to capture the spirit of this tumultuous, yet peaceful gathering.

An avalanche of men, women and children, but most visibly black-veiled women, fill the eye from one end of the horizon to the other.The crowds were so huge that they caused a blockade for hundreds of miles.

The 425 mile distance between the southern port city of Basra and Karbala is a long journey by car, but it’s unimaginably arduous on foot. It takes pilgrims a full two weeks to complete the walk. People of all age groups trudge in the scorching sun during the day and in bone-chilling cold at night. They travel across rough terrain, down uneven roads, through terrorist strongholds, and dangerous marshlands. Without even the most basic amenities or travel gear, the pilgrims carry little besides their burning love for ”The Master” Hussein. Flags and banners remind them, and the world, of the purpose of their journey:

O self, you are worthless after Hussein.
My life and death are one and the same,
So be it if they call me insane!


The message recalls an epic recited by Abbas, Hussein’s half-brother and trusted lieutenant, who was also killed in the Battle of Karbala in 680AD while trying to fetch water for his parched nieces and nephews. With security being in the detrimental state that makes Iraq the number one headline in the world, no one doubts that this statement is genuine in every sense.

Free lunch.. And dinner, and breakfast!

One part of the pilgrimage which will leave every visitor perplexed is the sight of thousands of tents with makeshift kitchens set up by local villagers who live around the pilgrims’ path. The tents (called ‘mawkeb’) are places where pilgrims get practically everything they need. From fresh meals to eat and a space to rest, to free international phone calls to assure concerned relatives, to baby diapers, to practically every other amenity, free of charge. In fact, pilgrims do not need to carry anything on the 400 mile journey except the clothes they wear.

More intriguing is how pilgrims are invited for food and drink. Mawkeb organizers intercept the pilgrims’ path to plead with them to accept their offerings, which often includes a full suite of services fit for kings: first you can a foot massage, then you are offered a delicious hot meal, then you are invited to rest while your clothes are washed, ironed, then returned to you after a nap. All complimentary, of course.

For some perspective, consider this: In the aftermath of the Haiti earthquake, and with worldwide sympathy and support, the UN World Food Programme announced delivery of half a million meals at the height of its relief efforts.. The United States military, launched Operation Unified Response, bringing together the massive resources of various federal agencies and announced that within five months of the humanitarian catastrophe, 4.9 million meals had been delivered to Haitians. Now compare that with over 50 million meals per day during Arbaeen, equating to about 700 million meals for the duration of the pilgrimage, all financed not by the United Nations or international charities, but by poor laborers and farmers who starve to feed the pilgrims and save up all year round so that visitors are satisfied. Everything, including security is provided mostly by volunteer fighters who have one eye on Daesh, and another on protecting the pilgrim’s path. ”To know what Islam teaches,” says one Mawkeb organizer, ”don’t look at the actions of a few hundred barbaric terrorists, but the selfless sacrifices exhibited by millions of Arbaeen pilgrims.”

In fact, Arbaeen should be listed in the Guinness Book of World Records in several categories: biggest annual gathering, longest continuous dining table, largest number of people fed for free, largest group of volunteers serving a single event, all under the imminent threat of suicide bombings.


Unmatched Devotion

Just looking at the multitudes leaves you breathless. What adds to the spectacle is that, as the security conditions worsen, even more people are motivated to challenge the terrorist threats and march in defiance. Thus, the pilgrimage isn’t a mere religious exercise, but a bold statement of resistance. Videos have been posted online showing how a suicide bomber blows himself up in the midst of the pilgrims, only to have the crowds turn out in even greater numbers, chanting in unison:

If they sever our legs and hands,
We shall crawl to the Holy Lands!


The horrific bomb blasts which occur year-round, mostly targeting Shia pilgrims and taking countless lives, illustrate the dangers facing Shias living in Iraq, and the insecurity that continues to plague the country. Yet the imminent threat of death doesn’t seem to deter people – young and old, Iraqis and foreigners – from making the dangerous journey to the holy city.

It isn’t easy for an outsider to understand what inspires the pilgrims. You see women carrying children in their arms, old men in wheelchairs, people on crutches, and blind seniors holding walking sticks. I met a father who had travelled all the way from Basra with his disabled boy. The 12-year-old had cerebral palsy and could not walk unassisted. So for a part of the trek the father put the boy’s feet on top of his and held him by the armpits as they walked. It is the kind of story out of which Oscar-winning films are made, but it seems Hollywood is more concerned with comic heroes and with real life heroes whose superpower is their courage and commitment.

Golden Dome of Hussein

Visitors to the shrine of Hussein and his brother Abbas are not driven by emotion alone. They cry be reminded of the atrocious nature of his death, in doing so, they reaffirm their pledge to his ideals.

The first thing that pilgrims do upon reaching his shrine is recite the Ziyara, a sacred text which summarizes the status of Hussein. In it, they begin the address by calling Hussein the ”inheritor” of Adam, Noah, Abraham, Moses and Jesus. There is something profound in making this proclamation. It shows that Hussein’s message of truth, justice, and love for the oppressed is viewed as an inseparable extension of all divinely-appointed prophets.

People go to Karbala not to marvel at the city’s landscape – lush with date palms, or to admire the mausoleum’s physical beauty, or to shop, be entertained, or to visit ancient historical sites. They go to cry. To mourn and experience the angelic aura of Hussein. They enter the sacred shrine weeping and lamenting the greatest act of sacrifice ever seen.

It is as though every person has established a personal relationship with the man they have never seen. They talk to him and call out his name; they grip the housing of his tomb; they kiss the floor leading into the shrine; they touch its walls and doors in the same manner one touches the face of a long-lost friend. It is a picturesque vista of epic proportions. What motivates these people is something that requires an understanding of the character and status of Imam Hussein and the spiritual relationship that those who have come to know him have developed with his living legend.

If the world understood Hussein, his message, and his sacrifice, they would begin to understand the ancient roots of Daesh and its credo of death and destruction. It was centuries ago in Karbala that humanity witnessed the genesis of senseless monstrosities, epitomized in the murderers of Hussein. It was pitch black darkness v. Absolute shining light, an exhibition of vice v. a festival of virtue, hence the potent specter of Hussein today. His presence is primordially woven into every facet of their lives. His legend encourages, inspires, and champions change for the better, and no amount of media blackout can extinguish its light.

”Who is this Hussein”? For hundreds of millions of his followers, a question this profound, which can cause people to relinquish their religion for another, can be answered only when you have marched to the shrine of Hussein on foot.

1 kommentar

Cry ya Hussein

Under kvällen har jag varit till Masallah för första gången detta år, i åminnelse utav Imam Hussein. Det är så roligt att se att man öppnat flera ställen för detta här i Malmö, men även i många många andra svenska städer. Det är tack vare alla engagerade ungdomar som vi har. De har föreläsningar och latmyya på svenska! Det är något jag tycker är helt fantastiskt och något jag önskade fanns när jag en gång blev muslim, vilket ju var för en evighet sen. En helt ny generation håller på att växa fram, en engagerad variant, som startar föreningar där de håller föreläsningar, de översätter litteratur till svenska, öppnar forum på nätet där ungdomar kan vända sig och ställa frågor och – med stor respekt – stötta varandra…. med mycket mera. Man kan inte annat än att känna stor respekt och ödmjukhet inför dom. De förgyller min vardag och mitt liv oerhört mycket, även om jag inte själv interagerar mycket där så känner jag mig så oerhört upplyft utav det de gör.

Denna kväll besökte jag två Husseinie, och ska prova två till imorgon. Helt underbart alltså! Jag delar nedan med mig, än en gång, utav Ali Fadhils underbara latmyya för jag tycker den är så himla bra. Under videon delar jag med mig utav lite statistik över antalet besökare i Karbala, Irak, under månaden Muharram. Siffror taget ifrån Wikipedia visserligen, men det är många som säger att den inte stämmer riktigt då många uppgifter pekar mot en siffra på 26 miljoner besökare förra året(2012).

An estimated 17 to 18 million people visited the shrine of Hussein ibn Ali in Karbala, Iraq during Arba’een in 2013.
An estimated 15 to 18 million people visited the shrine of Hussein ibn Ali in Karbala, Iraq during Arba’een in 2012.
An estimated 15 million people visited the shrine of Hussein ibn Ali in Karbala, Iraq during Arba’een in 2011.
An estimated 10 to 14 million people visited the shrine of Hussein ibn Ali in Karbala, Iraq during Arba’een in 2010.
An estimated 10 to 14 million people visited the shrine of Hussein ibn Ali in Karbala, Iraq during Arba’een in 2009.

5 kommentarer

Historien om Imam Hussein 10 – Död eller förödmjukelse?

Sista delen i den detaljerade dokumentären om Historien bakom slaget vid Karbala. Imam Hussein gör den ultimata uppoffringen: hellre dö med värdighet än att leva ett liv i förödmjukelse.

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 9 – de bästa följeslagarna

Alla som nu står vid Imam Hussein vid Karbala vet mycket väl att detta är deras sista dag i livet. Imamen har hela tiden gett dem fri respit att lämna honom när som helst, utan någon som helst förebråelse till följd. Den grupp som är kvar, 72 män, ses som de bästa följeslagare en människa någonsin har haft:

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 8 – livet efter detta avslöjas

Fortsättning på dokumentären om Imam Hussein, Slaget vid Karbala

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 7 – Det utlovade landet

Fortsättning på den detaljerade berättelsen om historien om Hussain, Profetens sonson.
Dokumentären är baserad på boken ”Maqtal Hossein” av Abd al-Razzaq al-Muqarram

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 6 – Ärans väg, del 2

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 5 – Ärans väg, del 1

Fortsättning på den detaljerade berättelsen om historien om Hussain, Profetens sonson. Från de tidiga händelserna i Medina som ledde till hans färd, och sedan fram till sin död i Karbala år 680 e.Kr.
Dokumentären är baserad på boken ”Maqtal Hossein” av Abd al-Razzaq al-Muqarram

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 4 – den förkortade hajjresan

Imam Hussein meddelas att han och hans följe erbjuds beskydd utav 18 000 män från folket i Kufa, och företrädarna för dessa män ber Imamen skynda sig till Kufa, bara för att sedan bli sviken utav dom!

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 3 – främlingar i Kufa

Imam Hussein försvarade inte bara islams ära och stolthet utan även folket, framför fiendens ansikten. Slaget vid Karbala, och det som föregick detta, visar att monarkier och demokratier gör precis motsatsen till det. En falsk exteriör av demokrati råder i många länder, men till sitt väsen är de diktaturer. De tycks ha en stark relation till folket.

Men de har underdåniga beteenden gentemot nationer som kan tyckas mäktigare än dem, och prioriterar dessa mer än sitt egna folk. Men även ledarna för stora och mäktiga länder är under fullständig kontroll utav företag, organisationer och sionister – de är helt förslavade utav dem, och uttalar sig precis så som de vill att de ska tala för att inte misshaga dem. När regeringar (ledarna) accepterar denna förnedring och underkastelse, kommer även deras folk så småningom att tvingas in under denna förödmjukelse. Det var detta som Imam Hussein reste sig upp emot.

Lämna en kommentar

Historien om Imam Hussein 2 – Följeslagarna

Fortsättning på den detaljerade berättelsen om historien om Hussain, Profetens sonson. Från de tidiga händelserna i Medina som ledde till hans färd, och sedan fram till sin död i Karbala år 680 e.Kr.
Dokumentären är baserad på boken ”Maqtal Hossein” av Abd al-Razzaq al-Muqarram

2 kommentarer

Historien om Imam Hussein 1 – vägran att svära trohetseden


Slaget vid Karbala ägde rum den 9 -10 oktober år 680, enligt muslimsk tideräkning den 10 Muharram under det 61:a islamiska året. Slaget stod mellan profeten Muhammeds dotterson Hussein ibn Ali tillsammans med dennes armé och Yazid Ibn Muawiyas armé. Yazid Ibn Muawiya var den dåvarande umayyadiska kalifen.

Imam Hussein försvarade inte bara islams ära och liv, utan även folkets värdighet, framför fiendens ansikten. Slaget vid Karbala, och det som föregick detta, påminner oss om att monarkier och demokratier idag gör precis motsatsen till det. En falsk exteriör av demokrati råder i många länder, men till sitt väsen är de diktaturer. De tycks ha en stark relation till folket. Men de har underdåniga beteenden gentemot nationer som är mäktigare än deras egna, och dessa prioriteras mer än det egna folket. Till och med ledarna för stora och mäktiga länder är under fullständig kontroll utav företag, banker, organisationer och sionister – och är helt förslavade utav dem, och uttalar sig bara precis så som de vill att de ska för att inte misshaga dem, allt för att själva få fortsätta vid makten – det är sig själv ledarna bryr sig mest om, inte folket. När regeringar (ledarna) accepterar denna förnedring och underkastelse, kommer även deras folk så småningom att tvingas in under denna förödmjukelse. Det var detta som Imam Hussein reste sig upp emot.

Nedan dokumentär är en del av 10 i en detaljerad redogörelse utav historien om Imam Hussein, jag rekommenderar de som vill fördjupa sig i ämnet att se dom.

Lämna en kommentar

Första Muharram

Idag är det första Muharram, den första dagen på det islamiska året. I normala fall brukar en sådan dag vara något man firar, men för oss är just denna månad, och denna dag, inledningen på en sorgehögtid som sträcker sig 10 dagar framåt. Det handlar förstås om Imam Hussein, och jag ska inte förlänga inlägget med att redogöra vad det handlar om, om detta kan ni istället läsa i ett inlägg jag tidigare skrivit: Varför Imam Hussein Tog Ställning. Imam Hussein är inte mycket känd här i Sverige, och västvärldens befolkning, men han är en stor Symbol för Kärlek och Uppoffring enligt många visa och kunniga som tagit del utav Imam Hussein, och hans följeslagares, tragiska historia.

Denna månad uppmärksammas Imam Hussein världen över med citat:


Bild ovan: England

ihindienOvan: Indien


Bild ovan: Tanzania

ihbussBild ovan: på buss i England


”Children from the ”Who is Hussain” Team Lancashire helping to pack food supplies for homeless people. The Team managed to distribute around 20 food boxes to homeless people and local charities working with the homeless, as a message in Imam Hussain’s name that we stand for justice and equality for all. Many of our donors were non-Muslim as well as local Muslims from Lancs – a huge thank you to them all!”

Ickemuslimer om Imam Hussein och det han åstadkom:

“Imam Husayns uppoffring är inte begränsat till en nation eller ett land, utan det är det ärftliga tillståndet för hela mänsklighetens broderskap.”/ Dr. Rajendra Prasad, Indiens första president

“Om Husayn slogs för att släcka sina världsliga begär, då förstår jag inte varför hans systrar, fru och barn följde med honom. Detta bekräftar då att hans uppoffring var rent för Islam.” / Charles Dickens

“Jag lärde mig från Husayn hur man kan vara förtryckt och bli en vinnare.”/ Mahatma Ghandi

“Min tro är denna att Islam inte förlitade sig på svärdet av dess anhängare, och det kan ses genom den högsta uppoffringen som Husayn, den stora helgonlika personen stod för.”/ Mahatma Ghandi

“Husayn lämnade Mecka med hans familj och ett följe på ca 70 personer. Men i Karbalas öken fångades de i ett bakhåll som planerats av kalifen Yazid.

Trots att en förlust var säker, vägrade Husayn att underkasta sig honom. Omringad av en stor fientlig styrka, klarade sig Husayn och hans kompanjoner utan vatten i tio dagar i den brinnande öknen i Karbala. Slutligen dödades Husayn, de äldre och några manliga barn i hans familj och kompanjoner av de pilar och svärd som tillhörde Yazids armé; hans kvinnor och återstående barn togs som fångar till Yazid i Damaskus.

Den berömda historikern Abu Reyhan al-Biruni konstaterar; “… sedan eldades deras läger upp och kropparna trampades på av hästarnas hovar; ingen i mänsklighetens historia har beskådat en sådan grymhet.” / Simon Ockley (1678-1720) Professor i arabiska vid Cambridge universitet. [Ta’ziyeh: Ritual and Drama in Iran, New York, 1979, s.2]

6 kommentarer