Arkiv för kategorin irak

Världens största, och farligaste, pilgrimsfärd på intåg

Vår planets största sammankomst, alla kategorier. Detta sker VARJE ÅR! Förra året kom drygt 20 miljoner, förmodligen slås det rekordet även i år!

Hur många svenskar har hört talas om detta? Högt räknat: förmodligen ingen. Huffingtonpost och Independent News skriver om denna ‘jordskredshändelse’, som helt går omvärlden förbi.

Denna händelse (som heter Arbaeen), som sker varje år, 40 dagar efter s.k. ”Ashura”, dvs den dag i historien som Profeten Muhammeds(s) barnbarn, Imam Hussein, och hans anhängare brutalt slogs ned och dödades när de stod upp emot en korrupt och despotisk tyrann. Han anses av alla grupperingar i världen som en stor förebild som revolutionär och frihetshjälte. Det är också en orsak varför händelsen inte tas upp i några media.

Även om denna pilgrimsfärd mest klassas som en shiamuslimsk högtid, så deltar även sunnimuslimer, kristna, yazidis, zoroastrier och sabier både i vallfärden och i att servera pilgrimerna mat och dryck. Varje år slås nya rekord av antalet deltagare i vallfärden. De senaste 10 åren har dessutom våldet emot pilgrimmerna ökat hela tiden. Då det, som sagt, anses vara en shiamuslimsk tilldragelse så hotas de hela tiden utav ”sunnigrupper” så som daesch och isis mfl. I år är det farligare än någonsin, men deltagarna kommer säkert ändå inte att understiga förra årets dryga 20 miljoner. Så stark är drivkraften i händelsen som skedde över 1330 år sedan i Karbala, Irak.

En del börjar flera månader innan dagen ”Arbaeen”, för de börjar gå, till fots alltså, ända ifrån Indien och Pakistan, en del. Huffington Post skriver i sin artikel enligt nedan:

It’s not the Muslim Hajj, or the Hindu Kumbh Mela.. Known as Arbaeen, it is the world’s most populous gathering and you’ve probably never heard of it! Not only does the congregation exceed the number of visitors to Mecca (by a factor of five, in fact), it is more significant than Kumbh Mela, since the latter is only held every third year. In short, Arbaeen dwarfs every other rally on the planet, reaching twenty million last year. That is a staggering %60 of Iraq’s entire population, and it is growing year after year.


Above all, Arbaeen is unique because it takes place against the backdrop of chaotic and dangerous geopolitical scenes. Daesh (aka ‘Islamic State’) sees the Shia as their mortal enemy, so nothing infuriates the terror group more than the sight of Shia pilgrims gathering for their greatest show of faith.

There’s another peculiar feature of Arbaeen. While it is a distinctively Shia spiritual exercise, Sunnis, even Christians, Yazidis, Zoroastrians, and Sabians partake in both the pilgrimage as well as serving of devotees. This is remarkable given the exclusive nature of religious rituals, and it could only mean one thing: people regardless of color or creed see Hussein as a universal, borderless, and meta-religious symbol of freedom and compassion.

Why you have never heard of it probably has to do with the fact that the press is concerned more with negative, gory, and sensationalized tabloids, than with positive, inspiring narratives, particularly when it comes to Islam. If a few hundred anti-immigration protestors take to the streets in London and they will make headlines.. The same level of airtime is awarded to a pro-democracy march in Hong Kong or an anti-Putin rally in Russia.. But a gathering of twenty million in obstreperous defiance of terror and injustice somehow fails even to make it into the TV news ticker! An unofficial media embargo is imposed on the gargantuan event despite the story having all the critical elements of an eye-catching feature; the staggering numbers, the political significance, the revolutionary message, the tense backdrop, as well as originality.. But when such a story does make it through the editorial axe of major news outlets, it creates shockwaves and touches the most random people.

Among the countless individuals inspired by it, is a young Australian man I met several years ago who had converted to Islam. Evidently, no one takes such a life-altering decision lightly, so upon inquiry he told me it all started in 2003. One evening, as he was watching the news only to be drawn by scenes of millions streaming towards a holy city known as Karbala, chanting the name of a man he had never heard of: ”Hussein”. For the first time in decades, in a globally televised event, the world had caught an glimpse into previously suppressed religious fervor in Iraq.

With the Sunni Ba’athist regime toppled, Western viewers were eager to see how Iraqis would respond to a new era free from dictatorship persecution. The ‘Republic of Fear’ had crumbled and the genie had irreversibly escaped from the bottle. ”Where is Karbala, and why is everyone heading in its direction?” he recalls asking himself. ”Who is this Hussein who motivates people to defy all the odds and come out to mourn his death fourteen centuries after the fact?”

What he witnessed in that 60-second report was especially moving because the imagery was unlike any he had ever seen. A fervent sense of connection turned human pilgrims into iron filings, swarming together other as they drew closer to what could only be described as Hussein’s irresistible magnetic field. ”If you want to see a living, breathing, lively religion, come to Karbala” he said.

How could a man who was killed 1396 years ago be so alive and have such a palpable presence today that he makes millions take up his cause, and view his plight as their own? People are unlikely to be drawn into a dispute (much less one that transpired in ancient times) unless they have a personal interest in the matter. On the other hand, if you felt someone was engaged in a fight over your right to freedom, your prerogative to be treated justly, and your entitlement to a life of dignity, you would feel you had a vested interest and would empathize with him to the point where conversion to his beliefs is not a far-fetched possibility.


The Ultimate Tragedy

Hussein, grandson of the Prophet Muhammad, is revered by Muslims as the ”Prince of Martyrs”. He was killed in Karbala on a day which became known as Ashura, the tenth day of the Islamic month of Muharram, having refused to pledge allegiance to the corrupt and tyrannical caliph, Yazid.

He and his family and companions were surrounded in the desert by an army of 30,000, starved of food and water, then beheaded in the most macabre manner, a graphic tale recounted from pulpits every year since the day he was slain. Their bodies were mutilated. In the words of the English historian Edward Gibbon: ”In a distant age and climate, the tragic scene of the death of Hussein will awaken the sympathy of the coldest reader.”

Shia Muslims have since mourned the death of Hussein, in particular on the days of Ashura, then, forty days later, on Arbaeen. Forty days is the usual length of mourning in many Muslim traditions. This year, Arba’een falls on Friday 12 December.

Long Trek

I travelled to Karbala, my own ancestral home, to find out for myself why the city is so intoxicating. What I witnessed proved to me that even the widest-angle camera lens is too narrow to capture the spirit of this tumultuous, yet peaceful gathering.

An avalanche of men, women and children, but most visibly black-veiled women, fill the eye from one end of the horizon to the other.The crowds were so huge that they caused a blockade for hundreds of miles.

The 425 mile distance between the southern port city of Basra and Karbala is a long journey by car, but it’s unimaginably arduous on foot. It takes pilgrims a full two weeks to complete the walk. People of all age groups trudge in the scorching sun during the day and in bone-chilling cold at night. They travel across rough terrain, down uneven roads, through terrorist strongholds, and dangerous marshlands. Without even the most basic amenities or travel gear, the pilgrims carry little besides their burning love for ”The Master” Hussein. Flags and banners remind them, and the world, of the purpose of their journey:

O self, you are worthless after Hussein.
My life and death are one and the same,
So be it if they call me insane!


The message recalls an epic recited by Abbas, Hussein’s half-brother and trusted lieutenant, who was also killed in the Battle of Karbala in 680AD while trying to fetch water for his parched nieces and nephews. With security being in the detrimental state that makes Iraq the number one headline in the world, no one doubts that this statement is genuine in every sense.

Free lunch.. And dinner, and breakfast!

One part of the pilgrimage which will leave every visitor perplexed is the sight of thousands of tents with makeshift kitchens set up by local villagers who live around the pilgrims’ path. The tents (called ‘mawkeb’) are places where pilgrims get practically everything they need. From fresh meals to eat and a space to rest, to free international phone calls to assure concerned relatives, to baby diapers, to practically every other amenity, free of charge. In fact, pilgrims do not need to carry anything on the 400 mile journey except the clothes they wear.

More intriguing is how pilgrims are invited for food and drink. Mawkeb organizers intercept the pilgrims’ path to plead with them to accept their offerings, which often includes a full suite of services fit for kings: first you can a foot massage, then you are offered a delicious hot meal, then you are invited to rest while your clothes are washed, ironed, then returned to you after a nap. All complimentary, of course.

For some perspective, consider this: In the aftermath of the Haiti earthquake, and with worldwide sympathy and support, the UN World Food Programme announced delivery of half a million meals at the height of its relief efforts.. The United States military, launched Operation Unified Response, bringing together the massive resources of various federal agencies and announced that within five months of the humanitarian catastrophe, 4.9 million meals had been delivered to Haitians. Now compare that with over 50 million meals per day during Arbaeen, equating to about 700 million meals for the duration of the pilgrimage, all financed not by the United Nations or international charities, but by poor laborers and farmers who starve to feed the pilgrims and save up all year round so that visitors are satisfied. Everything, including security is provided mostly by volunteer fighters who have one eye on Daesh, and another on protecting the pilgrim’s path. ”To know what Islam teaches,” says one Mawkeb organizer, ”don’t look at the actions of a few hundred barbaric terrorists, but the selfless sacrifices exhibited by millions of Arbaeen pilgrims.”

In fact, Arbaeen should be listed in the Guinness Book of World Records in several categories: biggest annual gathering, longest continuous dining table, largest number of people fed for free, largest group of volunteers serving a single event, all under the imminent threat of suicide bombings.


Unmatched Devotion

Just looking at the multitudes leaves you breathless. What adds to the spectacle is that, as the security conditions worsen, even more people are motivated to challenge the terrorist threats and march in defiance. Thus, the pilgrimage isn’t a mere religious exercise, but a bold statement of resistance. Videos have been posted online showing how a suicide bomber blows himself up in the midst of the pilgrims, only to have the crowds turn out in even greater numbers, chanting in unison:

If they sever our legs and hands,
We shall crawl to the Holy Lands!


The horrific bomb blasts which occur year-round, mostly targeting Shia pilgrims and taking countless lives, illustrate the dangers facing Shias living in Iraq, and the insecurity that continues to plague the country. Yet the imminent threat of death doesn’t seem to deter people – young and old, Iraqis and foreigners – from making the dangerous journey to the holy city.

It isn’t easy for an outsider to understand what inspires the pilgrims. You see women carrying children in their arms, old men in wheelchairs, people on crutches, and blind seniors holding walking sticks. I met a father who had travelled all the way from Basra with his disabled boy. The 12-year-old had cerebral palsy and could not walk unassisted. So for a part of the trek the father put the boy’s feet on top of his and held him by the armpits as they walked. It is the kind of story out of which Oscar-winning films are made, but it seems Hollywood is more concerned with comic heroes and with real life heroes whose superpower is their courage and commitment.

Golden Dome of Hussein

Visitors to the shrine of Hussein and his brother Abbas are not driven by emotion alone. They cry be reminded of the atrocious nature of his death, in doing so, they reaffirm their pledge to his ideals.

The first thing that pilgrims do upon reaching his shrine is recite the Ziyara, a sacred text which summarizes the status of Hussein. In it, they begin the address by calling Hussein the ”inheritor” of Adam, Noah, Abraham, Moses and Jesus. There is something profound in making this proclamation. It shows that Hussein’s message of truth, justice, and love for the oppressed is viewed as an inseparable extension of all divinely-appointed prophets.

People go to Karbala not to marvel at the city’s landscape – lush with date palms, or to admire the mausoleum’s physical beauty, or to shop, be entertained, or to visit ancient historical sites. They go to cry. To mourn and experience the angelic aura of Hussein. They enter the sacred shrine weeping and lamenting the greatest act of sacrifice ever seen.

It is as though every person has established a personal relationship with the man they have never seen. They talk to him and call out his name; they grip the housing of his tomb; they kiss the floor leading into the shrine; they touch its walls and doors in the same manner one touches the face of a long-lost friend. It is a picturesque vista of epic proportions. What motivates these people is something that requires an understanding of the character and status of Imam Hussein and the spiritual relationship that those who have come to know him have developed with his living legend.

If the world understood Hussein, his message, and his sacrifice, they would begin to understand the ancient roots of Daesh and its credo of death and destruction. It was centuries ago in Karbala that humanity witnessed the genesis of senseless monstrosities, epitomized in the murderers of Hussein. It was pitch black darkness v. Absolute shining light, an exhibition of vice v. a festival of virtue, hence the potent specter of Hussein today. His presence is primordially woven into every facet of their lives. His legend encourages, inspires, and champions change for the better, and no amount of media blackout can extinguish its light.

”Who is this Hussein”? For hundreds of millions of his followers, a question this profound, which can cause people to relinquish their religion for another, can be answered only when you have marched to the shrine of Hussein on foot.

1 kommentar

Situationen i Irak



Som alla numera vet har dyngan spridit sig utanför Syrien. ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien) har gått in i norra Irak, och tagit över Mosul och andra områden där. Det beräknas vara ca en halv miljon personer som har flytt fältet. Om denna siffra inkluderar den tydligen inkompetenta irakiska militär (som ‘tränats upp’ av USA) som också dom lade benen på ryggen när terroriststyrkorna kom dit, det vet jag dock icke.

Terrorgruppen Isis vill skapa en islamisk stat över Syrien och Iraks gränser. Kampen förs med hjälp av glassutdelning och halshuggningar. Extremisterna är så fruktade att ingen vill samarbeta med deras 10 000 krigare som nu riktat in sig på Iraks huvudstad. – Striden ska rasa i Bagdad, sa Isis-talesman Abu Mohammed al-Adnani, beskriver Aftonbladet intåget.

Pinsamt nog, så finns det många bland sunnibefolkningen som hyllar denna terrorgrupp, som baseras till stor del på den gamle diktatorns män.

När det gäller situationen i Irak, tycker jag att dagens kolumn av Wolfgang Hansson på Aftonbladet summerar en del av historien ganska bra:

Haag nästa för Blair, Bush och Cheney

Tony Blair, George W Bush och Dick Cheney. Tre mäktiga män som mer än några andra bidragit till att Irak sedan mer än tio år befinner sig i våld och kaos.

Ångerfulla? Glöm det. I samma takt som de militanta islamisterna i Isis, Islamiska staten i Irak och Syrien, tillsammans med sunnitiska rebeller intar nya områden i Irak pågår jakten på syndabockar. Hur kunde det gå så illa?

Med brittiskt stöd invaderade USA Irak 2003 med förevändningen att diktatorn Saddam Hussein gömde massförstörelsevapen och att al-Qaida hade en fristad i Irak. Sanningen visade sig rätt snabbt vara den motsatta. Saddam hade inte längre några massförstörelsevapen. Han samarbetade inte med al-Qaida som överhuvudtaget inte var aktiva i Irak. Då skiftade fokus till att ockupationsmakten skulle bygga en demokrati av västerländskt snitt. Ett skyltfönster för övriga arabvärlden.

Men nästan allt gick snett. Få argumenterade så starkt och kompromisslöst för kriget som Storbritanniens premiärminister Blair, vicepresident Cheney och president Bush.

Man kunde anta att trion i dag skulle ligga lågt när de katastrofala följderna av USA:s och Storbritanniens invasion än en gång går att skåda i fullt dagsljus. Blair och Cheney har valt att göra precis tvärtom. Båda hävdar i artiklar och uttalanden att invasionen och den efterföljande politiken var helt rätt.

”Exakt rätt beslut”

– Vi måste befria oss från uppfattningen att vi på något sätt orsakat detta (dagens kaos), sammanfattar Tony Blair.

– Vi fattade exakt de rätta besluten i Irak, säger Dick Cheney.

Bush är mestadels tyst men de gånger han uttalat sig om Irakkriget sedan han avgick 2008 så försvarar han det oförbehållslöst.

– Världen är en säkrare plats utan Saddam Hussein, säger Bush.

Blair tvår sina händer och uppmanar alla att se framåt.

Cheney är betydligt fräckare än så. Han säger att allt är Obamas fel eftersom han såg till att USA lämnade Irak utan att lämna kvar några amerikanska trupper.

– Sällan har en amerikansk president haft så fel om så mycket på så mångas bekostnad, skriver Cheney i en debattartikel.

En beskrivning som passar in perfekt på den president, George W Bush, i vars regering han själv tjänstgjorde som vicepresident. Men Cheney ägnar sig inte åt självkritik. Den han avser är Obama.

Lyfte locket

Varken Cheney eller Blair säger något om att USA invasion ledde till att al-Qaida startade terrorverksamhet i Irak, att vatten- och elförsörjning slogs sönder. Att man lyfte på locket till de gamla motsättningarna mellan shia och sunnimuslimer vilka rätt snart startade ett lågintensivt inbördeskrig i landet. Inte ett ord om att USA avskedade alla irakiska soldater och därmed la grunden till att sunnimuslimerna lierade sig med al-Qaida.

Inget om de över 6 000 miljarder kronor som kriget kostade amerikanska skattebetalare. Varav några miljarder gick till att i flera år träna och utrusta vad som visat sig vara en pappersarmé.

På punkt efter punkt fattade USA fel beslut. Självklart kan inte dagens aktörer i Irak fråntas sitt ansvar. Premiärminister Nuri al-Maliki som alltmer iklär sig diktatorns roll. De sekteristiska och fanatiska ledare för olika irakiska grupper som predikar våld och hat. Inbördeskriget i Syrien inverkar.

Haag nästa?

Men grunden till dagens helvete i Irak ligger i USA:s invasion 2003 som slog sönder en fungerande samhällsapparat. Ett krig som startades med en skrämmande nonchalans och en total brist på ödmjukhet. Bush Blair, Cheney och många andra trodde på allvar att de tack var överlägsen militär styrka kunde omforma ett annat land med en helt annan kultur.

Hur de än vrider sig på kroken måste Bush, Blair och Cheney ta på sig en stor del av ansvaret för att över 125 000 civila irakier mist livet under mer än tio år av våldsamheter. Alltfler röster höjs för att krigsförbrytardomstolen i Haag åtminstone bör fundera på att inleda en förundersökning mot dessa herrar. Det kommer givetvis inte att hända men tanken framstår inte som orimlig.



Men vad jag tycker är bland det mest smaklösa, är att Iraks premiärminister, al Maliki, pinsamt nog vände sig till USA om hjälp med flyganfall! Det var bland det dummaste jag faktiskt har hört. Jag har tidigare trott att han, av de som fanns att välja bland, var den som var mer trovärdig till sin post. Men detta anser jag gör att man kanske bör omvärdera detta. Varför vänder han sig inte till Iran istället? De har i princip samma typ utav vapen och teknik som USA. Och Irak skulle också kunna lita på att Iran inte skulle ‘passa på’ och anfalla delar utav civilbefolkningen som man vill ha bort, när man ändå anfaller eventuella terrorister.

Jag finner det allmänt skamligt att de så snabbt vände sig till sin forne ockupant, och ibland undrar jag om inte vissa folk förtjänar vad som kommer till dom….

16 kommentarer

Fällan – Vi ska tvinga er till frihet

I Irak och Afghanistan(och många andra länder) har Storbritannien och USA gett sig ut för att ”befria folket ifrån förtryck och tyranni”, något som kan sägas ha utvecklats till en ”global revolution för demokratisering”. Men om man tar ett steg bakåt och överblickar resultatet utav denna ”frihetsrevolution”, så kommer man att upptäcka att det är en väldigt konstig typ utav frihet som har utvecklats. Denna ‘strävan’ att befria folk ifrån tyranni och diktatur har lett till ett alldeles nytt system och koncept utav kontroll- och förvaltningsåtgärder som enbart drivs utav beräkningar och målsättningar. Medan regeringar som säger sig arbeta för varje individs valfrihet har istället främjat och understött en ökning utav orättvisor och ojämlikhet i världen. Detta har medfört att världen återgått, retirerat alltså, till att makten tillhör den redan privilegierade rika ‘härskarklassen’ i samhället: ett system som man jobbade hela 1900-talet för att rasera, det är nu tillbaks; med större makt och befogenheter än någonsin.

Se nedan The Trap: What Happened to Our Dream of Freedom, som är en BBC-dokumentär. Serien består utav tre stycken 1 timmes program där man utforskar begreppet och definitionen av frihet. Mer specifikt undersöker de hur en alltför förenklad idé av människan som en självisk varelse, närmast robotlik, har lett till dagens idé om frihet. Otroligt bra serie och jag rekommenderar att man tar sig en titt på den.

5 kommentarer

Iran vs Israel: Vad media vill att du ska glömma

Medier har alla gemensamt fått order att hålla fokus på Iran, oavsett vad som händer i världen och vad andra gör.

Här är en resumé av vad de försöker få dig att glömma …eller att inte känna till:

1. Rose Gottemoeller, biträdande statssekreterare och Washingtons främsta kärnvapenförhandlare, bad Israel att underteckna icke-spridningsavtalet. Israel vägrade.

2. FN antog en resolution som uppmanar Israel att underteckna icke-spridningsavtalet och att underkasta sig deras inspektioner. Israel vägrade.

3. IAEA bad Israel att underteckna icke-spridningsavtalet och att underkasta sig deras inspektioner. Israel vägrade.

4. Irans formella anmälan till IAEA av de planerade bygget av en backup bränslestavanläggning, understryker att Iran följer reglerna inom icke-spridningsavtalet, ett avtal Iran har undertecknat.

5. Iran tillåter IAEA att inspektera alla deras anläggningar.

6. I motsats till vad som sagts – för att rädda sitt egna ansikte, verkar det som att USA och Israel båda överrumplades av Irans tillkännagivande av en planerad anrikningsanläggning underjord (för att undvika att bli bombade). Resonemanget är enkelt. Hade USA eller Israel meddelat förekomsten av Irans nya anläggning innan Iran meddelat IAEA, skulle det sedan ha satt Iran i en försvarsställning. Som det är nu, verkar USA och Israel försöka ta igen bakslaget (att Iran visar sig ärlig), vilket kastar många tvivel på sanningshalten i Israels anspråk på att de ”vet” att Iran är en kärnvapenhot.

7. IAEA och alla 16 amerikanska underrättelsetjänster är enigt överens om att Iran inte bygger och inte har kärnvapen.

8. År 1986, blåste Mordachai Vanunu i visselpipan och lämnade ut fotografier som visar Israels hemliga kärnvapenfabrik under reaktorn vid Dimona.

9. Israel drev samma anklagelser mot Irak som de gör mot Iran idag, vilket ledde fram till Israels bombning av kraftverket vid Osirak. Efter invasionen 2003, undersökte internationella experter ruinerna av kraftverket vid Osirak men hittade inga bevis för en hemlig vapenfabrik i spillrorna.

10. FN hade precis släppt Goldstonerapporten, en svidande rapport som anklagar Israel för 37 specifika krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Gaza. Israel har fördömt rapporten som ”anti-semitiska (även om domare Goldstone själv är judisk), och USA blockerade rapporten från att hänvisas till i krigsförbrytartribunalen i Haag, vilket gör den amerikanska regeringen till medbrottslingar.

11. Avslöjande dokument visar inte bara att Israel har kärnvapen, utan de försökte faktiskt att sälja några till apartheid Sydafrika. Vem som mer Israel har närmat sig för att sälja kärnvapen till förblir ännu en oställd fråga.

12. År 1965 stal Israel över 100-300 kilo anrikat uran från USA.

13. Hemligstämplade dokument, från den tidigare sydafrikanska regimen, visa inte bara att Israel har haft kärnvapen i årtionden, men har även försökt att sälja dem till andra länder!

Trots all of the above, är det ingen – särskilt ingen politiker – som ställer Israel till svars för att de inte tillåter inspektioner. Om yttrandefrihet och det fria ordet verkligen existerar på denna sida halvklotet borde väl NÅGON politiker gå hårt åt Israel…men det verkar inte vara tillåtet. För annars skulle nog väldigt många lufta sina åsikter högt. Man ”vågar” att kritisera och brösta sig gentemot Iran i talarstolar världen över när det gäller deras kärnprogram, (och det kan dom få göra om de vill) men inte ett ljud dryftas när det kommer till Israel i samma fråga. Hur kan det komma sig?! Var är allmänmedias journalister, som söker ”sanningen”? Vågar inte dom heller skriva något, eller har de helt enkelt ingen åsikt i frågan? Om de inte vågar – vad är dom rädda för?!

1 kommentar

Inuti Daraya – hur ett misslyckat fångutbyte förvandlades till en massaker

Från Syrien rapporterdes för 5 dagar sedan, om en ny massaker i en förort till huvudstaden Damaskus. Enligt en del uppgifter ska 200-300 människor ha dödats under de allra senaste dagarna i staden Daraya, strax sydväst om Damaskus. Den första journalisten från väst som trädde in i staden efter massakern, vilket var dagen efter massakern, skrev en artikel om det han såg. Jag har översatt den nedan, jämför gärna med länkarna ovan:

Efter massakern i Daraya i Syrien, är staden numera en plats för spöken och många frågor, vilka ekade i dånet av exploderande granater och sprakande skottlossning igår, när några av stadens återvändande medborgare talade om död, misshandel, utländska ”terrorister”, och att begravningsplatserna för deras slaktade familjemedlemmar, är hemsökta av krypskyttar.

De män och kvinnor som vi kunde prata med, två av vilka hade förlorat nära och kära under Darayamassakern för fyra dagar sedan, berättade en historia som skiljer sig från den version som upprepats i resten av världen: deras historia var en berättelse om att den Fria Syriska Armén (FSA) tagit gisslan och desperata fångutbytesförhandlingars uppstod mellan beväpnade regimmotståndare och den syriska armén, innan president Bashar al-Assads regeringsstyrkor stormade in i staden för att återta den från rebellernas kontroll.

Officiellt har inga såna samtal mellan fiendestyrkor omnämnts. Men höga syriska officerare berättade för The Independent hur de hade ”uttömt alla möjligheter till försoning” med dem som höll staden, medan invånarna i Daraya sade att det hade varit ett försök från båda sidor för att ordna ett utbyte av civila och icke tjänstgörande soldater – uppenbarligen kidnappade av rebeller på grund av dess familjeband till regeringsarmén – med fångar i arméns förvar. När dessa samtal bröts samman, avancerade  armén in Daraya, sex miles från centrum av Damaskus.

Att igår vara det första västerländska ögonvittnet i staden var lika frustrerande som det var farligt. Kropparna av män, kvinnor och barn hade naturligtvis flyttats från begravningsplatsen, där många av dem hittades, och när vi kom i sällskap av de syriska trupperna på den sunnimuslimska begravningsplatsen – delad utav huvudgatan genom Daraya – öppnade krypskyttar eld mot soldaterna, och träffade baksidan av de gamla bepansrade fordonen där vi gjort vår flykt. Vi fick dock möjligheten att prata med civila, utom hörhåll för syriska tjänstemän – i två gånger i säkerheten utav deras egna hem – och deras berättelse om förra lördagens dödsmassaker på 245 män, kvinnor och barn tyder på att grymheterna var långt mer utbredd än man trott.

En kvinna, som upp gav sitt namn som Leena, säger att hon reste genom staden i en bil och såg minst tio manliga kroppar liggande på vägen nära hennes hem. ”Vi fortsatte att köra förbi, vi inte vågar stanna, vi såg bara dessa kroppar på gatan.” Hon sa att syriska trupperna då ännu inte hade trätt in i Daraya.

En annan man sade att även om han inte hade sett döda på begravningsplatsen, trodde han att de flesta var relaterade till regeringsarmén och innehöll flera off-duty värnpliktiga. ”En av de döda var en brevbärare – de inkluderade även honom eftersom han var arbetade för staten,” sade mannen.

Om dessa historier är sanna: så beskrev en annan kvinna att beväpnade män – iklädda huvor, hur de bröt sig in i hennes hem och hur hon kysste dem i ett fruktansvärt försök att hindra dem från att skjuta sin egen familj – detta var beväpnade rebeller – inte syriska trupper.

 Amer Sheikh Rajabs, en gaffeltruck förares, hem hade helt tagits över, sade han, av beväpnade män som bas för ”Free Army” styrkor, en fras som de civila använder för rebellerna. De hade krossat familjens porslin och bränt deras mattor och sängar – familjen visade all denna förstörelse för oss – och fascinerande nog, hade dessa beväpnade män också slitit ut datordelar ur deras bärbara datorer och TV-apparater i huset. Kanske för att använda som delar till bomber?

På en väg i utkanten av Daraya fann vi Khaled Yahya Zukari, en lastbilschaufför som lämnade staden på lördagen i en mini-buss med sin 34-åriga hustru Musreen och deras sju månader gamla dotter. ”Vi var på väg till [angränsande förorten] Senaya när det plötsligt började skjuta i massor mot oss”, sade han.

”Jag sa till min fru att ligga ned på golvet, men en kula kom in i bussen och passerade rakt igenom vårt barn och träffade sedan min fru. Det var en och samma kula. De dog båda två. Skottlossningen kom från uppifrån ett träd, i ett grönområde. Kanske var det militanta grupper som gömde sig bakom träden som trodde att vi var en militärbuss för soldater? ”

All omfattande undersökning av en tragedi i denna skala, och under dessa omständigheter, var praktiskt taget omöjligt igår. Ibland, i sällskap med beväpnade syriska styrkor, var vi tvungna att springa längs tomma gator med regimfientliga prickskyttar i korsningarna, många familjer hade barrikaderat sig i sina hem.

Redan innan vi begav oss mot Daraya, från den stora militära flygbasen i Damaskus – som innehåller både rysktillverkade Hind attack-helikoptrar och T-72 stridsvagnar – kom en omgång granatkastare, eventuellt från själva Daraya, och slog in i flygbanan knappt 300 meter från oss, som skicka en svart rök pelare som tornade upp sig mot himlen. Även om de syriska trupperna nonchalant fortsatte att ta sina utomhus duschar, började jag känna en viss sympati för FN: s övervakare av vapenvilan som avvek från Syrien förra veckan.

Kanske den sorgligaste historien av alla igår kom från 27-åriga Hamdi Khreitem, som satt i sitt hem med sin bror och syster, och berättade om hur deras föräldrar, Selim och Aisha, hade gått ut för att köpa bröd under lördagen. ”Vi hade redan sett bilderna på TV om massakern – Västs kanaler sa att det var den syriska armén, den statliga tv:n sa att det var ”Fria Armén” – men vi hade ont om mat och mamma och pappa körde in till staden . Sedan fick vi ett samtal från mammas mobil och det var min mamma som bara sa: ”Vi är döda.” Det var hon dock inte.

”Hon sårades i bröstet och armen. Min pappa var död, men jag vet inte var han var blev skjuten eller vem som dödade honom. Vi tog honom från sjukhuset, helt övertäckt, och begravde honom i går. ”

Och framtiden? Familjen talade om val. ”Om Presidenten väljs av folket, är det bra. Om han inte blir det, då skulle vi vilja ha en annan president … ” Det var ett förtvivlat, milt rop på ett slut på våldet. Kampen om Daraya fortsätter givetvis.

Robert Fisk, journalist The Independent

Och Sverige skänker numera teknik till al-qaida


Lämna en kommentar

Världens olika upplopp värderas olika[Bild: Upploppen i Syrien]

Det är upplopp i Syrien. Jag har varit lite kluven om vad jag har haft för åsikter om detta, för jag har aldrig känt att Syrien varit lika diktatorisk mot sitt folk som man varit i Irak (Saddam), Saudiarabien, Bahrain och de Nordafrikanska länderna. En syrisk väninna sa också till mig i inledningsskedet, när upproren kom till Syrien att: ”Vad håller dom på med?! Vår president är inte som Egyptens, Tunisiens och Libyens presidenter, vi har det allmänt bra med yttrandefrihet och vi kan praktisera vår religion fritt osv…”, typ.. var hennes statement.

Jag har ändå varit lite kluven, som sagt. Ända fram tills nu då – hör och häpna: självaste den största despoten av dem alla – Saudiarabiens Kung Abdullah – går ut och fördömer våldet mot upprorsmakarna i Syrien! Samma Kung Abdullah som skickade militär och polis över till Bahrains ”upprorsmakare” för att hjälpa till att slå ihjäl dom där. Och hela Europa/Väst applåderar nu åt Abdullahs uppbackning av deras politik, liksom de gjorde när hans sände sina hejdukar till Bahrain.

Det robusta språk arabiska ledare använt sig av sista dygnet har snabbt fått religiös uppbackning, med Al-Azhar, regionens mest inflytelserika sunnimuslimska myndighet, och uppmanade Herr Assad till att sluta med med blodsutgjutelsen och lyssna till demonstranterna.

”Detta är en mänsklig tragedi som inte kan accepteras. Det stora förtrycket, användningen av de högsta nivåerna av våld, arresteringar och trakasserier utgör en oacceptabel mänsklig tragedi” säger gruppens Imam Sheikh Ahmed al-Tayeb, i ett uttalande.

Om dessa monafeqin fördömer någon – då VET jag att de som de fördömer har rätt. I princip behövs inga mer bevis längre.

Jag hör inte att dessa ”religiösa” ledare går ut och fördömer den Engelska regimen för deras behandlande utav de som deltar i upploppen i London. De behandlas väl med samma medicin. Premiärminister Cameron fördömer Londonupploppen, vilket President Al-Assad också gjort.

Cameron fördömer Londonupploppen. Det är helt riktigt, förstås, det är ligister som bara förstör och skapar oro och förstörelse i landet. Även Bashar Al-Assad har fördömt upproren i sitt land, och folk i massor är ute på gator för att stödja honom – till skillnad från i de andra arabländerna där folkupproren mot deras regimer har skett i år. Men om detta meddelas inget. Det är med 100% säkerhet att upprorsmakarna i Syrien är understödda utav redan nämnd Kung i Saudiarabien., samma kung som skickade trupper till Bahrain för att slå ned upproret där vill nu bli av med en av Irans allierade [Iran som är Saudiarabiens stora rival i regionen].

Kung Abdullah, som är djupt allierad med USA och Europas länder slipper dock undan all kritik och krav  på demokrati eller hot om ingripanden ifrån västländer. Nu har han än en gång gjort dom en stor tjänst genom att skicka sina undersåtar att skapa uppror i Syrien och sedan går ut med fördömanden mot hur Syriens president hanterar saken.  Han bad minsann inte Bahrains konung ”att sluta med med blodsutgjutelsen och lyssna till demonstranterna”.

Det smaklösa är att även Bahrains styre fördömer våldet i Syrien – ska man skratta eller gråta?! Bahrain som till idag slår ned på, och fängslar, sina oppositionella dagligdags: ber nu Al-Assad att ”lyssna på demonstranterna”!!

I England ber man folk stanna hemma, medan man ber samma upprorsmakare att gå ut på gator och idka förstörelse och oro i Syrien – och förstås i Iran: när de drabbas av samma sak. Då klagar man på att yttrandefriheten i dessa länder är odemokratiska om folk inte fritt får smasha sönder egendom och människor.

Igår meddelade Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt, som befann sig i upploppens London. Han uttryckte det såhär:

””Hjärtlösa, hänsynslösa kriminella som vandaliserar””

Kan man tänka sig att folket i Syrien eller Iran kanske skulle känna samma sak? Både i Iran och Syrien backar ändå majoriteten upp deras styre, det må kanske inte vara styren fritt från fel, men de kanske ser det som bättre – för dom – än de despoter som väst tänker sätta dit istället för det styre de har: för dom är alltid värre.

Man kan lätt se skillnaden i upploppen om de saudiska wahaberna står bakom upploppen, eller om det är folket självt som vill ha bort sin regering i dessa länder: I Egypten, Tunisien, Libyen, Bahrain mfl har folket bedrivit fredliga demonstrationer. Ingen vandalisering eller förstörelse där. Medan det är helt tvärtom när man vill göra ”uppror” emot regimerna i Iran och Syrien, mycket märkliga skillnader… är det verkligen inte en enda tidning i Sverige som kan läsa mellan raderna, finns ingen modig journalist som kan påvisa detta? Nej, det är ju klart: dessa länder är inte kända för att buga sig särskilt djupt inför våra västliga potentater.

Jag kan ju inte påstå att nära 2000 döda i Syrien, som man rapporterat om, är få dödsfall – det är tvärtom en fasansfull mängd människor. Men Londons upprorsmakare är inte understödda utav utländska regeringar med vapen och ammunition, vilket Premiärminister Cameron ska vara djupt tacksamma för.

I London, precis som i Syrien och Iran, är det upprorsmakarna som misshandlar, stjäl och vandaliserar folket. Det hela började med att staten av ”misstag” dödade en ”oskyldig” man – är det inte så det brukar låta när man rapporterar om dylika uppsåt i Iran? Men i de fallen så är det synd om vandalerna, medan vandalerna i London rapporteras som ”hjärtlösa, hänsynslösa, kriminella” .


Londonpolisen: ”Vi skjuter om vi behöver”


[Bild: Upploppen i London]

4 kommentarer

Västvärldens tysta medgivande till diktatorerna!/image/491958297.jpg_gen/derivatives/wide/491958297.jpg?maxWidth=468

Omvärlden har haft veckor på sig att tänka, dividera och fundera på om de verkligen ska ställa upp för det Libyska folket och införa ett flygförbud för Khadaffis militärer. Vad är det dom måste fundera på? De sa länge att de inte kan göra något om inte Arabförbundet först godkänner att de tar ett sånt beslut. Okej, nämnda förbund tog ett beslut – och godkände ett flygförbud. Det är nu över 5 dagar sedan. Inget beslut om ett flygförbud har dock tagits... vilket överraskning, vem hade trott…!?!

Snart har Khadaffi återtagit alla städer, precis som västvärlden vill. Precis som när irakierna i början på 90-talet gjorde uppror emot Saddam. Folket hade tagit över alla städer i Irak, och Saddam var i princip besegrad. FN hade beslutat om flygförbud för Saddam och hans folk: flygförbudet gällde, beräknande nog, dock endast flyg med fasta vingar – vilket innebar att han kunde använda helikopter.

Framgångarna i folkupproret överrumplade USA så pass att man genast skickade Saudiarabien dit som understöd mot det irakiska folket. Vilket förstås resulterade i att Saddam satt i ytterligare dryga 10 år till, till USA:s och Europas stora förnöjelse – och det förtryckta folkets förfäran. Tills Saddam slutade lyda USA, DÅ passade det att ta bort honom. Men då på USA:s villkor förstås.

Idag stödjer man Khadaffi på liknande sätt, inte lika öppet för läget är alltför uppenbart så det är inte lika lätt att jobba i det fördolda. Men snart, alldeles snart, tror väst att de vunnit åtminstone EN liten seger – då Khadaffi snart återtagit alla städer i landet. Men det kommer nog att bli ett större bakslag än dessa världsherrar tror, om de låter det ske.

Bahrain är ett annat land där befolkningen protesterar och vill ha självstyre. Och inte en kung som utser premiärministern (som i detta fall suttit sedan 1970 och är den nuvarande kungens farbror) – som i sin tur utser regeringen!

Bahrain inhyser USA:s femte flotta, och landets styrelseskick är tydligt understött, särskilt utav USA men också från Europa. Bahrain var en brittisk koloni fram till just 1970 (då kungens farbror utsågs till premiärminister).

Man vill i omvärlden göra gällande att problemet i Bahrain handlar om sunnimuslimer mot shiamuslimer, men så är inte fallet. Shia som sunnimuslimer, samt sekulära vänsteraktivister, vill alla störta kungahuset och det rådande styret. Det handlar alltså om landets befolkning emot det regerande kungahuset och dess utsedda regering. Inget annat. Folket vill själva välja vilka som ska regera över dom, är det för mycket begärt tycker omvärlden? Samma omvärld som ständigt pratar om och skryter om de mänskliga rättigheterna och i tid och otid citerar FN:s deklaration för dessa.

Men dessa deklarationer gäller bara vissa, på förhand utvalda, folk och länder. Och på den listan finns inga arabländer, liksom flera andra länder i världen – de som ”populärt” kallas för u-länder, som i att de är underutvecklade. Vilket de ska fortsätta vara, annars sker sanktioner eller ingripanden ifrån vissa, även där på förhand utvalda, länder….

Nu har Saudiarabien skickat in militärer och poliser till det lilla landet, för att hjälpa till att döda folk där. För det första tror jag inte att Saudiarabien skulle våga göra något sådant utan USA:s godkännande först, men det vill jag låta vara osvuret. Men det som BÖR förvåna folk är att inga proteststormar har kommit ifrån regeringar världen över, för detta intrång i landet av främmande makt. Ingenting. Inte heller från Sverige.

Ponera att det varit Iran som skickat 1000 militärer och 500 poliser till Bahrain istället, för att understödja folket – istället för som Saudiarabien, som vill stödja förtryckarregimen. Hur skulle då rullorna ha gått i media idag? Någon som kan fantisera ihop något? Jag vågar säga att mindre vikt skulle läggas, under några dagar framåt, åt läget i Japan. Istället skulle man passa på och krigshetsa emot Iran.

Men när en lierad frände, som Saudiarabien, gör dylika övertramp – då håller man käften, länge och väl. För ingen vill, egentligen, att Bahrain – eller någon annan arabstat – ska få självstyre. Det är ju bara en massa prat och munväder, som ingen trodde någonsin skulle avslöjas.

I denna beroendeställning tycker västvärlden att vissa delar av världen ska förbli. Det folk som vågar protestera mot det, får smaka på hela krigsministeriet.

6 kommentarer