Arkiv för kategorin Historien om Adam och Eva

Adams längd – och andra jättar

 

Det finns uppgifter om Adam och Evas längd som, oavsett religion, säger att de var ca 30 meter långa. Detta kan vi idag känna är en längd tagen ur luften, det låter mer som en fantasisiffra, tagen ifrån sagorna, mer än ren fakta. Men det kanske ändå är så att många sagor baserar sig på verkligheten, och är bevarad genom sägner och sedan nedskrivna i vår tid. Nedan är lite data om arkeologiska fynd som visar att människan faktiskt har varit rätt så stor i vissa perioder, och i vissa delar av världen. Kom ihåg att ALLT, i begynnelsen, hade helt andra proportioner: träd, blommor och annan växtlighet, samt djuren på jorden hade betydligt större proportioner än de har idag.

 

hih

Följande tabell jämför storleken på jättar genom historien.

A. Dagens moderna människa, som är ungefär 175 cm lång – plus/minus några centimetrar.

B. Ett 4,5 meter mänskligt skelett hittas i sydöstra Turkiet i slutet av 1950-talet i Eufratdalen under vägbyggen. Många gravar som innehöll jättar upptäcktes där.

C. Maximinus Thrax kejsare över romarriket 235-238 e.kr, han var 2,6 meter lång.

D. Bibelns Goliat var ca 2,7 meter lång.

E. Kung Og, som levde under profeten Moses tid, vars järnsäng var ca 4 meter lång och 1,8 meter bred. Kung Og var minst 3,5 meter lång, men vissa hävdar att han var upp till 5,5 meter lång.

F. Ett 6 meter långt mänskligt skelett hittades år 1577 e.kr. under en vält ek i kantonen Luzern i Schweiz.

G. Ett 7 meter långt skelett hittades år 1456 e.kr. på en flodbank i Valence i Frankrike.

H. Ett 7,8 meter långt skelett hittas 1613 e.Kr. nära slottet Chaumont i Frankrike. Detta påstås varit ett nästan komplett fynd.

I. Ett näst intill otroligt fynd var två separata mänskliga kvarlevor som hittades av kartagerna på 600-talet f.kr. De var nästan 11 meter långa!

4

Skelettdelar av ett ”jätte”-fynd, som redan delvis var blottlagd vid tillfället. Fyndet hittades i den sydöstra delen av Saudiarabien av ett oljebolag. Regeringen mörklade händelsen och beslagtog alla bevis och 99,9% av fotografierna.

72

Fynd efter ‘jättar’ har man funnit i alla tider, men dessa fynd har inte varit särskilt mycket påtalade, förvånansvärt nog – tycker jag. Här är tidningsartiklar efter några fynd man gjorde i USA under 1800-talet.

 

13 kommentarer

Historien om Adam och Eva – nästa generation – del 10

Det finns många frågor kring Adam och Eva som många vill ha svar på, och om man ser på deras berättelse så finns svaret precis där:

Eftersom Guds religion följer Islams lagar, som i grunden följer naturlagarna, så har islams lagar varit lika ända ifrån början. I islam är det inte tillåtet, och har aldrig varit tillåtet, att gifta sig med sina syskon. Och detta beror på artens fortlevnad. Gud säger i Koranen: ”Islam är min religion”, och han vill att vi följer islam. Det är som att Han säger ”Naturlagarna är mina lagar – följ dom”. För om man stör naturlagarna så stör man också livet på jorden, så som det ska vara – för arternas fortlevnad. Och i Islam är syskongifte absolut förbjudet, har alltid varit, och kommer alltid att vara.

Det finns många som menar att eftersom Eva födde tvillingar hela tiden, och de utgjorde alltid en pojke och en flicka, så gifte sig barnen med varandra – dock inte med sin egen tvilling. Inavel innebär följder, så som alltför många dödfödslar och fysiska och mentala missbildningar . Därför vore det orimligt,  och absurt, av Gud att planera människans begynnelse på det sättet.

Adam skapades ensam. Det måste finnas någon orsak bakom varför just skapelsen utav Adam, och nästan bara han (med undantag utav lite från skapandet av Eva) nämns i historien, och ingen annan.

Det finns alltså något speciellt med honom: Han är, för det första, början till allt mänskligt liv på jorden. Därför måste han vara helt perfekt och något särskilt måste tillföras honom, som de andra människorna som Gud senare skapar, inte behöver ha. Adam är dessutom det första Sändebudet och bäraren på säden till alla Guds profeter och sändebud. Hans kropp befann sig nära Guds Ljus under årtusenden innan Gud ‘planterade’ Adams själ i kroppen, och detta kan inte ha varit utan orsak.

Det kan kanske vara så att det är den tid som det behövdes för att ingjuta det ljus som alla Profeter skulle bära på, den kunskap och värdighet de besatt redan när de föddes. Om man ser till profeternas historier så kan man se att de redan som barn var perfekta medborgare, utan skuld och hade folkets förtroende – i alla fall så länge de inte envisades med att prata om den Ende Guden och började ge folk råd om hur de bör frigöra sig ifrån de regerande tyrannerna, och istället tillbe Gud.

Därför är Adams historia specifik, och återges i alla religioner på ett eller annat sätt. Man pratar oftast enbart om Adams tillblivelse. I islam är historien sån att efter Adam skapats, skapade Gud hans kompanjon och andra hälft: hans hustru Eva. Även hon skapades ensam, utav lera på samma sätt som Adam, men har andra egenskaper än honom, inte sämre (som vissa kommer att tolka det, men annorlunda). Det är hon som är den som ska bära mänskligheten i sin mage, medan det är Adam som bär på själva ‘grodden’ hon ska bära på. De behöver alltså olika egenskaper. Eva skapades inte utav ett av Adams revben, utan hon är skapad självständigt, utan några ingrepp på hennes make.

Eftersom historien om Adam och Eva är nödvändig att veta, då den talar om HUR människan kom till, och hur den kom till jordens yta. I och med denna berättelse så förstår vi att Gud kan skapa människan ifrån lera. Det betyder inte att Gud slutade att skapa människor efter att Han blev klar med Adam och Eva, men eftersom detta inte är lika primärt, och kanske borde vara underförstått då han-i historien- efter Adam skapade ännu en människa, så fortsätter inte berättelsen om det.

För varje barn, son eller dotter, som Adam och Eva fick skapade Gud en make, respektive maka, till denne. Det kan till och med ha varit så att Gud skapade make och maka även till nästkommande generations barn, man vet inte hur länge Gud skapade nya människor: dvs människor som kom till jorden som vuxna människor och inte var av en kvinna född. Men de skapades alla, precis som Eva ensam och för sig själv, med egna personliga gener och arvsanlag.

 

5 kommentarer

Historien om Adam och Eva – del 9

a&e

Seth

Nio månader gick och Eva födde en son, en mycket vacker pojke. Hans ansikte lyste ljust som månen. Adam var överlycklig över den son Gud gett honom. Sju dagar gick och Adam funderade över vad hans barn skulle heta. På den sjunde dagen sa Adam till Eva: ”Vi ska kalla honom för Seth, som betyder ‘en gåva från Gud’, för han är sannerligen en gåva från Gud!”

Adam utsåg sin son Seth till sin efterträdare och lärde honom dagens timmar och de tillbörliga handlingar av dyrkan som hörde till dem. Han berättade också om den översvämning som skulle komma, ja han lärde sin son allt som han kunde och som Gud lärt honom.

Dagarna och åren gick och Seth växte upp till en ung man. Adam, däremot, hade blivit gammal. Eva likaså. Eva hade under sin livstid haft 500 graviditeter och varje graviditet hade givit tvillingar: med en pojke och en flicka i varje tvillingpar.

Adam var nöjd med Guds gåvor. Hans söner hade vuxit upp och han hade fått många barnbarn. De arbetade, brukade sin jord och byggde sina hus, medan de också dyrkade Gud. Kain levde någonstans på jorden och även han fick barn.

När Adams död närmade sig, sade han till sina barn: ”O Mina barn, jag känner sannerligen en saknad efter Paradisets frukter.”

Så de begav sig ut för att leta efter det som Adam bett om. De mötte änglar, som hade med sig Adams svepning och det som han skulle balsameras med. Änglarna sade till dem: ”O Adams Barn, vad letar ni efter, vad vill ni och vart är ni på väg?” De svarade: ”Vår far är sjuk och han längtar efter Paradisets frukter.”

Änglarna sade till dem: ”Gå tillbaka, för er far kommer snart att möta sitt slut.” Så de återvände (tillsammans med änglarna) och när Eva såg dem så kände hon igen dem. Hon försökte gömma Adam bakom sig. Han sade till henne: ”Lämna mig ifred. Jag kom före dig; kom inte emellan mig och min Herres änglar.”

Innan sin död så försäkrade Adam sina barn att Gud inte skulle överge människan på jorden, utan att Han skulle skicka Sina Profeter för att vägleda dem. Profeterna skulle ha olika namn, särdrag och mirakel, men de skulle alla ha en sak gemensamt; kallelsen till att dyrka endast Gud, Allah.

Detta var Adams arv till sina barn. Adam slutade sitt tal och slöt ögonen. Sedan kom änglarna in i rummet och omgav honom. När han kände igen Dödsängeln bland dem så log han fridfullt i sitt hjärta.

Så änglarna tog hans själ, balsamerade och svepte honom, grävde graven och lade honom i den. De bad över honom och lade honom i graven och sa: ”O Adams Barn, detta skall vara er tradition vid dödsfall.”

Adam hade levat i 936 år på jorden. Hur länge han levat innan han kom till jorden, det vet ingen – bara Gud. Efter hans död återvände han till sitt älskade Paradis, precis så som Gud lovat.

Adam var ett Sändebud, och den Heliga Bok som Gud gav honom som arv till sina efterkommande innehöll 54 Psalmer. Ytterligare 50 Psalmer mottog sedermera Seth, Adams arvinge i det Gudomliga ledarskapet.

2 kommentarer

Historien om Adam och Eva – del 8

a&e

ABEL OCH KAIN (fortsättning)

Abel hade gått runt sina ägor många varv och kände sig mycket trött, så han lade sitt huvud på en slät sten och slappnade av och somnade med ett hoppfullt leende på läpparna. Han visste att varken vargar eller grisar kom till den dalen, så han visste att hans lamm kunde beta i trygghet på ängarna medan han sov. Han trodde inte att det fanns någon farligare varelse i världen än vargar. Och Kain, som var han enda bror, fruktade han inte.

Hur som helst så närmade sig Kain sin bror, som nu låg och sov. När han ställde sig närmare honom, föll hans skugga över Abels ansikte. Abel öppnade sina ögon och log mot sin bror. Men Kain blev nu helt vild, vildare än en varg. Han attackerade sin bror med stenen han hållit i handen, slog honom hårt i pannan så att blodet rann ned för Abels ögon. Abel svimmade, men Kain fortsatte att slå och slå sin bror i vilt ursinne.

Abel var nu helt orörlig. Helt stilla. Han kunde inte öppna sina ögon, inte prata eller le längre. Han kunde inte återvända till sin hydda och hans boskapshjord var nu utan sin herde. De gick sedan vilse bland kullar och dalar, och vargen tog många av dom.

Blodet sprutade ut ur Abels huvud. Kain stod och stirrade på det, ända tills det slutade. Snart kom örnarna och cirkulerade över dem. Kain blev plötsligt helt förvirrad och visste inte vad han skulle ta sig till. Han ville inte att örnarna skulle äta hans bror, så han tog upp sin brors kropp och bar iväg med honom för att gömma honom från de hungriga rovfåglarna.

Han gick och gick, bärandes på sin brors kropp. Han blev tröttare och tröttare. Solen var på väg att gå ned, så han lade sin brors kropp på marken och satte sig sedan bredvid honom för att vila. Plötsligt landade en kråka alldeles nära Kain. Kråkan kraxade något…”Kra! Kra! Kra!”. Kanske ville kråkan fråga Kain ”Kain, varför har du dödat din bror?!”

Kain betraktade kråkan, för den grävde en djup grop med sina kråkfötter. Sedan plockade den upp en torkad frukt med sin näbb och kastade ned den i gropen. Sedan föste kråkan över den uppgrävda jorden över frukten så att hålet täcktes och gömde den torkade frukten.
Kain fick en idé av kråkan: han visste nu hur han skulle skydda sin bror från rovdjuren – han skulle begrava honom under jorden.

Så han gick in i skogen och hämtade ett torrt ben och började gräva i marken. Det hårda grävandet gjorde honom svettig. När han blev nöjd med djupet på gropen lade han ned sin brors kropp i den och begravde den: nu kunde inga vilda djur äta honom.

Kain grät mycket. Han hade ju dödat sin bror. Han grät för att han inte visste vad han skulle göra nu. Han var en mycket ignorant människa, okunnig i allt. Han lärde sig, av en kråka, hur han skulle begrava sin bror! Han tittade på sin hand, skakade bort jord från den och frågade sig själv ”Kain, vad har du gjort?! Varför ha du dödat din bror? Vad har jag nu??? Allt som återstår, allt som finns kvar är ånger och smärta!!!”

Solen sjönk ned under horisonten och mörkret lade sig över dalen. Kain gick tillbaks till sin hydda. Men innan han hunnit fram såg han en eld som lyste på avstånd. Ur elden kom stora flammor, Kain var oerhört rädd för eld. Elden, som accepterade hans brors offergåva, men inte tog emot Kains. Han försökte att frigöra sig, men han fann ingenstans att fly.

Han såg sin far, Adam, som väntade på sina två söner, men Kain kom tillbaks ensam. Adam blev ledsen och orolig och frågade Kain var han bror var! Kain sa att han inte visste. Adam förstod att något hemskt hade hänt. Han frågade Kain var han lämnade sin bror sist. ”Där, bland kullarna”, svarade Kain och pekade.

Adam uppmanade sin son att ta honom dit. Genast! Kain pekade och började gå mot kullarna. Hans pappa gick bakom honom. De hörde lammens och baggarnas bräkanden i fjärran och Adam såg boskapen sova runtomkring i dalen. Adam ropade högt: ”Abel, var är du?!!”, men ingen svarade honom.

I månskenet såg Adam något glittra bland stenarna och på marken. Han kände en konstig lukt. Då förstod han vad som hade hänt: Kain hade dödat sin bror!

Adam skrek ilsket: ”Kain, må Gud förbanna dig! Varför har du dödat din bror?! Varför har du utfört sedefördärv och utgjutit blod på jorden?!!! Gud har inte skapat dig för att göra sådant, må Han förbanna dig!”.

Kain flydde. Han sprang och sprang. Han var vilse på jorden, sprang som en galning. Han sov i grottor, han bugade sig för elden, för den var han rädd för. Hela hans liv var sedan dess fylld av lidande och ångest.

Adam gick tillbaks till sin hydda och grät för sin son Abel, som varit en mycket god människa och som dessutom var Adams efterträdare till profetskapet. Adam kände sig kvävd. Adam och Eva grät, varje dag i 40 dagar över sin son. Sedan inspirerade Gud Adam att Han skulle ge honom ännu en son som skulle vara precis lika bra som Abel varit – och skulle bli en efterträdare till Adam i profetskapet.

4 kommentarer

Historien om Adam och Eva – del 7

a&e

ABEL OCH KAIN

Kain var ett oförskämt och bråkigt barn, men Abel var lugn och fredlig. Kain var ofta elak mot Abel, han ville att Abel skulle vara hans slav och passa upp på honom från morgon till kväll.

Kain ville att Abel skulle ploga åkern och valla boskapen helt själv, så att Kain kunde spendera all sin tid åt att leka. Så han slog sin bror. Men Abel var mycket tålmodig mot Kain, då han var hans ende bror. Abel bad innerligt till Gud att hjälpa hans bror Kain att bli en bättre människa, att hjälpa honom på den rätta vägen.

Deras far, Adam, var oerhört missnöjd med Kain. Han uppmanade honom ständigt att sluta vara elak mot sin bror. Han sa till Kain att vara lika god som sin bror. Han sa: ”Kain, var inte elak. Gud tycker inte om de elaka.”

Men Kain brydde sig inte om sin pappas råd, för han ansåg sig vara mycket bättre än sin bror eftersom han var både längre och starkare än Abel. Både hans muskler och hans huvud var större än hans bror, så han måste ju vara en mycket bättre människa, ansåg Kain.

Adam sa till Kain: ”De gudfruktiga är de bästa människorna, Kain. Gud ser vad som finns i hjärtat, och de bästa av oss är de fromma.”

Men Kain var envis och skrek till sin far: ”Nej! Nej! Nej! Jag är bättre än Abel, för jag är större och starkare än honom!”

Kain slog ofta sin bror Abel, men inte någon gång gav Abel tillbaks något illa mot honom. Han tolererade sin bror, eftersom Abel var en mycket godhjärtad person. Han älskade sin bror, men visste att Kain var ignorant. Abel var rädd för Gud och ville inte vara lika elak som sin bror.

Adam ville sätta stopp på Kains elakheter och visa honom att Gud älskar de godhjärtade, inte de som är onda, eller är stora och starka. Så Adam sa till sina båda söner:
”Var och en av er ska bära fram en offergåva till Gud. Den vars offergåva Gud accepterar är den bättre av er, för Gud accepterar allt från de fromma.”

Kain gav sig iväg mot sina vetefält och drog upp omogna vetestrån. Abel gick till sin lammhjord och valde ut den fetaste, friskaste och vackraste baggen.

Nu sa Adam att de skulle gå upp till kullarna. Kain satte sitt knippe med omogna vetestrån under sin armhåla och gick upp på kullen. Abel tog sin vackra bagge och följde efter honom. Där på kullen lämnade de sina offergåvor: Abel sin bagge och Kain sitt vete.

Abel bugade inför Gud och grät av rädsla för Honom. Han vände sitt ansikte mot himlen och bad ödmjukt till Gud att acceptera hans lilla gåva. Kain däremot var rastlös och stirrade runt till  höger och vänster. Han ville kunna se Gud klart och tydligt så han letade efter att Gud skulle visa sig. Timmarna gick. Inget hände. Abel satt lugnt och skådade i himmelen. Det började blåsa och några moln hopade sig på himlen. Efter ett tag var himlen fylld av moln. Vinden stillade sig dock snart.

Under hela denna tid bad Abel till sin Herre, Gud. Kain var fortfarande rastlös. Han tog upp en sten och kastade den och den gick i två bitar. Han kände sig förvirrad och visste inte vad han skulle göra.

Plötsligt lyste blixtar upp himlen, sedan dundrade åskan. Kain var mycket rädd. Abel fortsatte att be till Gud. Regnet öste tungt ned och tvättade bort Abels tårar från hans ansikte. Kain gömde sig bakom några klippor. Det fortsatte att blixtra. Plötsligt träffade en blixt baggen och dödade den. Abel blev glad och grät av lycka över att Gud accepterat hans offergåva. Gud älskade Abel, för att Abel älskade Gud.

Vinden tog med sig Kains hög av vetestrån och spred dem över kullarna. Kains hjärta fylldes av illvilja och avund mot Abel. Han tog upp en sten och skrek mot sin bror: ”Jag ska döda dig!!”

Abel svarade lugnt: ”Kain, min bror, Gud accepterar de frommas gärningar.”

Kain svarade än en gång: ”Jag ska döda dig! Jag hatar dig!”

Abel blev mycket ledsen och frågade sig själv: ”Varför hatar min bror mig? Har jag gjort någonting så illa mot honom att han bär sånt hat mot mig?”

Sedan sa han, med bitterhet och smärta, till Kain: ”Om du höjer din hand mot mig för att döda mig, så kommer jag ändå inte att höja min hand för att döda dig. Vill du göra fel mot mig? Om du dödar mig kommer du att hamna i helvetet!”

Kain uppförde sig rått och oförskämt och var vild, för han kände sig mycket starkare och kraftigare än sin bror. Han ville förslava Abel och behandla honom lika illa som han behandlade djuren.

Abel tog sin boskap och gick iväg. Han tänkte inte mer på sin brors hotelser och vallade sina får och lamm på kullarna och i de vida gröna dalarna. Han betraktade kärleksfullt allting omkring honom. Abels starka tro fyllde hans hjärta med frid och ro. Han tittade på sin hjord när de betade på ängarna. Allting var tyst, lugnt och vackert. Solen strålade vackert över den blå horisonten. En bäck flöt genom den vida dalen. Vita fåglar flög högt i skyn.

Bakom kullarna sprang Kain nervöst omkring, fram och tillbaka. Han var hungrig. På håll upptäckte han en hare, så han började jaga den. När han närmade sig haren kastade han en sten mot den. Stenen träffade harens ben och bröt det, så att den inte längre kunde fly. Kain tog haren, dödade den, tillagade den och åt en del utav den och kastade bort det som var kvar. Några örnar tog hand om resterna.

Kain sa för sig själv:”Om jag vore svag, då skulle de där örnarna  komma och äta mig. Varför äter inte dessa skräckinjagande fåglar mig? Jag är verkligen stark. De starka är de som är värda att leva, de svaga måste dö.”

Än en gång var alltså Kain upptagen med sina barbariska och självupptagna tankar. Han kunde inte skilja sanningen från lögnen och ville inte vara en god och from människa, utan fortsatte vara en elak person. Kain var fylld av hat och illvilja mot sin bror. Därmed lämnade han sina ägor och gick mot kullarna, där hans bror arbetade.

När han kommit upp på kullen såg han sin bror med sin stora hjord som lugnt betade på ängarna. Abel låg på det gröna gräset. ”Han sover”, tänkte Kain. När han såg sin bror vällde hatet upp inom honom. Han plockade upp en vass, tandad, sten. ”Nu är ett bra tillfälle att döda Abel och bli av med honom för alltid”, tänkte Kain för sig själv och gick nedför kullarna med stenen i handen. Han smög sig fram till sin bror, försiktigt som en tiger. Hans ögon blixtrade våldsamt.

forts följer…

Lämna en kommentar

Historien om Adam och Eva – del 6

a&e

LIVET OCH ARBETET

Livet på jorden var inte lika enkelt som i Paradiset. Jorden var en planet som snurrade sig genom rymden. Årstiderna följde på varandra och vintern var mycket kall och snön föll tungt och täckte berg och slätter och förvandlade träden till torra pinnar.

Sedan kom våren, då jorden förvandlades till grönska och började blomma och ge frukt. Adam mindes livet i Paradiset och grät. Han längtade efter Paradiset och det goda livet där. Men nu skulle de leva på jorden, så Adam och Eva valde en vacker plats på jorden som deras hem. Vilda plantor och träd av olika former och frukter växte i området.

Paradisets dagar var alltså slut. Där hade varken funnits kyla eller hetta, varken hunger eller trötthet. Nu var Adam och Eva tvungna att arbeta hårt för allt som de ville ha och behövde. De måste förbereda sig för den kommande vintern med dess kalla vindar och snö, så de fick bo i en grotta under tiden som de byggde sig en hydda utav trä. Adam arbetade sig trött och svettig. För att undvika döden var de tvungna att så frön, skörda, mala, knåda och baka för att få lite bröd att äta. Det var alltså stor skillnad från Paradiset, där de bara hade behövt önska sig vad det ville ha, så kom det till dom. De minns sina lyckliga dagar i Paradiset och längtade tillbaka dit, för att vara närmare Gud, som skapat dem.

Men så kom de ihåg sin synd och grät och bad Gud om förlåtelse och spenderade sina dagar med att arbeta, att dyrka Gud och att tänka på deras barns framtid. Dagarna gick. Eva födde tvillingar, en pojke och en flicka. Efter ett år väntade hon än en gång tvillingar, som också blev en pojke och en flicka. Nu bestod världens befolkning av sex personer.

Adam och Eva var mycket lyckliga över sina barn, som växte för var dag som gick. Pojkarna, Abel och Kain, följde alltid med sin pappa för att lära sig allt de kunde lära sig från honom. De fick lära sig hur man brukar jorden och hur man vallar boskapen. Abel fick ta hand om boskapen och Kain fick bruka jorden.

Deras flickor, Iqlima och Loza, hjälpte sin mamma Eva med arbetet hemmavid; så som matlagning, att skydda matvaror så de inte blev dåliga, att städa och väva och mycket mer. Livet krävde arbete och ständiga ansträngningar. Dagarna gick och åren passerade.

Lämna en kommentar

Historien om Adam och Eva – del 5

a&e

MÖTET

Änglarna älskade Adam, eftersom Gud hade skapat honom och gett honom högre rang än dom. De ville att Adam och Eva skulle leva ett gott och lyckligt liv, för de ville att han skulle återvända till Paradiset. Satan däremot, hatade Adam och Eva och bar på en enorm illvilja mot dom och hade vägrat att buga sig inför honom. Därför visade han stort högmod mot Gud. Och nu ville satan att även Adam skulle leva ett olyckligt liv och hamna i helvetet tillsammans med Iblis.

När Adam landade på jorden bugade han inför Gud och han blev renad från sin synd. Adam tänkte på sin fru Eva, som han älskade väldigt mycket. Han hade varit så lycklig med henne, men han visste inte var hon var nu. Så han letade länge efter henne. Han gick runt ensam på jorden i många århundraden, och letade – överallt. En dag kom en ängel till Adam och sa: ”Eva är på ett ställe mycket långt borta härifrån. hon väntar på dig, alldeles ensam. Hon letar efter dig, om du följer den där vägen så kommer du att hitta henne.”

Så Adam kände sig äntligen hoppfull och satte iväg och letade efter henne. Han gick, barfota, mil efter mil. När han blev hungrig åt han från olika plantor, när det blev mörkt kände han sig mycket ensam. När han hörde ljudet av vilda djur närma sig, letade han upp en säker plats att sova på.

Adam gick och gick. Dagar, nätter, månader och år passerade. Slutligen kom han fram till Mecka. Han kände i hjärtat att han skulle finna Eva i det området. Kanske bakom det berget, eller det där borta….?

Eva väntade också på Adam. Hon gick upp till toppen på berget som hon landat på när hon kom till jorden. Hon gick upp där och blickade mot horisonten, men såg ingen Adam. Hon vandrade mellan bergstopp till nästa bergstopp på arabiska halvön, i hopp om att få se Adam.

Men så en dag, när Eva kommit upp på toppen av ett berg, som idag heter Arafat, såg hon på långt avstånd en man komma gående emot hennes håll. Hon kände hoppet tändas hos henne och lyckan spred sig i hennes kropp och själ.

Även Adam hade sett Eva, från långt håll. Så han började gå fortare och sedan började han springa. Han sprang och sprang länge, det var långt kvar. Eva började också springa emot Adam. Mötet skedde i skuggan av berget Arafat och båda grät av lycka och blickade upp mot himlen och tackade Gud, den Upphöjde, för att Han hade återförenat dem efter all denna tid i ensamhet.

3 kommentarer