Arkiv för kategorin Enighetens religion

Islam: Enighetens religion – del 15

Distinktionen mellan det exoteriska och esoteriska inom Shi’ism/Isma’ilism

Vad är nödvändigheten utav Imamerna

Angående doktrinerna och tron inom Shi’ismen är det mest lämpligt att börja inom TolvImamShia…sedan Isma’ilismen och slutligen till skillnaderna och llikheterna mellan dem och Sunniislam.

Huvudidén som understryker hela TolvImamShia perspektivet ( och som delas av Isma’iliterna) är distinktionen mellan det exoteriska och esoteriska, vilket har nämnts i tidigare inlägg:

Varje manifestation måste vara en manifestation av någonting; varje tecken antyder en reell företeelse. Varje objektifierad realitet besitter en yttre och en inre aspekt, vars verklighet inte bara inkluderar Världens Natur – utan även Uppenbarelsen som är ursprunget ur samma källa: nämligen alla tings Gudomliga Ursprung.

TolvImamShia betonar över allting annat de exoteriska (zahir) och esoteriska(batin) aspekterna av religionen… och i detta, liksom inom många andra punkter, förenas Sufismen i detta synsätt.

Zahir kan inte existera utan Batin för då skulle inget finnas att manifestera det med och ge det en objektiv existens.

Batin kan inte komma att objektifieras och uppdagas utan Zahir.

I denna relation (mellan Zahir och Batin) ligger hemligheten av nödvändigheten utav Imamens existerande. En Profet lägger fram lagar ifrån Gud för att guida människorna i deras liv.

Efter Profetens död upphör uppenbarandet utav lagar och människan lämnas med en lag som motsvarar den exoteriska(yttre) aspekten av uppenbarelsen. Där måste finnas de som kan tolka den inre meningen utav Lagen och det esoteriska innehållet av den.

Särskilt inom Islam, då dörren till profetskapet slogs igen med Profeten Muhammed – Guds Frid över honom.

Han var både den exoteriska och esoteriska källan till Uppenbarelsen, men i hans funktion som budbärare av Gudomlig lagstiftning representerar han den exoteriska aspekten.

Efter honom måste någon komma som ärver den yttre/exoteriska funktionen och vars plikt det är att förklara närmare den inre meningen av den Gudomliga Lagen. För Koranens förklaring är inte avslutad bara för att den är levererad.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 14

Forskare inom Isma’ilismen har karaktäriserat minst 4 olika grupper inom den tidiga Isma’ilismen:

1 – Den tidiga da’wa (= aktivt religiöst missionerande) centrerade runt Ismail och hans son Muhammed.

2 – Den Yemenitiska och Nord Afrikanska da’wa som ledde till Fatimidiska kalifatet där.

3 – Rörelsen i Syrien och Mesopotamien under 3:e/9:e århundradet.

4 – Qaramitahrörelsen i Bahrain.

Dessa rörelser hade naturligtvis samband angående vissa religiösa doktriner inom Isma’ilism, men politiskt och socialt kan de inte på något sätt identifieras med varandra.

Vissa av dessa rörelser underkuvades gradvis och det som utvecklades var den välkända formen av Isma’ilism som är sammankopplad med det kända Fatimiderna i Nord Afrika och Isma’ilierna, da’is, i Persien och övriga länder i öst.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 13

När det gäller Isma’ilism är det svårare att studera på grund av den esoteriska naturen av själva rörelsen och bristen på källor angående dess begynnelse.

Den information man kan få i vanlig standardhistoria kommer vanligtvis från de som opponerade sig Isma’ilismen och det finns väldigt få arbeten från de själva om detta.

Endast ”Uyun al-Akhbar” från Yemenitiska da’i, Idris Imad al-Din och några till representerar den Isma’ilitiska synen. Därför har både muslimska och västerländska forskare inte kunnat enas angående tidig Isma’ilism.

Dess allra tidigaste historia sammanlänkas förstås med TolvImamShia då båda följer varandra upp till den 6:e Imamen, Jafar al-Sadiq.

När han dog accepterade ”Tolvorna” Imam Musa al-Kathom, som Imam Ja’far själv utsett. Medan Isma’iliterna följde hans äldre son Ismail,  som dog redan under dennes livstid.

Isma’ils följeslagare (inklusive hans son Muhammed) var de första Isma’iliterna, även om det bland dom fanns många olika uppfattningar. Från den tiden separeras alltså TolvImam och Isma’ilismens historia.

Det kan vara av intresse att notera att det fanns grupper som följde den 8:e och andra Imamer också, men de fick inget större stöd och dog ut som separata rörelser.

TolvImam- och SjuImamShia fortsatte som huvudgrupper inom Shi’ismen.

Nästa: Isma’ilismens huvudgrupper…

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens religion – del 12

Fortsättn på TolvImamShias intellektuella livs 4 perioder…..:

Den Tredje Perioden som sträcker sig ifrån Mongolinvasionen (1200-talet) till Safavidernas grundande (1501) är den mest dunkla då källorna ifrån denna period inte studerats särskilt väl.

Det politiska och sociala kaoset under denna period är inte alltför känt på grund av det generella oordningen och virrvarret under tiden på grund av närvaron av många dynastier, så detaljerna om det religiösa livet inom Shia är inte mycket känt.

Generellt kan sägas att under perioden fortsatte Nasir al-Dins skola både inom teologi och filosofi, vilket man kan följa genom personer som Allamah Hilli – en av de mest produktiva inom Shiaförfattarna, och Qutb al-Din al-Shirazi, den välkände filosofen och vetenskapsmannen.

CentralAsiens Sufiskolor kombinerades med Ibn Arabis skola, ofta i hjärtat av Shi’ismen. Den stora Sufi mästaren Ibn Arabi från Andalusien, som bosatte sig och dog i Damaskus hade stort inflytande över Shi’itisk gnosticism denna tid och hans doktrin integrerades men Shi’ismen.

Den Fjärde perioden sträcker sig från Safaviderna till idag och började med den remarkabla Safavidrenässansen.

Shi’itisk lag och teologi återuppväcktes vilket ledde fram till det ofantligt stora religiösa mästerverket och encyklopedin ”Bihar al-Anwar”, som sammanställdes av Muhammad Baqir Majlisi.

Shias religiösa och metafysiska doktriner fann några av dess mest framstående kommentatorerna i Mir Damad, Jabal Amil och Sadr al-Din Shirazi ; mest känd som Mulla Sadra.

Mulla Sadra är kanske den störste islamiska filosofen – eller mer korrekt: teosof (hakim). Han grundade en helt ny intellektuell dimension inom Islam, kombinerande lärorna från Ibn Arabi, Suhrawardi, Ibn Sina och Nasir al-Din i Shi’ismens struktur.

Shia blommade upp i Persien, Irak och Libanon och i vissa centra i Indien.

Dessa enastående personligheter har haft många efterföljare och anhängare även i senare tid. Personer som hållit deras religiösa och intellektuella läror levande till idag.

Lämna en kommentar

Islam – Enighetens religion – del 11

Vill man diskutera Shia är det logiskt att börja med TolvImamShia, på grund av den centrala roll den haft och den balans den har mellan den esoteriska och exoteriska dimensionerna av Uppenbarelsen.

När det gäller deras intellektuella liv, kan det delas upp i 4 perioder, för enkelhetens skull. Denna uppdelning har faktiskt tagits fram av Corbin i hans många studier av Shi’ismen.

Den första perioden sträcker sig från och med Profetens livstid och fram till den 12:e Imamens (al-Mahdi) occultation på 329/940-talet. Under denna period – som är unik i denna historieräkning – levde Profeten och Imamerna bland människor, som de instruerade i den Gudomliga Lagen och även dess esoteriska vetenskap. På denna kunskap och erfarenhet vilar hela det spirituella och religiösa livet inom Shia.

Under denna Första Period uppenbarades den Gudomliga Lagen genom Profeten och dess tolkning tillkännagavs av Profeten och Imamerna.

Andra perioden kan sägas vara från ca Imam Mehdis ockultation ( år 940) till Mongolernas invation ( på 1200-talet). Inte bara på grund av de stora förändringar som skedde under tiden, utan för att det var den tiden som Khwajah Nasir al-Din al-Tusi levde.

Med detta remarkabla geni, som var en framstående matematiker, astronom och filosof, nådde Shia-teologin nya höjder. Han kan på många sätt anses vara den störste av teologerna inom Shia.

Perioden  präglas av uppkomsten av auktoritära samlingar av Hadither och religiösa doktriner som utgör själva kärnan inom Shi’ismens religiösa liv.

Det börjar med Kulaini, författaren till Usul-al-Kafi, vilket är den mest framstående sammanställningen av Imamernas traditioner.

Det är även Ibn Babuyan, Shaikh Mufid och Muhammad ibn Hasan al-Tusis livsperioder; som alla var författare till många religiöst vetenskapliga källor inom Shia.

Denna period levde även Sayyid Sharif al-Radi som sammanställde alla tal utav Imam Ali i boken Nahj al-Balaghah, som – efter Koranen och Profetens Hadither – är det viktigaste verket inom Shia.

4 kommentarer

Islam – Enighetens religion – del 10

I vissa regioner som i Syrien och Libanon (på grund av Fatimidernas misslyckanden innan korstågen) dalade Shi’ismen, men generellt sett så spreds den mellan 500- och 900-talet, särskilt i Persien, medan den minskade i Egypten och i NordAfrika.

Man kan säga att Shi’ismens största framgångar har stor del i att Il-Khanidkungen Mahmud Khudabandah konverterade till Shi’ismen. I och med det var grunden för Safaviderna lagd, som under 10:e/16:e århundradet erövrade hela Persien och etablerade TolvImamShia som statsreligion och har fortsatt vara det ända till idag.

Även i Yemen bestod Shia. I Indien etablerades Shia samhällen av betydande storlekar som regerade ett tag i söder. Indien tillhandahöll även en bas för Isma’ilismen vars andliga centra slutligen fann sitt hem i det landet.

Lämna en kommentar

Islam: Enighetens Religion – 9

Abu Muslims revolt i Khurasan baserades på en stark tillgivenhet med Shia, och han sökte allians ifrån folket för ”profetens Hus”. Ändå, när Abbasiderna tog makten, var deras opposition mot Shia inte mindre hård än Ummayadernas.

I början av det 3.e islamiska århundradet, särskilt under al-Ma’muns styre, hade Shias möjlighet att verka relativt fritt. Till och med blev den 8:e Imamen, Ali ar-Rida, vald till hans efterträdare.

Men efter att al-Ma’mun blev förgiftad och dog, förvärrades situationen för Shias igen. Till den grad att den nya Khalifen gav order om att förstöra Imam Husseins gravvalv i Karbala och göra den till ett fält.

Det 4.e Islamiska århundradet markerar den första period där Shi’ismen verkligen blommade. buyiderna, som var Sha, kontrollerade hela Persien och styrde även i Bagdad.

Under tiden erövrade Fatimiderna Egypten och etablerade ett islamiskt Khalifat i NordAfrika som rivaliserade makten med Abbasidiska khalifatet.

Därefter fortsatte shi’ismen att blomstra även under kommande Ayyubiderna och Seljuqerna, vilka båda var starka supporters av Sunnismen.

4 kommentarer