Arkiv för kategorin dotter

Adventsmys med vänner

.

Min minstdotra var igår bjuden till en kompis, vars mor är min väninna, på en liten myskväll ”med bingo”, sas det. Men mamma skulle också få följa med, så det gjorde jag självklart, då det var länge sen jag träffade nämnd väninna. 

De hade gjort så himla mysigt! En liten adventskväll. Tända ljus överallt, ostbricka, pepparkakor, glögg och en massa smått och gott. Där stod t.o.m. en saffransdeg på jäsning, som flickorna skulle få baka ut och grädda, så vi fick absolut färska saffransbullar till kaffet! Sen vankades Bingo och vi vann en hel massa priser allihopa tillslut. Ja, det var så himla trevligt och kosligt att jag önskar jag hade kommit på det själv :)! Härligt initiativ i vintermörkret…Tack Berit och Mariam!

Ikväll ska jag och några till iväg och hälsa på ännu en väninna, som kommit från Hajj. Visserligen har jag redan hunnit gratulera henne, men jag snålåker på andra, som inte hunnit, och gratulerar en gång till – allt för att träffa henne igen :)! Why not? 

I övrigt har vintern börjat på riktigt nu: snötäcket låg som ett vadd över vidderna(Läs:parkeringen) utanför fönstret och jag inser att det är rätt så skönt för ögat om alla bilar alltid hade samma färg: vit! Visserligen är jag allergisk mot vintern, sedan vintern 2010/2011 – det var den hårdaste jag varit med om. Men det hjälps inte, nog är snön ändå en välsignelse som Gud har gett oss här uppe i mörka norden under vinterhalvåret? Utan snön ligger vi ju i ett ständigt mörker under ca 5 månader per år, men tack vare snön har vi en reflex som lyser upp konturerna i tillvaron. Jag tycker dock att det räcker med en väldigt tunt täcke, men barnen som redan är i full färd med pulkorna på kullen utanför min balkong – de hoppas nog på mer.

2 kommentarer

En mormor i vardande…

Min vackra dotter, inklusive barnbarn!

.

Det har nog inte undgått någon vid det här laget att jag är i vardandet att bli mormor inom en snar framtid :)! Min förstfödda, med make, är nämligen havande. HUR kul är inte det då?! Underbart, om jag får säga det själv! Det har varit en spännande tid att se hennes mage växa, sakta och väl…..alltför sakta om jag får säga det själv. Inte förrän nu börjar det synas ordentligt, och inte förrän nu börjar det kännas ut i fingertopparna, och i magen, att man faktiskt ska bli MORMOR!!

Maj Gådd alltså, jag är ju  inte redo än: jag har inte hunnit införskaffa min en gungstol ens! Det går ju inte att vara mormor utan gungstol, det går ju liksom hand i hand så att säga. Men jag har letat, och fortsätter att leta. Den måste dock ha låååånga medar, annars är det inte någon riktig mormors-gungstol. De jag har hittat hittills kostar ju lika mycket som en bättre bil, så de har jag avstått från.

Och håret då? Inte ett strå är grått än! Det har jag aldrig riktigt tänkt på tidigare, men det har väl hittills bara varit en fördel antar jag. Men sånt går ju att ordna med, ganska enkelt. Värst är ju rundören, den har liksom försvunnit och jag är mer magerlagd än någonsin, och jag känner ett litet motstånd mot att fylla ut kroppshyddan på det sätt som krävs för att kunna passera som en äkta mormor. Men jag måste ju offra mig, känner jag, för att nästkommande generation ska få sin beskärda rättighet till en äkta mor-mora!

Vi får väl se hur det går med den saken, i värsta fall får väl den lille dras med en plastmormor (fast det kanske har en annan innebörd egentligen?), men dom kan ju var bra dom också, jag ska i alla fall göra mitt bästa… men  jag tror jag fortsätter jakten på gungstolen åtminstone, nån ordning får det väl ändå vara på torpet…. 🙂

.

11 kommentarer

De humorlösa

Det är rätt så humoristiskt med tonåringar. Ja, fast ska man vara helt ärlig så är det mest humoristiska med dom – att dom inte har någon humor alls. I alla fall när det roliga kommer ifrån föräldrar. Det vet jag själv. Jag minns min pappa; han gjorde verkligen ALLT för att förstöra livet för mig – ansåg jag. Och det som var så hemskt var att han hela tiden irriterade mig. Vad han egentligen gjorde var att skoja med mig, men jag såg inget roligt i något som han sa eller gjorde, jag bara rullade med ögonen och suckade högt och surt! Åååh jag blir så irriterad på mig själv när jag tänker på vilken idiot man var…! Tänk så mycket roligt man missat under de där suråren, då man var pre-pubertal och tonåring!

När kompisar kom över till mig, då verkade de vara mer intresserad av att samspråka med min far, än att sitta på mitt rum och sucka – på tonåringars vis… det där förstod jag aldrig, för de var ju normalt lika sura mot sina farsor, som jag mot min: men de skrattade heeela tiden när de pratade med gubben! Jag ba’: ”Va?! var det där roligt?!??”, när han sa något som enligt mig var helt snustorrt… En del SA till och med till mig att: ”Gud vilken TUR du har som har så rolig pappa!”….???!

Ja, det är inte lätt minsann i den åldern, man har många rullgardiner framför ögonen som behöver dras upp innan man ser klart – jag tror de är helt uppdragna nånstans vid 30 års ålder. Kanske senare…

Jag har ju ett barn kvar nu, som är i förpuberteten. Hon tycker ännu att hennes pappa kan vara lite småkul, ibland. Men för det mesta inte. Han håller på och retar och skojar med henne från det att han stiger in genom dörren, efter jobbet, tills hon (eller han) går och lägger sig. Han njuter mer när han ser att hon blir irriterad och snartucken, än när hon faktiskt skrattar åt det han säger. Idag var han på extra roligt humör:

Han kom hem från jobbet (som lastbilschaufför), tog av sig kläderna på överkroppen och var påväg in till duschen. Nämnd dotter var precis på väg ut till en kompis, och då ställde hennes käre far sig i vägen för henne med sin något håriga ryggtavla, som ångande av svett efter en hel dags hårt arbete, mot henne och sa med den vänligaste rösten: ”Snälla Meriam, kan du klia min rygg med din framtand….!”

Svaret var givet: ”Åååå majjj GADD, Pappa!! Måste du ALLTID vara sååå irrrriteeeerandeeeee…!!!”  Och så skuffade hon undan honom och stövlade surt ut genom ytterdörren. 

Själv satt jag i vardagsrummet och såg på tv, och lyssnade lite slött på ovanstående, mycket intelligenta, konversation. Initialt  blev även jag likaledes irriterad, för jag har 3 barn till – innan henne – som jag genomlidit dylika konversationer och irritationsmoment med. Så jag klarar mig bra utan dom, jag har återgått till tonårsstadiet igen, då jag oftast finner pappor och deras ”skojande” med barnen rätt så onödiga och tröttsamma.

Men så växte hans vädjan om ryggkliandet i mitt huvud och blev så oerhört komiskt, helt plötsligt: ”Snälla Meriam, kan du klia min rygg med din framtand….!” 

Själva meningen insinuerar ju, för det första, att hon enbart har en enda (kanske gigantisk?!) framtand! Och så föreställer jag mig henne klia honom på ryggen med den och den samlar sedan all svett och hudavlagringar……ja just det: ”say no more!!”, tänker ni. Jag har vikt mig av skratt i omgångar under kvällens lopp, i all hemlighet dock, utav denna enda mening! Skrattattackerna slutar, och sen bubblar de upp igen – bara sådär: så fort jag kommer ihåg konversationen. Jag vill dock inte visa maken att hans provocerande av dotter på något sätt har roat mig, för jag vet konsekvenserna: han kommer att köra med det där i evigheter sen….. Nä, jag har lärt mig genom åren, och saker och ting är roligt bara EN gång.

Men jag vet inte, jag undrar om jag finner lika mycket humor i det hela i morgon, jag har varit oerhört trött och sömnig idag – och hela dagen fantiserat om att gå och lägga mig och sova en halvtimme ”så fort jag kommer hem..”, eller ”jag ska bara göra det här först – SEN ska jag lägga mig en stund..”. Men sånt blir ju bara inte, jag vet inte hur jag ens ids tänka tanken. Så: NU är det i alla fall natten och jag har ingen som helst ursäkt att inte sova. Så det är väl dags att knyta sig. Have a nice weekend :)!

2 kommentarer

Gardasil-propagandan: ska man svälja den eller inte….?

.

Nu är det igång igen – vaccinationspropagandan! Denna gång vänder man sig främst till flickor och kvinnor, men främst flickor.

När min mellandotter(Leila) gick i gymnasiet kom hon hem med ett papper om att hon måste vaccinera sig mot livmoderhalscancer. Något sådant hade jag inte hört talas om förr, en vaccin mot cancer?! Hon sa att det var jätteviktigt att ALLA gör det innan de är 17 år helst! Först lyssnade jag bara lite förstrött; det var ungefär det gamla vanliga: alla ANDRA får minsann….!!!! Bla, bla, bla….

Dagar gick och jag började förstå att hon förväntade sig att hon skulle få vaccinera sig. Sen börjar kostnader nämnas, summan var runt 2 700 kronor totalt – med alla sprutor. Jag bara-VA?! What?! Why?? Jag sa; aldrig i livet! Sen såg jag hennes förtvivlan i ögonen när hon sa: ”Men mamma! Vill du att jag ska få livmoderhalscancer! Om jag inte får ta vaccinet så har du gett mig livmoderhalscancer! Förstår du inte det, vad är 2 700 kr, mot mitt liv?!”

Jag bara baxnade, frågade varifrån hon fått såna dumheter? ”Från skolan förstås”, var svaret. Där hade dom berättat aaaallt om hur farligt det vore om inte alla sjuttonåringar (helst yngre) fick detta vaccin. Jag fick ju dåndimpen, minst sagt! De hade också verkligen hetsat upp tjejerna, om hur farligt det vore att inte ta sprutan, hon var uppriktigt orolig. Jag sa till henne att det var den värsta propaganda jag hört i mitt liv, och tänkte ta reda på vilka krafter som ligger bakom detta! 

Precis, så sa jag. Idag, några år senare, har jag ännu inte gjort det. Förrän idag. Det är nämligen så att nu har man börjat med flickorna redan i 5e klass. Och nu erbjuds detta vaccin GRATIS!! Staten betalar! Luktar det lobbyism kanske? 

Just det, jag har ännu en dotter. Hon går i 5:an och jag ska idag skriva på ett papper där man ”erbjuder vaccination mot HPV”. Vaccinet heter Gardasil och ska tas i 3 omgångar inom några månader, och sedan – för att vaccinet ska skydda, måste man ta det livet ut flera gånger till….OM man sen har haft turen på sin sida, så slipper man livmoderhalscancer. Jättefint!

Min första tanke var att man förmodligen blir steril utav vaccinet, har man kollat upp sånt? Eller så kanske barnet, om den vaccinerade ändå blir gravid, blir handikappade på nåt sätt! Jag har inte vågat skriva på erbjudandet än. Så jag googlade ”Gardasil biverkningar” och fick genast en massa information om följder. Bland annat att över 1600 biverkningsrapporter om HPV-vaccinet Gardasil hittills har kommit in till amerikanska läkemedelsverket, FDA. 371 av dessa klassas som allvarliga, varav tre är dödsfall. Bland biverkningsrapporterna finns också rapporter om 18 graviditeter som fått komplikationer efter vaccinering med HPV-vaccinet, 16 av dessa ledde till missfall!!

Räcker inte det? Men ändå är jag inte säker på om jag ger min dotter rättvisa om jag inte låter henne vaccinera sig. VARFÖR ska man tvingas ta alla dessa jäkla beslut i livet?! Vad skulle DU göra? Har du, eller nån i din närhet, tagit vaccinet Gardasil, snälla ge mig råd! ANYONE :(!

Jag hittade information från Läkemedelsvärlden och Mammor mot Gardasil samt Newsvoice. Kolla gärna in dom innan ni beslutar något om vaccination på era döttrar.

5 kommentarer

15 Juli: Grattis Fatima!

 

För precis 23 år sedan fick jag äran att titulera mig ”mamma” för första gången i livet – och sedan dessa har jag förärats denna titel 3 gånger till!! Tänk vilken ära, vilken rikedom, jag samlat på mig under årens lopp!! Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag älskar mina barn, och faktum är att – till min förvåning – så växer min kärlek till dom bara mer och mer ju äldre de parvlarna blir.

Ja, faktiskt har jag märkt att jag är något förvånad. Jag hade nog en bild utav moderskapet, tidigare i alla fall, att man älskar de små liven som allra mest när de behöver det som mest – dvs när de inte har förmågan att klara sig själva utan en ömmande hand som sörjer för alla deras behov. Men tydligen är det inte så… ja inte för mig i alla fall. Det hade nog kanske varit lite skönt ändå, kan jag tänka ibland, om kärleken istället avdunstade allt som åren gick. När min rikedom ännu var unga högg det till i hjärtat när någon av dom for illa, idag gör det istället ont rakt in i själen – och det är betydligt värre att bära….

Men, men… jag antar att det är livets gång, och att det är helt naturligt – eller så är jag väl ett objekt för närmare fallstudie. 

På grund av semesterslöhet och andra viktiga diversiteter, har jag inte ”hunnit” med ett gratulationsinlägg förrän nu, vid sena nattimmen, strax efter att 15 juli slagit över till den 16:e dito. Men jag vill i alla fall gratulera mitt allra första barn Fatima på hennes 23:e avslutade år i livet, numera på det 24:e – och alltså snart 25!…. i princip alltså… Må du, inshaAllah, få all den framgång och lycka i livet som du önskar och så mycket förtjänar.

Vi ses ju snart, hur som helst, då nämnd dotter kommer upp till de mer norra delarna av vårt avlånga land, redan nu på tisdag!

Meningen var att Lilo skulle komma upp, men så fick hon inte ledigt från sitt jobb. Och vi blev sååå besvikna, för alla har längtat efter att hon skulle komma upp, särskilt Yomyom, som jag anar har lite långtråkigt bland oss stofiler. Det känns onödigt att hon inte kunde få ledigt i 2 sketna dagar för att komma upp en vecka…. det var allt hon behövde ta ledigt för detta. Men vad ska man göra?! Kunde jag skulle jag åka ner och giva dem på moppo, dom drumlarna!

Det gick en dag, så meddelade alltså den äldre upplagan av systrarna att hon kommer! Det blev åter glädje i luften :)! Jag tror Yomyom åter fick hopp om en mening med livet :/ .

6 kommentarer

Semesterplaner och storstädning

.

 

 

Vilka härliga dagar vi har just nu: det är mellan 23-26 grader varmt ute och man blir nästan lyrisk! Eller kanske utmattad..? Jag har inte helt definierat känslan än. Men det kanske är det fina vädret som gett mig sådan energi idag? Det är onsdag, och därav ledig. Jag började dagen pigg som en nötkärna, och innan klockan var nio hade jag skurat alla golv och städat köket samt vardagsrum. Sedan kom Gabriela över och började organisera garderoberna våra… hmmm… som om det behövdes :/. Jodå, det gjorde det. Verkligen!

När jag blev helt klar med badrum, toaletter och sovrum så la jag mig på soffan och satte på tv:n, tänkte att nu vill jag säkert vila resten av dagen så jag parkerar mig här! Men icke då. Var tredje minut kom jag på något nytt som var ogjort, steg upp och gjorde det och gick och la mig igen. Bara för att komma på något mer ogjort efter ytterligare några minuter…. så jag har gett upp nu! Sätter mig här vid datorn och printar lite istället, få se om min energi och städlust lägger sig lite. Jag tror inte det är alltför hälsosamt att (vilja) städa alltför mycket…

Juli månad är i alla fall vikt för Norrland! Jag och Yomyom åker iväg till Stockholm och ska göra staden som turister under 2 dagar. Det ska bli sååå härligt. Och Yomme har längtat så. Jag har beställt en resa där hon får göra några saker som hon aldrig förr gjort och länge velat göra: åka tåg en längre sträcka (Malmö-stockholm), bo på hotell (2 nätter i Sthlm alltså) och sedan åka tåg hela natten (natt-tåg till Jörn) och sova i egen kupé (med egen toa och dusch) hela vägen! Därifrån blir vi hämtade hem till Boliden där vi ska stanna i 20 dagar! Yippie! Sen får vi väl se vad vi hitt på för nanting i Estockholmo. Det vill jag helst ha helt öppet, man kan ju int planera allt i detalj, liksom. Det  blir däremot flyg hem igen – nå fler tågresor tror jag inte jag orkar med detta år – det blir ändå sammanlagt 16-17 timmar tågresa enkel väg.

 

.

Så här kommer vi sova hela vägen till Norrland – alldeles ifred – i 12 timmar! .

4 kommentarer

Fatima Johansson Webbshop

Bild

Min kära, duktiga och mycket flitiga dotter Fatima har öppnat sin webbshop nu. Äntligen! Men jag tror förstås inte att det har undgått någon vid det här laget, och jag tror nog att de flesta som läser min blogg, läser hennes först, så ni vet redan. Men jag måste ändå skriva ned det här hos mig, som en påminnelse för framtiden. Visserligen är jag en dag sen, då shopen öppnade igår, och tydligen går kläderna åt. Det är så oerhört roligt att höra, efter allt slit hon gjort – alldeles, alldeles ensam!! Tänk, inte en enda en har hjälpt henne. Förutom hennes stöttande make förstås, men allt grovarbete, planering och motgångar löser hon på egen hand.

.

Jag vill ibland bara skrika: ”KAN DU INTE BE OM HJÄLP NÅN GÅNG!!” , men tyvärr ser jag alltför mycket av mig själv i henne. Så jag förstår. Och är tyst. För det mesta. Och hon klarar sig, lyckas med det hon föresätter sig. Det vet jag också att hon kommer att göra; för hon är ju min dotter. Och jag hennes stolta mor.

Grattis Fatima, you’re a star ;)!

2 kommentarer