Flytt av kontor

flyttgubbe

 

Jag har haft en något hektisk vecka, med flytt utav kontor. Tack gode Gud för att man har barn, och svärson, som alla har pitchat in och burit. Jag avskyr att flytta, det är så himla mycket ihopsamlande, kånkande och transporterande att man är helt slut och snurrig under hela processen. Och det är den enkla biten! Sen ska man packa upp allt, vilket man borde tycka vore en kul grej, men det gör jag inte längre. Jag har nog gjort sånt alldeles för många gånger i livet.

Jag har alltså äntligen hittat en alldeles underbar lokal, och är sååå nöjd man kan bli! Jag är åter sambo med gamla kollegor, fast i nya lokaler. Men jobbet har fått gå i stå liksom under flera dagar nu, och allt annat också känns det som. Värst är att det tagit tid att få internet uppkopplat till datorn, när den väl var installera, så idag fick vi komma på en liten nödlösning tills vidare. Jag anser ju själv att jag inte är så beroende utav internet i mitt jobb….men herregud! säger jag bara….i princip 50% av mitt arbete under en arbetsdag är tydligen ihopkopplat med internet. Det är en ny visdom som jag fått insupa under dessa dagar – se där, man lär sig alltid något.

Det enda riktigt positiva med förra arbetsplatsen, var att jag kunde ta bussen dit, tog en kvart. Ingen parkering att bekymra sig över – perfekt alltså. Till det nya kontoret går det inte ta bussen, det skulle väl ta en timme, i runda slängor, att ta sig dit på det sättet. Så jag är beroende utav bilen. Med bil tar det 5 min. Så, vad händer förstås första dagen jag flyttat in i nytt, blankt, kontor? Jomen bilen bryter förstås ihop, den liksom bara säckar ihop på gatan där jag kör. Vad som hänt är ännu obekant för mig. Den står ännu vid vägkanten där jag lämnade den. Normalt är det jag som löser upp alla knutar åt alla människor. Jag brukar sällan ha för vana att be om hjälp, främst för att jag avskyr det. Det jag avskyr i att be om hjälp är att få ett nekande svar – det är jobbigt, särskilt när man själv sällan eller aldrig använder sig utav det ordet. Jag har fått det svaret så många gånger, så jag är till 100% obekväm i att fråga om hjälp faktiskt. En ren förnedring helt enkelt.

Bilen är det enda som jag själv faktiskt aldrig löser problem med. Jag erkänner att jag inget kan, och lämnar med glädje över ansvaret till annan. Men, men….just nu är den som är ansvarig över bilproblemen inte i landet. Så då har jag alltså ansvaret….avskyr detta. Förutom att jag inte har TID för sånt härnt, så behöver jag ju bilen, dagligdags! What to dooo?? Besides crying…. ;(

carro

  1. #1 av Dana på 6 juni, 2014 - 11:31

    Cykla till jobbet, borde ta en kvart om det går på fem min med bil,
    Och bilen kan du se till att barnen och deras respektive tar i tu med, bara le och säg att du lagar en middag åt dem om de fixarvallr.
    Vips så var det klart😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: