Hipp hip hurra!

…..för mig som äntligen blivit reservdelsmänniska :)! Det var ett bra tag sedan något hände på denna blogg, men jag har haft mina orsaker…

Jag genomgick, äntligen, en höftplastikoperation för ett par veckor sedan och har varit rätt så spak sedan dess. Jag trodde dock att jag skulle kunna upp och gå, och springa omkring, rätt så bra efter en vecka på sin höjd, men operationen är tydligen mer massiv än jag kanske trott.

Jag hade ju intervjuat min kära mor innan operationen(både mor och far har genomgått samma op), och mamma sa att hon tyckte det var fantastiskt att hon var heeelt smärtfri efter operationen!! Hon gick helt obehindrat efter den, med hjälp utav kryckor förstås, men det var mest för att läkarna föreskrev det, hon beskrev det som om hon blev en ballerina omedelbart efter operationen. Jag insisterade dock på att hon väl ändå måste ha haft NÅN smärta?! Ont måste hon väl haft efter operationen…men NÄ-Ä intygade hon, det var ett rent mirakel så underbart det var efteråt. Jag tyckte det lät lite väckelsemöte över det hela, men om min mamma säger att det inte fanns några smärtor, då är jag benägen att tro henne. 

Min pappa löns det inte ens fråga, han har ju aldrig ont nånstans. Han blir alltid så förvånad när man utropar ”AJ!” efter att man slagit sig på tummen med hammaren. ”Jag brukar då aldrig säga aj….!”, säger han då!?! Varför skulle man inte säga ‘AJ!’ efter en sån upplevelse, det vet jag då inte vad det bevisar… Han hävdar bestämt att hans namn är Tarzan, och han agerar också därefter, en sån går inte prata med om fysisk smärta så jag har inte ens ödslat den tiden.

Min pappa var redan 2 veckor efter operation(dvs där jag är idag ungefär) ute och gick sina dagliga långpromenader. (samma dag han kom från lasarettet gick han t.o.m. och jobbade en stund). Så med tanke på mor och far så var mina förväntningar på konvalescenttiden att den skulle vara kort och koncis, och att jag även skulle ha en mer eller mindre religiös upplevelse där jag mirakulöst steg upp ur sängen direkt efter operationen och skuttar iväg, som den ungdom jag ju egentligen är…inte den 80-åring jag varit det senaste året.

Denna närmast gudomliga upplevelse har dock låtit vänta på sig. Smärtorna var faktiskt riktigt enorma, och hur mycket morfin de än gav mig, så tog det aldrig på smärtan! Enda effekten var att jag blev trött, och somnade. Jag sov, och vaknade efter vad jag trodde var minst 3-4 timmar, men varje gång hade jag inte sovit i mer än 20-30 minuter! Sådär förflöt första dygnet. Jag fick så mycket morfin att sköterskan var tvungen att ringa läkare och fråga om tillåtelse att ge mer, sa hon. Jag undrade om man inte uppfunnit nån annan sorts medicin som man kan sätta in om-utifall-att inte morfin fungerar emot smärtan – det finns tydligen inte!!? (Note to alla uppfinnare där ute!) Är morfin det enda man förlitar sig på i sjukvården?

Det tog mig faktiskt 3 dagar innan jag kunde ta ett enda steg. Musklerna ville liksom inte lyda och jag fick för mig att man sytt ihop mina muskler helt fel…jag har faktiskt inte tid med sånt därnt. Jag var så förbryllad, då mina förväntningar inte alls gick ihop med verkligheten, så jag var tvungen att ringa min mor och ifrågasätta hennes vittnesmål! Jag menar HUR kunde hon upp och springa runt, smärtfritt, när inte JAG kan det?! Jag var beredd att anklaga läkaren för tjänstefel. Medan vi pratade, mor och jag, så tyckte hon det var mycket underligt att jag hade ont, och inte kunde gå än…men när vi lagt på luren så hade ett svunnet minne återkommit så sakteliga till henne: visst ja! Hon hade inte bara haft jättejätteont, hon hade dessutom haft mycket problem med att ärret inte riktigt läkte som det skulle!! Med mera….otroligt hur man kan glömma en sån sak, men hon var väl så tacksam och glad över slutresultatet att hon helt enkelt förträngt det dåliga.

Hur som helst och i alla fall, så har 16 dagar passerat och jag mår mycket bättre. Detta efter att ha pendlat rätt så ordentligt både i smärtupplevelse och sinnesstämning under dessa dagar. Jag börjar se ljuset nalkas… och denna gång tror jag inte att det är ‘dödens tunnel’ som hägrar, kanske är det livet :)! Åh vad jag längtar tills jag kan börja röra mig som en människa igen, som jag gjorde under mina fornstora dar: att jag ska bli smidig som en katt, snabb som en vessla…det är allt jag begär utav denna operation, inte mer. Jag är en mycket anspråkslös människa ska ni veta!

 

.

hip

  1. #1 av Amina på 27 februari, 2014 - 20:21

    Alhamdullah salame igen, skönt att höra att det börjar kännas bra igen. Själv är jag tillbaka från vår lilla Road Tripp, och alla hälsar hjärtligt. Hoppas vi ses snart. Kram

  2. #2 av Zahra på 28 februari, 2014 - 00:35

    Alhamdolilah❤ önskar dig det bästa

  3. #3 av Azadeh på 3 mars, 2014 - 18:40

    Shokr att operationet gick bra. Roligt att du är tillbaka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: