Vart är vi på väg…?

broken-road

Den myndighet som medborgarna rimligtvis ska kunna känna tillit till, det borde väl ändå vara de som ska skydda medborgarna och upprätthålla ordningen i samhället(polisen), de som har fått i uppdrag att delegera den hjälp medborgarna behöver(sos alarm) och slutligen de som ska döma de som på något sätt hotar medborgarna(domstolar)? Detta system finns i Sverige, men det fungerar inte, och året är 2013.

Sedan år 2000 har anslagen till polisen i Sverige ökat med drygt 40 procent och poliserna har blivit 26 procent fler. Problemet är att det inte märks i polisens resultat, detta enligt en statlig utredning nyligen. Statistiken visar att trots att brottsanmälningar(särskilt personbrotten) ökar, men att uppklarningsprocenten av brotten(särskilt personbrotten) sjunker. År 2012 ökade anmälningarna av t.ex. personbrott med 3% medan uppklarningsfallen av desamma sjönk med 2%. Antalet anmälda våldtäkter över lag har ökat från 1681 fall år 2000, till 5479 fall år 2012. Trots att allt fler fall anmäls idag är siffran för uppklarade fall nästan densamma som för tio år sedan.

Det verkar som om det var och varannan dag kommer det nyheter som visar ur olika vinklar hur stora problem det finns inom dessa skyddsnät. Ena dagen hör man talas om mentaliteten som råder bland dom, när det gäller fördomar och åsikter om medborgarna. Andra dagen får vi veta att de registrerar folk efter rastillhörighet, eller liknande. Vi ska inte tro att de endast för register över romer nämligen. En annan dag får vi veta att man skiter fullständigt i hälsan hos de som sitter häktade, föraktet är för stort för dom att de inte tar deras vädjan om vård på allvar – folk dör i våra häkten. Justitieministern verkar dock allmänt nöjd med läget. Borde det inte råda en nolltolerans på döda i häktet, så som vi har i trafiken?! De i häktet finns ju ändå under en myndighets ögon när de dör, till skillnad från bilarna som rusar fram på våra vägar. En nolltolerans där borde inte vara omöjlig att upprätthålla.

Sen har vi alla rapporter om att polisen inte kommer när folk ringer, inte ens under pågående brott! Sos-alarm har även de börjat vandra samma väg, fast vilka som var före, det vet jag inte – inte lätt utröna vem som har varit förebild för vem här. I denna länk finner ni 5 fall där sos-alarm vägrat sända ambulans och offren dör.

Sedan har vi våra domstolar, som är den instans som vi medborgare sätter vårt sista, slutgiltiga hopp till när man tragglat sig igenom sos-alarms nonchalans och förbi polisens ovilja att bistå medborgarna. Då är det i domstolen man hoppas på en rättvis behandling. Allra särskilt när brottet är grovt, det är uppenbart att det har begåtts, gärningsmännen har mer eller mindre erkänt handlingen. Ja då kan man tro att det är klappat och klart! Men inte alls. I dagens Sverige frias gärningsmän och offren får leva med skändningen som brottet orsakat och domstolens sista förnedring genom att inte erkänna händelsen som ett brott.

Dessa händelser är sådana vi hört talas om, men ‘mörkertalet’ (då menar jag sådant som INTE når allmänhetens öron) av dylika händelser är förmodligen stort. Konstiga  och verklighetsfrånvända domar sker dagligen. Det lite sorgliga är att vi medborgare inte sätter ned foten. Vi går inte man-ur-huse och kräver att regeringen tar tag i frågan. På sin höjd skriver vi på någon skrivelse eller namninsamling, som sen kanske lämnas till någon representant. Det som sen händer är man man, på sin höjd, upprättar en ”arbetsgrupp”, eller ännu finare – en kommission – som har 15 år på sig att utreda och komma med ett slutsvar, som brukar vara kring 1500 sidor av nonsens.

Under 1900-talet har folket gemensamt, genom olika processer, tagit sig ur den rådande mycket hårda maktstruktur som rådde i landet en gång i tiden. Vi har fått mer och mer rättigheter och mer att säga till om. Makthavarna ser ut som om de lyssnar på oss mer än de gjorde förr. Men det verkar som om ju ”bättre” det blir, desto mer förtryckt och missnöjd känner man sig. Är inte det förunderligt? Ju fler sätt medborgarna har att uttrycka sin röst och åsikt på, desto mindre verkar man lyssna. Ju mer frihet vi har skapat oss, desto oftare infinner sig känslan av orättvisa. Ju mer makthavarna lovar rättvisa, desto mer förorättad känner man sig.

Den som känner till Sveriges tidiga historia vet också att folket, trots att de många gånger var hunsade av kungarna, många, många gånger gick samman – när det blev för mycket tryck uppifrån eller orättvisor skedde – och avsatte makten eller hotade att göra det. De fick för det mesta sin vilja igenom inför chocken av de stora massorna. Men med tiden, och alla bekvämligheter, har vår passion för rättvisa för länge sedan falnat. Har vi blivit så avtrubbade?

Året är 2013. Platsen är Sverige. Vårt samhälle börjar kännas väldigt mörkt och kallt – fast det lyser överallt. En illusorisk lycka…

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: