Smeknamn genom tiderna

Untitled-2

Just det, vad är ditt smeknamn? Man får smeknamn på gott och ont.  När smeknamn tilldelas så vill man helst att de ska göra det av hjärtliga orsaker, eventuellt kan man acceptera humoristiska sådana. Men alltför ofta läggs ett negativt ‘epitet’ som smeknamn och det kan ibland vara mer eller mindre kränkande. Idag är det väl mest skolbarn som ger varandra dylika namn, och då brukar det oftast vara av just den negativa sorten, i rent mobbningssyften. Det är lite trist tycker jag att dessa ‘binamn’ har försvunnit i vårt språk, men det är väl för att folk känner varandra alltför lite. Mina föräldrar brukar hänvisa till idel figurer i deras barndom så som ; Tullbergs-Hanna( Hanna ifrån Tullberget), KrigarNina( hon hette Nina Krigsman) och många många fler. Jag kan inte komma på fler just nu men min mamma har mååånga epitet. Om hon säger att någon ”går som a’ Krigar-Nina” då vet man att personen går med väldigt krokig rygg – då hon tydligen var en gammal kvinna med väldigt böjd rygg. Om man ”är klädd som a’ Tullbergs-Hanna”, ja då är det bara att gå och byta kläder, för då ser man inte riktigt klok ut, i klädväg i allafall….så pass har man hunnit lära sig genom åren om de gamla figurer som rörde sig på landsbygden i Adak!

Här är lite historia om smeknamn.

Förr

Under 1400-talets slut var Stockholm, som i princip enbart upptog holmen som idag kallas för ”Gamla Stan”, omgärdad av en mur. Detta då Stockholm var en strategisk borg och fästning och därför behövde skydda medborgarna med en ordentlig mur. För att komma in i staden måste man passera en av dess fyra portar. Stockholm var vid denna tid en ‘storstad’, där det flesta, som vid tiden ansågs var attraktivt fanns tillgängligt så många flyttade dit. Det blev tillslut trångt om utrymmet innanför stadsmurarna, så varenda mit och skrymsle utnyttjades.

Man lät de övre våningarna skjuta utanför undervåningarna, så personer som bodde mitt emot varann, på övre våningen, kunde nästan ta varandra i hand tvärs över gatan. Här och där ledde till och med en täckt gång från ett hus till ett motliggande, som ett tak över gatan. Jag det var oerhört trångt, och stadens medborgare förlorade mycket ljus och luft på det sättet. Men garanterat kända alla varandra rätt så väl, när man levde så tätt intill, instängd och allt. Men hur ljuvligt det än på det hela taget kunde ha känts att ty sig ihop så där, så blev det nog rätt så prövande för grannsämjan.

Den rikedom på öknamn som man kan hitta i handlingar ifrån denna tid, är inget gott tecken. Som betecknande för tiden må följande ‘blomstersamling’ ur Stockholms stads skatteböcker från medeltiden förtjäna en plats.  En del öknamn syftar tydligt på vederbörandes utseende eller särskilda svagheter, en del på någon betänklig handling som han eller hon begått:

Anna med inga händer                                  Skitna Gertrud syltakona
Skitna Anna                                                   Ingrid tjuvafinger
Påfågels-Anna                                              Jon småpenning
Birgitta rödnacken                                         Karin höknippan
Birgitta smörpundet                                      Lars porsöl
Birgitta gammal örtug                                   Margit munkaräckja(=munkbädd)
Elin håll i hand                                              Matts fjäderhatt
Erik näsabit                                                   Nils klunkfot
Gertrud vita katten                                        Raval med röda håret
Hans krokfot                                                 Skitet smör

Det var ofta fallet, som i det sista exemplet (Skitet smör), att man helt kastade bort det verkliga namnet och använde sig uteslutande av öknamnet, som alltså måste ha varit mycket bekant bland stadens borgare. Som perentes kan det vara av intresse att veta att samtliga av ovan nämnda kvinnor är upptagna som skattebetalare, de ska alltså ha haft någon näringsverksamhet, vars art inte är angiven, men om vilken man kanske kan våga sig en gissning!

[Men om de nu var s.k. ‘beryktade kvinnor’ så var det förbjudet för dem att ”bära gull, silver, hermelin, gråskinn eller koralleband, fruedräkt eller stärkta dok, att köpa malt och utmångla öl, att locka till sig andras hjon mm.” Överträdelser straffades med ris vid stupan och förvisning ur staden.]

När det gällde öknamn bör det dock observeras att själva namnförhållandena under medeltiden verkligen inbjöd till tillämpning av förtydligande binamn på deras äkta hälft. Släktnamn var nämligen sällsyntheter och förekom så gott som uteslutande bland adeln. Och man måtte för övrigt inte ha varit så värst finkänslig av sig heller, att döma av att man kan få se personer i brev och offentliga handlingar från medeltiden själva benämna sig som:

Johan Langanesa, Magnus Getaskalle, Petter Rumpa, Petter Skägglös, Sven Surubeen, Ödbjörn Ödskalle osv… ännu betänkligare förefaller det, när en väpnare på 1400-talet skriver sig Nils Ruffare, en häradshävding Jöns Mutare, eller när en länsman av sin egen dotter i hennes köpebrev upprepade gånger kallas Bengt Horekarl. Mest berodde väl öknamnens klang på vem som sade det och hur det sades, men det sades i alla fall!

Seden att bilda öknamn är nog ungefär jämngammal med människosläktets talförmåga och sinne för humor. Inom litteraturen möter vi den redan i de isländska sagorna bland namn som Tord Istermage och Torolv Lusaskägg.

På 1600-talet tycks man ha gripits av någon särskild iver att på rättslig väg utrota den fula vanan, för man finner att häradsrätterna ofta är upptagna med rannsakningar om ”de hiskelige vedernamn, som nu gängse äro”, och att kvinnor som ej kunnat ”styra sin dravelsmun” utan bevisligen – månne oftare än männen? – gett upphov till öknamn och dömts till förvisning ut ur häradet, om inte deras män överlämnat 2 eller 3 oxar som garant och löfte för att dennes fru ”ej vidare slikt munbrak öva skulle” !! De medeltida rättshandlingarna vittnar om att man den tiden alltför ofta inte stannade vid att, som det står i rullorna; ”bullra mycket med munnen”, utan ordväxlingen övergick lätt till hugg och slag.

Nedan: Stockholm stad på 1500-talet.

sthlm

Idag

Inom idrotten kan vi se att förr var man inte sena med att ge varandra smeknamn som var av varierande fantasifullhet. Fram till slutet av 1960-talet var allmänt kända smeknamn nästan mer regel än undantag. Därefter har det tunnats ut betydligt, även om Peter Forsberg (Foppa) och Mats Sundins (Sudden) smeknamn stannat i folkminnet. Orsaken anses främst vara att både idrotten i sig och mediebevakningen har blivit betydligt proffsigare under senare decennier, vilket har gått ut över den personliga ton som tidigare fanns.

Nog var det vassare och roligare förr. Visserligen hade många ett binamn som påvisade härkomst, ex.vis fotbollsspelaren Gösta ”Knivsta” Sandberg och längskiddåkaren Erik ”Kiruna-Lasse” Larsson. Men en mer ansenlig mängd smeknamn hade sitt ursprung i en blandning av humor, finurlighet och förmodligen internjargong. Bland annat bar ishockeyspelaren Gösta Blomqvist smeknamnet ”Vicke-Hallon” och fotbollsspelaren Arne Selmosson lystrade även till ”Månstrålen”. En del smeknamn blev till och med så välanvända och inrotade att de ledde till ett fastslaget namnbyte vis pastorsexpeditionen. Sven Johansson blev Sven Tumba, backhopparen Sven Eriksson blev Sven Selånger och tvillingbröderna och ishockeyspelarna Hans och Stig Andersson tog sig efternamnet Tvilling.

Så kan det gå till att få sig ett smeknamn:

Trestegshopparen (sedermera även nöjeskung på Nalen) Gustav ”Topsy” Lindbom ledde en gång jakten på en cirkuselefant som hade smitit. Elefanten hette Topsy.

Tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren skrek alltid ”hoa-hoa” när han skulle lyfta skivstången under tävlingarna. Uttrycket fick han från en bok om japansk andningstekning.

Ishockeyspelaren Hans ”Virus” Lindberg var liten och motståndarna tyckte att han var ettrig som ett litet virus som aldrig gav sig.

Fotbollsspelaren Sune ”Mona-Lisa” Andersson; en journalist skrev att han ahde ett leende som MonaäLisa och många tyckte att han hade ett outgrundligt ‘pokerface’.

Fotpollsspelaren Bengt ”Fölet” Berndtssons löpstil ansågs av publiken påminna om ett icke årsgammalt hästdjur.

Ishockeyspelaren Anders ”Masken” Carlsson smet som 13-åring iväg för att bada innan en träning var slut. De andra tyckte att han maskade…

Boxaren Anders ”Lillen” Eklund fick sitt smeknamn eftersom han helt enkelt var så stor.

Gösta ”Snoddas” Nordgren, bandyspelare och sedermera även sångare; hans pappa Kalle var fiskhandlare, men sålde även kondomer och kallades för ‘Gummi-Kalle’. Sonen Gösta var ofta med sin pappa på jobbet och fick först smeknamnet ‘Gummisnodden’.

Erik ”Myggan” Eriksson, kulstötare, diskuskastare och tyngdlyftare. Då han var så ovanligt kraftig och stark liknade kompisarna honom vid en liten insekt.

Hockeyspelaren Leif ”Blixten” Henriksson var enormt snabb och svårstoppad på skridskorna.

Nils ”Dubble-Nisse” Nilsson, hockeyspelare, vars smeknamn är uppenbart – ‘Nils’ i både för-och efternamn.

Ishockeyspelaren Hans ”Stöveln” Öbergs pappa var storbonde och köpte ett par stövlar till sin son. De andra grabbarna i trakten hade inte sett något liknande skodon och snart var binamnet givet..

Nedan: Fölet

fölet

Nedan: Snoddas

snoddas

Nedan: Hoa-hoa

hoa2000

 Bland annat ur Svenska folkets underbara öden

Tidningen Land

Annonser
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: