Födelsedagsvecka

fyller år

 

I’m back to work today! Veckan som gick har varit hektiskt som få. Sonen flyttade (för 17 dagar sen) hem igen, ifrån Trollhättan där han studerat ett år. Med sig hade han hela sitt bohag, vilket innebär möbler och övrigt inkråm för en 2-rumslägenhet. Allt detta flyttade alltså in i min lya tillsammans med nämnd son. Gissa om klaustrofobin har knackat mig på axeln länge och väl. Tala om KAOS!

Jag har ju samlat på mig en hel drööös med år också och under veckan som gått har detta uppmärksammats. Jag blev firad i måndags av familjen, och en av presenterna jag fick var att barnen, och svärson, kom och trollade bort det mesta av ‘extramöblerna’. Det blev balkongens ena tredjedel som fick ta smällen, om man säger så. ALLT, utom några möbler som ändå får bra plats i hallen, inryms nu på denna lilla tredjedel! Helt otroligt, men sant. Och jag känner mig många ton lättare, men det känns som om lägenheten borde börja luta lite åt sydväst snart, så ojämnt fördelat som möblerna står i detta hem….

Sen har jag sprungit som en tetting i princip heeela veckan, då jag haft tusen ärenden att ordna om både hemma och på jobbet. Samtidigt har jag inhandlat mat och dryck inför min födelsedagsbjudning som jag hade i lördags, för vännerna. Jag hann dock squeeza in en konstpaus i fredags, som dotter ordnat för mig – en ansiktsbehandling! Gud så skönt det var att bara sitta ned och pysslas om, i hela en och en halv timme! Jag måste lära mig att ordna om såna stunder för mig själv nån gång, jag är så dålig på sånt, jag skyller alltid på att jag inte har ‘tid’, men blir man nedtvingad i en stol så visar det sig oftast att man inte alls missade särskilt mycket av alla ‘måsten’ under tiden man spenderade där. Så det ska bli mer sånt det kommande året.

I lördags hade jag alltså mina väninnor över på en matbit. I all stress så missade jag att bjuda några utav dom, inte bra. Och en hade inte tid – hon var på en Rod Stewartkonsert i Stockholm(WHAT??! Lever han än?!). Ni har hört mig klaga tidigare på att vi (mina vänner och jag) träffas ack så sällan nu för tiden, så egentligen är det tur av vi fyller år med jämna mellanrum – annars skulle vi väl ALDRIG träffas antar jag. Och jag har så bra vänner. Alla som träffar dom berömmer dom alltid efteråt och säger att jag har SÅ fina och supertrevliga vänner. Min storasyster hälsade på mig en (EN!!) gång, och jag var självklart tvungen att presentera min kära syster för mina kära vänner. Sen sa hon till min man precis samma sak: ”GUD så trevliga vänner Marie har!” Min man svarade, lite förvånat: ”Ja naturligtvis! Marie är bra: därför är dom bra…” Han menar på att är man en bra människa så drar man till sig bra människor, och är man en dålig människa så drar man också till sig dåliga människor, och jag tror att han är helt rätt ute….hoppas jag i alla fall. Jag tror faktiskt att man ska titta sig runt lite grann då och då och se vilka man umgås med, det säger en hel del om en själv nämligen. Och än så länge tror jag att jag är ganska så nöjd med mina sällskap :)!

Men ju fler vänner man har, och ju större familjen blir, desto mer komplicerat blir det att hålla dom med mat. Den här gången blev det att ta hänsyn till fler behov än vanligt, nalta annars och eljest. Jag lagade mat som skulle passa: köttätare, vegetarianer, glutenallergiker samt de (galningar) som går på dieten LCHF! Eftersom jag kan trolla både med armar och knän så fick jag ihop det rätt så bra, tycker jag i alla fall. Efter trevligt sällskapande lämnade de middagen med en stor skörd presenter, trots att det i vår aktningsvärda ålder räcker långt och väl med äran utav sällskapet.

I söndags kravlade jag mig, något stelbentare än vanligt, upp kvart över 11. Och så fortgick dagen: helt i slöhetens tecken. Det var sååå skönt! Men jag tror jag måste ha ställt in min inre vilo-klocka lite fel, för slöheten satt i mig än värre i morse. Alarmet ringde kl sju, men jag befann mig i djup koma! Kunde knappt lyfta huvudet från kudden, det kändes sååå tungt, så det fick ligga kvar…efter 1,5 timme blev jag less och sa till huvudet att NU ÄR DET NOG!! Så vi steg upp, och här är vi nu på jobbet: jag och mitt – ännu lika tunga – huvud. Tur jag har en superstol, hög nog att huvudet kan luta sig nånstans annars skulle jag väl falla baklänges (alternativt rakt i bordsskivan) gång på gång och ingenting skulle bli gjort här! Nä nu måste jag kavla upp ärmarna och faktiskt börja uträtta något innan vi går hem, jag å mitt huvve!

Annonser
  1. #1 av Amina på 17 juni, 2013 - 18:12

    Tusen tack för ännu en trevlig stund med dig:) och alla andra. Måste stämma in att vi träffas allt för lite. Kram

    • #2 av Marie på 17 juni, 2013 - 18:33

      Det är du som ska ha tack, främst för att du höll dig inom Sveriges gränser tillräckligt länge så att du kunde närvara 🙂 .

  2. #3 av ala på 17 juni, 2013 - 23:47

    Gratis fina Marie, inshaAllah lever du många decennier till med god hälsa och stark iman ❤ Jag håller absolut med om att man umgås med folk som är som en själv, men ibland drar man till sig människor som inte är bra för en själv eller som utnyttjar en. Hur tacklar man det? Kram

    • #4 av Marie på 18 juni, 2013 - 09:36

      Tack kära Ala, jag hoppas detsamma för dig med!

      Folk som man känner inte är bra för en, eller som utnyttjar folk, de kan man ju inte riktigt klassa som vänner, eller hur? För familj och nära vänner kan jag ställa upp på det mesta, även om det skulle vara till stort bekymmer och besvär för mig själv. Men för de som ligger utanför den kretsen drar jag ganska hårda gränser. Jag ställer upp om det verkar vara livsnödvändigt. Man kan inte strö sin energi på allt och alla, om jag skulle öda samma energi på kreti och pleti som på min familj/vänner så skulle jag till slut inte ha ork att ens ägna mig åt min familj.

      Men om det är en person som du anser är en nära vän, så bör du kunna prata med denne om hur du känner det. Det kan ju vara så att din vän befinner sig på ett ”dåligt ställe” och inte inser sina handlingar. Personer som mår dåligt tar lätt många dåliga beslut och tillslut hopar sig problemen på varandra och då vänder man sig till en person som man kanske har förtroende för och försöker få den personen att lösa ens problem. Jag rekommenderar att du gör vad du kan, varje vuxen person måste inse att man måste ta ansvar för sina egna handlingar. Om man som vän kan se en lösning, och kan hjälpa till en viss del, så bör man väl göra det. Men låt det inte gå ut över dina närmaste. Det är allt jag kan säga om det hele.

      De få gånger jag har varit med om dylikt, och jag inte har känt att det jag gör tillför personen något och personen inte lyssnar på mina råd, så brukar jag dra mig ifrån. Jag bara slutar höra av mig, men jag skulle aldrig behandla personen på ett respektlöst sätt ändå. Sånt är under min värdighet. Om personen hör av sig till mig, så är jag tillgänglig för ytligt umgänge men inte mer.
      Det kanske finns andra som kan ge tips på Alas fråga?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: