Grattis Ali-ponken på 22 årsdagen!

När barnen är små, så är man ständigt orolig för att något ska hända dom – men det trygga är ändå att man har något sånär kontroll över dom. Så länge de är små, är det ju ändå föräldrarna som bestämmer det mesta. När de är större, men ändå bor hemma, ja då får dom också underkasta sig vissa regler som man som förälder har.

Man har ju haft en bild i sitt huvud att när barnen flyttar hemifrån så kan man vila sitt lilla huvud ifrån oron över dom. I viss mån så måste man ju säga att det är så: man går ju inte omkring och har en konstant oro över ifall de springer omkring på cykelrummets tak, leker på parkeringsplatsen så de kan bli överkörda eller springer omkring med en godisklubba i munnen så att om de ramlar så fastnar klubban långt ner i halsen och kväver dom…ja ni vet hur det är med de små liven.

Men trots all oro så har man i alla fall något att säga till om och man kan ännu styra dom något när de är små – så passa på och njut alla småbarnsföräldrar, för trots att ni tycker att det är jobbigt, så kan det bli än värre när de flyttar hemifrån.

Min käre son: han hittar på saker, och har alltid gjort det, som jag ibland inte vet hur jag ska hantera. Inte direkt livsfarliga saker, men potentiellt farliga ändå… Han har en vurm för att testa sina egna gränser, att pusha sig själv liiiite längre hela tiden. Det är till kollapsens gränsland han vill nå, vad det ska vara bra för, det har jag aldrig förstått!? För någon månad sedan sprang han ifrån Trollhättan, där han tillfälligt bor då han studerar där, till Göteborg: en sträcka på ca 9 mil. Jag tyckte att detta var oerhört onödigt, särskilt som han inte är tränad för långdistans, visserligen överdrivet fysiskt vältränad, men inte tränad för sånt. Jag föreställer mig att han kollapsar på halva vägen – hur ska han då ta sig tillbaka? Och om han ångrar sig efter 3 mil, vad ska han gå göra, det är ju lika långt tillbaks liksom? Och självklart: om han blir mördad på vägen, var ska jag då börja leta?! Det är ju en sträcka på 9 mil så uppgiften blir inte lätt….Han gjorde det i alla fall och fixade det på ca 10 tim: dessa dryga 2 maratonlopp.

Direkt han kom i mål började han prata om att springa Göteborg – Växjö: en sträcka på ca 22 mil. Och jag som preciiis hade slappnat av efter hans Göteborgslopp!!! Han är oerhört noga med planeringen, vilket lugnar ned en lite grann i alla fall. Han sa, lugnande, till mig att han planerade att ta det lugnt och ”bara” springa 5 mil om dagen och ta in på vandrarhem e.dyl. på vägen.

Ja, ja tänkte jag. Jag känner honom, och jag vet att han inte orkar låta något ta så lång tid som FEM DAGARs plåga. Jag tänkte i mitt bakhuvud att han kommer att springa sträckan i ett svep, bara för att ha ”gjort bort” det hela. Men ändå ville jag gärna tro honom…och jag är inte sån att jag vill hindra mina barn från att pröva saker i livet, de ska få pröva sina vingar och lära sig från egna erfarenheter, det tror jag på. Men man måste ju ändå bidra med råd, och säga vad man ska tänka på och vilka problem som ev kan uppstå.

Tisdagen den 26 mars kl 16.00 började pojken springa från Göteborg. han sms:ade att han skulle uppdatera facebook ca var tredje timme. Så jag var förstås fastnaglad vid datorn hela dagen! Hans första checkpoint skulle vara i Svenljunga. Men kl 19.50 på kvällen fick jag ett sms:

”Hej kära mor. Det finns inget boende på vägen så är tvungen att springa till Värnamo. Jag mår fint och kommer smsa lite då och då. Räkna med minst fem timmar mellan smsen. Älskar dig”

Gissa om jag höll på dö! Skulle han springa 15 mil på en gång?! Utan rast och ro….och det värsta: något som de flesta stadsbor inte känner till – nämligen att där ute på landsbygden mitt i natten, borta från alla gatlyktor och andra lysbara objekt, där är det absolut becksvart ända från det solen gått ned. Och det hade den gjort kl. 20.00 den dagen! Jag sprang till hans blogg där han lagt ut foton på sin packning för att se om han hade med en pannlampa – och det hade han förstås inte. Jag blev alldeles tårögd! Och började skaka inombords, av oro….

Sååå irriterande, han gör ju det han vill! Jag har ju inte tvingat in honom i denna situation, så varför ska jag reagera såhär? Jag gick av och an och kände dåligt samvete av att gå och lägga mig, när min son är där ute – nånstans – alldeles ensam i beckmörkret och kämpar mot vargar och demoner, och potentiella mördare! Men jag kapitulerade i alla fall, och la mig. Kl halv ett på natten fick jag ett fantastiskt sms:

”Är på hotell nu och ska sova, så slipper du ha ångest :)!”

Det var underbara nyheter och jag sov gott efter det :)!

För att komprimera historien så kom han fram i mål (Växjö) torsdag kväll ca kl. 19.30….han skulle ju vara framme sent fredag, eller lördag!! 22 mil på dryga 2 dagar alltså! Det är ju inte klokt hur mycket spring han har i benen. Sen tog han tåget hem till Malmö och var hemma hos mamma vid tio-tiden. Helt fantastiskt så härligt att se honom, han kom skäggig och hade kläder på sig som mer såg ut som en dykardräkt än idrottskläder, minusgrader ute och ingen vinterjacka hade han på sig?! Ja, dom hitt då på allt möjligt nu för tiden. Han såg ut som en sån där äventyrare, som dom brukar se ut efter att ha bestigit nordpolen eller Mount Everest. Jag ber till Gud att han inte ska hitta på nåt sånt, det vore en mardröm och då skulle jag verkligen protestera, garanterat lägga mig ned på golvet och skrika och sparka med benen – för nåt sånt orkar jag inte med…

Idag fyller i alla fall min Ponkelonken 22 år gammal! Jag ser honom verkligen som en lillpojke fortfarande, han är ungefär 11-12 år i mina ögon, med de där långa smala armarna och benen som de har i den åldern. Någon gång då och då försöker jag anstränga mig lite och ‘justera’ mina ‘googles’ och titta på honom med verklighetens ögon, och då bara ”WOW!! – har han blivit SÅ himla stor?! När hände detta?!” Men sen, när jag slappnar av igen, då är han åter den där lilla pojken på 11-12 år igen, som bekymrar mig med sina upptåg.

Nu är han åter i Trollhättan, och jag saknar honom redan…

Gå gärna in på hans blogg och gratulera honom, eller läs om hans senaste springtur!

Såhär ser han fortfarande ut – i mammas ögon :)!

Annonser
  1. #1 av ali johansson på 4 april, 2013 - 18:47

    Åå tack för de fina gratulationerna! 🙂 Har ju sagt åt dig att du inte behöver oroa dig. Är så extremt försiktig ändå:) Puss och kram

    • #2 av Marie på 4 april, 2013 - 19:45

      En moders oro slutar aldrig, tyvärr måste jag säga för det är jäkligt jobbigt.

  2. #3 av annokas på 4 april, 2013 - 19:49

    Grattis till din fina son:).

    många kramar annokas

    • #4 av Marie på 4 april, 2013 - 21:10

      Tack kära du:-)

  3. #5 av Mariam på 18 april, 2013 - 14:45

    Haha detta påminner sååå mkt om min egen morsa. Grattis till din son! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: