Historien om Adam och Eva – del 8

a&e

ABEL OCH KAIN (fortsättning)

Abel hade gått runt sina ägor många varv och kände sig mycket trött, så han lade sitt huvud på en slät sten och slappnade av och somnade med ett hoppfullt leende på läpparna. Han visste att varken vargar eller grisar kom till den dalen, så han visste att hans lamm kunde beta i trygghet på ängarna medan han sov. Han trodde inte att det fanns någon farligare varelse i världen än vargar. Och Kain, som var han enda bror, fruktade han inte.

Hur som helst så närmade sig Kain sin bror, som nu låg och sov. När han ställde sig närmare honom, föll hans skugga över Abels ansikte. Abel öppnade sina ögon och log mot sin bror. Men Kain blev nu helt vild, vildare än en varg. Han attackerade sin bror med stenen han hållit i handen, slog honom hårt i pannan så att blodet rann ned för Abels ögon. Abel svimmade, men Kain fortsatte att slå och slå sin bror i vilt ursinne.

Abel var nu helt orörlig. Helt stilla. Han kunde inte öppna sina ögon, inte prata eller le längre. Han kunde inte återvända till sin hydda och hans boskapshjord var nu utan sin herde. De gick sedan vilse bland kullar och dalar, och vargen tog många av dom.

Blodet sprutade ut ur Abels huvud. Kain stod och stirrade på det, ända tills det slutade. Snart kom örnarna och cirkulerade över dem. Kain blev plötsligt helt förvirrad och visste inte vad han skulle ta sig till. Han ville inte att örnarna skulle äta hans bror, så han tog upp sin brors kropp och bar iväg med honom för att gömma honom från de hungriga rovfåglarna.

Han gick och gick, bärandes på sin brors kropp. Han blev tröttare och tröttare. Solen var på väg att gå ned, så han lade sin brors kropp på marken och satte sig sedan bredvid honom för att vila. Plötsligt landade en kråka alldeles nära Kain. Kråkan kraxade något…”Kra! Kra! Kra!”. Kanske ville kråkan fråga Kain ”Kain, varför har du dödat din bror?!”

Kain betraktade kråkan, för den grävde en djup grop med sina kråkfötter. Sedan plockade den upp en torkad frukt med sin näbb och kastade ned den i gropen. Sedan föste kråkan över den uppgrävda jorden över frukten så att hålet täcktes och gömde den torkade frukten.
Kain fick en idé av kråkan: han visste nu hur han skulle skydda sin bror från rovdjuren – han skulle begrava honom under jorden.

Så han gick in i skogen och hämtade ett torrt ben och började gräva i marken. Det hårda grävandet gjorde honom svettig. När han blev nöjd med djupet på gropen lade han ned sin brors kropp i den och begravde den: nu kunde inga vilda djur äta honom.

Kain grät mycket. Han hade ju dödat sin bror. Han grät för att han inte visste vad han skulle göra nu. Han var en mycket ignorant människa, okunnig i allt. Han lärde sig, av en kråka, hur han skulle begrava sin bror! Han tittade på sin hand, skakade bort jord från den och frågade sig själv ”Kain, vad har du gjort?! Varför ha du dödat din bror? Vad har jag nu??? Allt som återstår, allt som finns kvar är ånger och smärta!!!”

Solen sjönk ned under horisonten och mörkret lade sig över dalen. Kain gick tillbaks till sin hydda. Men innan han hunnit fram såg han en eld som lyste på avstånd. Ur elden kom stora flammor, Kain var oerhört rädd för eld. Elden, som accepterade hans brors offergåva, men inte tog emot Kains. Han försökte att frigöra sig, men han fann ingenstans att fly.

Han såg sin far, Adam, som väntade på sina två söner, men Kain kom tillbaks ensam. Adam blev ledsen och orolig och frågade Kain var han bror var! Kain sa att han inte visste. Adam förstod att något hemskt hade hänt. Han frågade Kain var han lämnade sin bror sist. ”Där, bland kullarna”, svarade Kain och pekade.

Adam uppmanade sin son att ta honom dit. Genast! Kain pekade och började gå mot kullarna. Hans pappa gick bakom honom. De hörde lammens och baggarnas bräkanden i fjärran och Adam såg boskapen sova runtomkring i dalen. Adam ropade högt: ”Abel, var är du?!!”, men ingen svarade honom.

I månskenet såg Adam något glittra bland stenarna och på marken. Han kände en konstig lukt. Då förstod han vad som hade hänt: Kain hade dödat sin bror!

Adam skrek ilsket: ”Kain, må Gud förbanna dig! Varför har du dödat din bror?! Varför har du utfört sedefördärv och utgjutit blod på jorden?!!! Gud har inte skapat dig för att göra sådant, må Han förbanna dig!”.

Kain flydde. Han sprang och sprang. Han var vilse på jorden, sprang som en galning. Han sov i grottor, han bugade sig för elden, för den var han rädd för. Hela hans liv var sedan dess fylld av lidande och ångest.

Adam gick tillbaks till sin hydda och grät för sin son Abel, som varit en mycket god människa och som dessutom var Adams efterträdare till profetskapet. Adam kände sig kvävd. Adam och Eva grät, varje dag i 40 dagar över sin son. Sedan inspirerade Gud Adam att Han skulle ge honom ännu en son som skulle vara precis lika bra som Abel varit – och skulle bli en efterträdare till Adam i profetskapet.

Annonser
  1. #1 av Isabelle på 24 mars, 2013 - 12:32

    Står allt detta i Koranen (även detaljerna)?

    • #2 av Marie på 24 mars, 2013 - 13:12

      Inga detaljer i Koranen, bara övergripande historia.

  2. #3 av Isabelle på 24 mars, 2013 - 13:21

    Men hur kan du skriva allt detta då?

    • #4 av Marie på 24 mars, 2013 - 14:16

      Jag har läst i olika böcker.

      Är det något som du finner osannolikt i berättelsen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: