Historien om Adam och Eva – del 7

a&e

ABEL OCH KAIN

Kain var ett oförskämt och bråkigt barn, men Abel var lugn och fredlig. Kain var ofta elak mot Abel, han ville att Abel skulle vara hans slav och passa upp på honom från morgon till kväll.

Kain ville att Abel skulle ploga åkern och valla boskapen helt själv, så att Kain kunde spendera all sin tid åt att leka. Så han slog sin bror. Men Abel var mycket tålmodig mot Kain, då han var hans ende bror. Abel bad innerligt till Gud att hjälpa hans bror Kain att bli en bättre människa, att hjälpa honom på den rätta vägen.

Deras far, Adam, var oerhört missnöjd med Kain. Han uppmanade honom ständigt att sluta vara elak mot sin bror. Han sa till Kain att vara lika god som sin bror. Han sa: ”Kain, var inte elak. Gud tycker inte om de elaka.”

Men Kain brydde sig inte om sin pappas råd, för han ansåg sig vara mycket bättre än sin bror eftersom han var både längre och starkare än Abel. Både hans muskler och hans huvud var större än hans bror, så han måste ju vara en mycket bättre människa, ansåg Kain.

Adam sa till Kain: ”De gudfruktiga är de bästa människorna, Kain. Gud ser vad som finns i hjärtat, och de bästa av oss är de fromma.”

Men Kain var envis och skrek till sin far: ”Nej! Nej! Nej! Jag är bättre än Abel, för jag är större och starkare än honom!”

Kain slog ofta sin bror Abel, men inte någon gång gav Abel tillbaks något illa mot honom. Han tolererade sin bror, eftersom Abel var en mycket godhjärtad person. Han älskade sin bror, men visste att Kain var ignorant. Abel var rädd för Gud och ville inte vara lika elak som sin bror.

Adam ville sätta stopp på Kains elakheter och visa honom att Gud älskar de godhjärtade, inte de som är onda, eller är stora och starka. Så Adam sa till sina båda söner:
”Var och en av er ska bära fram en offergåva till Gud. Den vars offergåva Gud accepterar är den bättre av er, för Gud accepterar allt från de fromma.”

Kain gav sig iväg mot sina vetefält och drog upp omogna vetestrån. Abel gick till sin lammhjord och valde ut den fetaste, friskaste och vackraste baggen.

Nu sa Adam att de skulle gå upp till kullarna. Kain satte sitt knippe med omogna vetestrån under sin armhåla och gick upp på kullen. Abel tog sin vackra bagge och följde efter honom. Där på kullen lämnade de sina offergåvor: Abel sin bagge och Kain sitt vete.

Abel bugade inför Gud och grät av rädsla för Honom. Han vände sitt ansikte mot himlen och bad ödmjukt till Gud att acceptera hans lilla gåva. Kain däremot var rastlös och stirrade runt till  höger och vänster. Han ville kunna se Gud klart och tydligt så han letade efter att Gud skulle visa sig. Timmarna gick. Inget hände. Abel satt lugnt och skådade i himmelen. Det började blåsa och några moln hopade sig på himlen. Efter ett tag var himlen fylld av moln. Vinden stillade sig dock snart.

Under hela denna tid bad Abel till sin Herre, Gud. Kain var fortfarande rastlös. Han tog upp en sten och kastade den och den gick i två bitar. Han kände sig förvirrad och visste inte vad han skulle göra.

Plötsligt lyste blixtar upp himlen, sedan dundrade åskan. Kain var mycket rädd. Abel fortsatte att be till Gud. Regnet öste tungt ned och tvättade bort Abels tårar från hans ansikte. Kain gömde sig bakom några klippor. Det fortsatte att blixtra. Plötsligt träffade en blixt baggen och dödade den. Abel blev glad och grät av lycka över att Gud accepterat hans offergåva. Gud älskade Abel, för att Abel älskade Gud.

Vinden tog med sig Kains hög av vetestrån och spred dem över kullarna. Kains hjärta fylldes av illvilja och avund mot Abel. Han tog upp en sten och skrek mot sin bror: ”Jag ska döda dig!!”

Abel svarade lugnt: ”Kain, min bror, Gud accepterar de frommas gärningar.”

Kain svarade än en gång: ”Jag ska döda dig! Jag hatar dig!”

Abel blev mycket ledsen och frågade sig själv: ”Varför hatar min bror mig? Har jag gjort någonting så illa mot honom att han bär sånt hat mot mig?”

Sedan sa han, med bitterhet och smärta, till Kain: ”Om du höjer din hand mot mig för att döda mig, så kommer jag ändå inte att höja min hand för att döda dig. Vill du göra fel mot mig? Om du dödar mig kommer du att hamna i helvetet!”

Kain uppförde sig rått och oförskämt och var vild, för han kände sig mycket starkare och kraftigare än sin bror. Han ville förslava Abel och behandla honom lika illa som han behandlade djuren.

Abel tog sin boskap och gick iväg. Han tänkte inte mer på sin brors hotelser och vallade sina får och lamm på kullarna och i de vida gröna dalarna. Han betraktade kärleksfullt allting omkring honom. Abels starka tro fyllde hans hjärta med frid och ro. Han tittade på sin hjord när de betade på ängarna. Allting var tyst, lugnt och vackert. Solen strålade vackert över den blå horisonten. En bäck flöt genom den vida dalen. Vita fåglar flög högt i skyn.

Bakom kullarna sprang Kain nervöst omkring, fram och tillbaka. Han var hungrig. På håll upptäckte han en hare, så han började jaga den. När han närmade sig haren kastade han en sten mot den. Stenen träffade harens ben och bröt det, så att den inte längre kunde fly. Kain tog haren, dödade den, tillagade den och åt en del utav den och kastade bort det som var kvar. Några örnar tog hand om resterna.

Kain sa för sig själv:”Om jag vore svag, då skulle de där örnarna  komma och äta mig. Varför äter inte dessa skräckinjagande fåglar mig? Jag är verkligen stark. De starka är de som är värda att leva, de svaga måste dö.”

Än en gång var alltså Kain upptagen med sina barbariska och självupptagna tankar. Han kunde inte skilja sanningen från lögnen och ville inte vara en god och from människa, utan fortsatte vara en elak person. Kain var fylld av hat och illvilja mot sin bror. Därmed lämnade han sina ägor och gick mot kullarna, där hans bror arbetade.

När han kommit upp på kullen såg han sin bror med sin stora hjord som lugnt betade på ängarna. Abel låg på det gröna gräset. ”Han sover”, tänkte Kain. När han såg sin bror vällde hatet upp inom honom. Han plockade upp en vass, tandad, sten. ”Nu är ett bra tillfälle att döda Abel och bli av med honom för alltid”, tänkte Kain för sig själv och gick nedför kullarna med stenen i handen. Han smög sig fram till sin bror, försiktigt som en tiger. Hans ögon blixtrade våldsamt.

forts följer…

Annonser
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: