Helgen som gick

Ja då var denna veckända till ända…Den har avslutats i goda vänners lag hos en väninna som har förärats med ännu ett fullbordat år på nacken. Superroligt att träffa alla vackra människor. Men jag vet inte vad det är, om det är åldern eller nåt – för tydligen måste det till någon anledning till fest för att vi ska idas stråla samman. Och vi som är så himla trevliga allihopa, vi borde ju egentligen besvära oss med att göra plats för fler sammankomster då vi förskönar varandras liv så mycket. 

Men, men….det verkar som det blir sämre och sämre med det. När barnen var små – och vi sågs i princip 3-4 ggr/veckan – så såg man fram emot att de skulle bli vuxna så att man kunde träffas lite mer avslappnat och bara trivas som vuxna, utan ungar. Nu när de är vuxna så är vi mer upptagna än någonsin – av livet. Så nu är det väl pensionen man väntar på, för då har man varken ungar eller jobb att skylla på som orsak varför man inte har tid att träffas. Men då är frågan om vi fortfarande kan se och höra varandra förstås…för vi har redan börjat jämföra krämpor med varandra, idag var det synen som avhandlades, bland mycket annat. Jag tror det snart är dags, även för mig, för en synundersökning, för snart räcker inte armarna till för att kunna läsa en tidning.

I lördags fick jag ett så himla roligt samtal: det var en gammal god vän från gymnasietiden som ringde upp mig! Helt bara sådär! Jag blev så himla glad! Hon hade hört rykten om att jag skulle komma upp på besök i veckan, och ringde för att hon ville ses. Jag hade planerat att åka upp och pyssla om min kära mor efter en höftledsoperation som hon hade inplanerad i tisdags. Nu blev den dock inställd, till hennes stora besvikelse, så resan är uppskjuten till åt vår’n.

Så min vän och jag kunde ju inte ses, men vi snackade och uppdaterade varandra i en någorlunda snabb resumé, men man inser ju att det är rätt så övermäktigt att svara på frågan: ”Vad har du gjort sen sist då?”…när det var 20 år sen sist!! Just det: min son var 10 månader, och det var hemma hos henne som han tog sina första steg, eller snarare sprang sina första steg – och sen dess har han aldrig slutat springa! Det känns som om det var 5-6 år sedan vi sågs, så det känns rätt så hisnande att inse att det var betydligt längre sedan.

Så jag har haft en rätt så nöjsam weekend, och känner mig redo för kommande vecka. InshaAllah att den börjar lika bra, som den här veckan slutat. Detsamma önskar jag er!

Annonser
  1. #1 av Amina på 14 januari, 2013 - 22:29

    Det är alltid trevligt att träffas, väldigt mycket att prata om:)) Som sagt har vi kommit till mormors stadiet nu och snart pension:) Men innan dess måste vi ses igen. Kram och fortsatt trevlig vecka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: