Boliden

Bilden ovan är ett första ”utkast”. Allra första början på bygget utav Boliden samhälle. Jag ser att idrottsplatsen har kommit upp, men Folkets Hus är inte där ännu, samhällets centrum fattas och VD-palatset har ännu inte intagit sin plats.

Boliden – en felskrivning som blev guldgruva

Boliden är ett namn som klingar bekant i mångas öron både i Sverige och utomlands. Det var här som guldruschen i norra Västerbottens inleddes 1924 när malmletarna hittade guld på Fågelmyran. Det var borrförmanen Albert Pettersson och hans mannar som träffade på guldmalm på Fågelmyran tre mil nordväst om Skellefteå. Ett feltryck på Generalstabskartan gjorde att namnet på gruvan, och därmed också på gruvföretaget och orten, blev Boliden och inte Bjurliden, vilket var namnet på hemmanet där fyndigheten hittades.

Boliden är ett gruvsamhälle i Västerbotten och en tätort i Skellefteå kommun. I Bolidengruvan inom Skelleftefältet bröts tidigare malm med hög guldhalt. Boliden är den enda serviceorten i Skellefteå som inte varit egen kommun. Det beror på att samhället ända till 1965 i praktiken var helt styrt av Bolidens Gruv AB. Därefter övergick skötseln av Bolidens samhälle till Skellefteå landskommun.

När man påträffade guldmalm i området fanns ingen bebyggelse på platsen, endast skog och myrmark. För att förhindra kåkstadsbebyggelse, lät man upprätta en ordentlig stadsplan för området. Boliden skulle bli en industrialismens ö i ett hav av bönder, där bolaget fanns med som en sträng men rättvis fader”. När jag var liten tänkte jag aldrig på hur hierarkiskt samhället jag bodde i var uppbyggt. Jag vet bara att jag alltid drömde om att få bo på ”Kullen”, som det ”fina” området hette, där VD:n för Boliden Mineral AB bodde i ett slottsliknande herresäte. Jag har senare förstått att  Boliden var ett noga planerat samhällsprojekt.

Arkitekterna John Åkerlund och Tage William-Olsson ritade samhället från grunden som byggdes ut i sin första etapp under 1920-talets andra hälft. De var inspirerade av klassicismens storslagna linjer och av den då populära trädgårdsstadens intimitet. Den strikta hierarkin som präglade arbetet i gruvan syntes också på den yttre miljön, och stadsplanen fick ett ovanligt utseeende i form av en solfjäder: Disponentbyggnaden byggdes med pelare på byns högsta kulle med uppsikt över insjön (Sidtjärn), samhället och gruvområdet. Strax nedanför placerades de stora överingenjörsvillorna.

Mitt i samhället lades kyrkan skolan, affärerna och korvkiosken, alla nödvändigheter som folket i samhället skulle behöva fanns samlat precis i mitten av orten. Så alla hade ungefär lika långt till affär’n. Längst ned byggdes enklare radhus med ordnade trädgårdar och sedan flerfamiljshus för gruvarbetarna. Alltså: Högst upp på backen, med utsikt över sitt herravälde, bodde disponenten, lite längre ner fanns ingenjörernas hus och närmast gruvan fick arbetarna bo.

Uppfyllda av tidens ideal ville man skapa små gaturum som var hanterbara för de boende. Eftersom de solfjädersvängda gatorna går tvärs över åsen som Boliden ligger på, skapas en dubbelkrökt stadsplan med den eftersträvade slutenhet i gaturummet, som i kombination med de så kallade turbinkorsningarna (förskjutna korsningar) ledde till varsam biltrafik. ”Även idag kan det att som okänd komma till Boliden innebära vissa orienteringsproblem”, som det står i Wikipeidaeh, ja det kan jag tänka mig: för var tionde meter finns där en korsning, eller åtminstone en T-korsning! Det är bara att gasa och bromsa hela vägen, alternativt får man krypköra runt i samhället – vilken man inte ser så många göra. Det brukar ändå var full fräs framåt.

Boliden är ett unikt samhälle. Bolidenbolaget ägde samhället fram till 1965 och för oss bolidenbor var Bolaget inte som vilket bolag som helst. Boliden Gruv AB (som senare blev Boliden Mineral AB), ombesörjde ALLT för deras arbetare, och ortsbor. Bolaget stödde föreningslivet, som alltid varit mycket aktivt i samhället. Det betalade även sina arbetares sjuk -och vårdkostnader. Jag kom ihåg att så fort vi varit sjuka och köpt medicin, eller varit hos läkare, så lämnade pappa kvittona till Boliden AB, som återbetalade kostnaden till honom. Men det var då, nu är nu – och övriga samhällets anda har självklart krupit in i orten och företaget.

Idag har samhällsskikten luckrats upp, men fortfarande vilar en känsla av bruksanda över bygden. Av mönstersamhället återstår en ort, som liksom många andra i Västerbottens inland, präglas av utflyttning. Men det finns också en vilja bland de cirka 2 000 Bolidenborna att ta tag i sin egen situation och utveckla samhället. Jag är förvånad över hur många av min egna generation som faktiskt bor kvar där. Jag trodde att alla ville lämna samhället när de växt upp, men inte då. Och jag förstår det på ett sätt ändå. Det är mysigt, idylliskt och ”nära”.

Bolidenbussen

Bolidenbolaget ägde ju gruvor runt hela norrland, ja i hela Sverige förstås. Men de som fanns där uppe var bl.a; Laisvallgruvan, Kristinebergsgruvan (Kriberg som vi kallar den) och Adakgruvan, och en hel massa andra gruvor förstås: små små pyttegruvor så som Kankberg-, Kedträsk-, Åkullagruvan och Långdalsgruvan… ja det har funnits så många gruvor däruppe, och finns än idag – som ingen annan än vi som bor där känner namnet på. Mellan de större, och viktigare, gruvornas prter (en distans på ca 40-45 mil enkel väg) gick en buss varje måndag, onsdag och fredag. En helt vanlig buss: ”Bolidenbussen”. Där fick vem som helst sätta sig och åka med till vilket ställe som helst mellan dessa orter. GRATIS! Jag hade farmor & farfar i Laisvall (senare i Arjeplog). Mormor & morfar i Adak. Så var man uttråkad inför helgen så gick man bara och satte sig på bussen fredag morgon och åkte iväg. Så steg man utav bussen där man ville vara, hos farmor eller mormor, det kvittade. På måndag eftermiddag kunde man sätta sig på samma buss och åka tillbaks. Varje sommar åkte jag den otaliga gånger.

Linbanan

När man skulle bygga Kriberggruvan (runt vilket ännu ett samhället byggdes upp) var man tvungen att lösa problemet att få malmen till anrikningsverken i Boliden och sedan vidare till Rönnskärsverken. Mellan Boliden och Rönnskär fanns redan en järnväg, men genom skog och mark Kriberg-Boliden fanns ingenting sånt. Man beslöt att bygga en linbana mellan de två orterna. Denna linbana, som var ett naturligt inslag i barndomen, hade korgar, fyllda med malm eller tomma på väg tillbaks till Kriberg för påfyllning. De rörde ständigt på sig, i sakta mak, över skog och mark och över våra huvuden när de även korsade bilvägarna. Aldrig tyckte jag det var nåt märkvärdigt med denna linbana.

Men i mitten på 80-talet började blev linbanan ett ”stoff” i nyhetesblaskorna, i alla fall lokalt. För nu skulle den läggas ned. Denna ”stolthet” – världens längsta linbana!! och en massa annat. Folk protesterade. Vad skulle man nu göra med dessa korgar osv… hur som helst:  Den 9 januari 1987 lämnade den sista malmkorgen utlastningsstationen i Kristineberg. Linbaneepoken var slut. Från 1943 till 1987 skickades ca 12 miljoner ton slig på linbanan. Översatt i lastbilar blir det 400 000 fordon, med en lastkapacitet på 30 ton. Ursprungligen var linbanan 96 km lång, hela revs, förutom 13 km utav den, som nu används som Världens längsta passagerarlinbana för persontrafik.

Som alla förnäma orter hade självklart även Boliden en alldeles egen tidning: Smältdegeln hette den och var förstås egentligen Boliden Bolagets tidning. Och så var det. Människor flyttade till Boliden från alla håll i Sverige och världen. Också idag kommer människor från hela världen till Boliden. Skillnaden är att medan man flyttade till Boliden för jobb i gruvan tidigare, flyr människor idag från sina hemländer och hamnar där. Det ställer stora krav på hela samhället, servicen och bolidenborna. Hur som helst har Boliden alltid varit som en smältdegel – i flera bemärkelser.

Aktiva föreningar tar stort ansvar

I Boliden har föreningarna alltid varit betydelsefulla, och är det också idag. Bolidenbolagets bidrag till föreningarna har ersatts av kommunala. Kommunen driver också simhall, idrottsplats, skidspår och skolskog.

Jag kom ihåg när de första flyktingarna skulle komma dit. Jag bodde ju inte där vid tillfället, men jag har ju hört en massa förstås. Alla bolidenbor var förvarnade och de samlade sig i föreningar och diskuterade vad de skulle kunna erbjuda dessa människor. Som kom ifrån soliga varma länder, där de levat i stora familjer och ständig växtlighet och grönska. De skulle komma komma dit upp; till en snögrop om vintrarna, med upp till minus 30 grader ibland, dagar i ständig mörker och inte en människa ute. Jag har för mig att de anlände vintertid. Jag antar att de ansåg att de kommit till ett överfruset helvete. Om somrarna tinar ju alla visserligen upp, men sommaren är ack så kort, så när graderna äntligen börjar likna den temperatur de är vana vid, DÅ…. börjar genast temperaturen falla igen och hösten analkas. Det är i princip bara sommarvärme under mitten av juli månad. Alla bolidenbor var väl medvetna om att det liksom var rätt så bäddat för depressioner bland flyktingarna.

Man började i alla fall att samla ihop kläder, möbler och leksaker som de fick komma och hämta från någon lokal. Sen vet jag att man var noga med att försöka få dem att bli upptagna om dagarna, i föreningar och praktikplatser mm. Ja, jag bodde ju inte där på den tiden, så jag vet int riktigt hur det gick tillslut. Jag såg dock sist jag var upp där att någon utav dom hade gett sig hän i att våga öppna en liten mataffär där de sålde lite exotisk mat. Hur det gått för den däremot, det får jag väl se när jag åker upp i sommar, inshaAllah.

Kyrkan mitt i byn

Från början var avsikten att kyrkan skulle utgöra en motpol till disponentbostaden, men där byggdes skolan istället. Den där kyrkan tror jag nog är den absolut fulaste som finns i hela världen! Den ska säkert vara i nån slags ”stiiilren” och hyyypermodern stil, men den har ingen som helst personlighet; arkitekten ville tydligen att stilen skulle vara en blandning mellan medeltid och modernsim. Man var ju ofta i kyrkan på den tiden, eftersom kyrkan låg i princip 5 steg ifrån skolgården så var vi väldigt ofta där, alltid vid högtider som rörde skola förstås. Och jag satt där och stirrade alltid på denna fyrkantiga trä-Jesus… jag tyckte att han såg förfärlig ut. Ibland, under de långtråkiga stunderna där i kyrkan, satt jag och undrade hur jag ska kunna få mig själv övertygad om att denne figur är en son till Gud, eller faktiskt till och med Gud själv??!

Nåja, snart ska jag upp igen, tillbaks till barndomstrakterna. Tillbaks till samhället som byggdes upp som en dröm för invånarna och än mer idylliskt för de som arbetade åt ”Moderbolaget”, så att säga. (När man pratade om ”bolaget” där så menade man inte Systembolaget, som man gör i resten av landet). Trots att jag tyckte att det var ett trist och glåmigt samhälle, med inskränkta människor, så vill jag inte att något ska ha ändrat sig det minsta lilla sedan jag bodde där. Jag blir som småirriterad när jag ser nya byggnader, industrier och annat när jag kommer dit.

Jag blir så ledsen när jag ser affärer som lagts ned. Och värst av allt – det är när mamma och pappa har fått för sig att byta tapeter, golv eller möbler!!!?! De ska ju leva preciiiis så som jag lämnade dom sist, förstår dom inte det?! Tiden ska stå stilla där….men jag vet ju att det är att begära för mycket. Även de måste väl få leva i förändring. Så nu kommer min nostalgitripp att gå ut på att se hur mycket som förändrats, att gissa vad som stod där förut, och vilken affär som låg i den byggnaden…en gång i tiden…osv. Det känns ändå spännande :)! Och jag känner mig lyckligt lottad som fått växa upp i detta idylliska samhälle där Bolaget tog hand om de sina.

Här är Bolidenkyrkan och den kantiga Jesus i skyn

Hur romantisk är den här klossen till kyrka, egentligen?

Annonser
  1. #1 av Svarten på 21 juni, 2012 - 13:59

    Kyrkan påminner om en transformatorstation 🙂

    • #2 av Marie på 21 juni, 2012 - 15:06

      Ja jag håller med dig…jag är alltså mer eller mindre uppvuxen vid en transformatorstation. Inte konstigt att man blev som man blev tillslut 😦

  2. #3 av Svarten på 21 juni, 2012 - 15:19

    Aha, där har jag kanske svaret på en del frågor. Jag har nämligen också haft en transformatorstation som närmaste granne under många år. Nu har den flyttats en bit och byggts in i betong, men mina olika former av störningar tycks bestå 😦 Ska vi starta en intresseorganisation för transformatorstationsskadade?

    • #4 av Marie på 21 juni, 2012 - 18:31

      Hahaa..! Ja du, det är väl ditåt det lutar; alla som någonsin bott i Boliden sedan 1960 bör ju vara kandidater, då alla bor ungefär lika långt från vår ”transformator”. Vi kan kalla oss för Transformers :)!

  3. #5 av Camilla på 2 juli, 2012 - 23:28

    Men va kul att läsa om Boliden, och ditt Boliden! Blir faktiskt väldigt sugen på att åka dit för att få se allt i verkligheten också, vilken reklam! Nån dag kanske. Men i så fall få he väl bli på sommarn. När det är plusgrader 😉

    • #6 av Marie på 3 juli, 2012 - 06:40

      Jo nog är de bäst pass oppå o komma om sommarn, har du möjlighet kom i juli, vi är ju där då :)! Du är supervälkommen …!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: