Arbetssökande

.

https://i2.wp.com/www.jobbya.se/images/jobbsearch.jpg

 

Man skulle ju tro att det skulle komma lite fler inspirerande inlägg på denna blogg nu, då bloggerskan gått och blivit arbetslös – men icke! Jag är nämligen inte arbetslös, utan arbetssökande…. en HELT annan sak.

Att söka jobb är ett jäkla macklande hit och dit. Definitivt ett heltidsjobb, bara det. Jag avskyr sättet man ska söka på nu för tiden: om ett jobb är utannonserat så ska man klicka sig in på respektive företags hemsida, sedan ska man registrera sig (och sitt CV) på deras sida, efter att man har skapat ett KONTO där: med användarnamn och lösenord. Hela processen brukar ta i genomsnitt 10 minuter, ibland längre. Låter gott och väl – men när man söker ett 30-tal jobb per gång så tickar ju timmarna på ganska snabbt.

Så nu har man jobbsökarkonton på snart vartenda företag här i Sverige. Vart tog det gamla hederliga sättet att söka jobb på? Att man skickar sin ansökan med post, alternativt att man kommer personligen med den, och sedan ringer man upp efter en dag eller så? Allt är SÅ opersonligt och rationellt. Hur ska de hitta MIG i den där röran?! Jag vet ju att bara jag kommer på en intervju så är jobbet mitt, liksom. [Jag vet, så får man inte prata – men jag har inga större problem med självkänslan och då kan man låta stöddig 🙂 ]

Ett problem jag har precis nu är att jag – för första gången på åratal – blivit drabbad utav någon typ av influensa. Det rinner från ögon och näsa, konstant, och jag är alldeles yr i huvudet – ingen feber dock, tack och lov. Men om jag ska ringa och följa upp mina ansökningar så kommer det att låta som om jag gråtit i flera timmar, så jag måste vänta med det tills detta går över – vilket irritationsmoment alltså! Jag har inte tid med sånt här…. GRRRR!!!

Nåja, nu måste jag i alla fall fortsätta att gå igenom jobbannonserna. Om det finns någon som har ett önskemål om någon fråga – islamisk eller annan – som de vill jag ska ta upp, så får ni gärna höra av er. Själv har jag nämligen ingen som helst fantasi längre när det gäller sånt. Lusten finns där, understundom, men kreativiteten – den känner jag att jag måste lägga på mitt jobbsök just nu. InshaAllah ger det resultat i slutänden…..

 

 

Annonser
  1. #1 av Samer på 7 september, 2011 - 11:55

    Hej Marie, Min syrra jobbar på Acadamic work. Vad säker du för jobb?

    • #2 av Marie på 7 september, 2011 - 12:12

      Ekonomiassistent e.dyl. Jag söker där, men HUR ska de finna ut hur hemskt utmärkt jag är… i den hög av ansökningar de får?! Kan din syrra rekommendera mig – please :)!

  2. #3 av Fatima på 8 september, 2011 - 10:04

    Krya på dig min lilla mamma, du måste vara frisk till helgens ”festande”. 😀

    Att söka jobb är nog det tristaste som finns, jobbintervjuer är kul för då händer ju något. Jag avundas dig med andra ord INTE hehe. Men lycka till med sökandet, det kommer garanterat ge resultat, du är ju bäst. 😉

    • #4 av Marie på 8 september, 2011 - 14:58

      Tack Fatima, jag kanske skickar en ansökan till dig. Jag tror du behöver en ekonomiassistent :)!

  3. #5 av Elisabeth på 9 september, 2011 - 11:22

    Salaam Alaikum,

    Jag söker också jobb, men känner tvärt om: jag hatar intervjuer. Så fort de träffar mig känns det som att jag sumpat min chans. Telefonintervju går ok, men inte face to face.

    Har du något tips till mig? Jag blir så nervös, rodnar, kortslutning i hjärnan etc.

    Hoppas att du blir bättre snabbt inshaAllah!

    • #6 av Marie på 10 september, 2011 - 21:23

      Elisabeth: Jo tack, jag mår redan bättre faktiskt, tack för omtanken

      Själv avskyr jag telefonintervjuer. Känner att min person inte riktigt kommer fram då, dessutom är det lätt att man missförstår varandra i telefon tycker jag. Du måste förbereda dig på de svåraste frågorna noga, tro inte att du kan sno ihop ett svar där på plats hur lätt som helst om de frågar dig vad just DU kan bidra med i deras företag. Eller vilka dina starkaste/svagaste sidor är. Du kan inte säga att du inte har några svaga sidor, då tror dom ju inte att du har någon som helst självinsikt t.ex. :)!

      Sen bör du jobba på din självkänsla. Du ska absolut vara övertygad att du är precis lika bra som någon annan, tro gärna att du är en lite bättre investering – för arbetsgivaren. Om du själv tror på det, då kommer det också att stråla ut ifrån dig när du sitter där. Om du själv inte tror att du är värd att satsa på: hur ska du då kunna övertyga någon annan att du är det?

      Om du är nervös – säg det på en gång i så fall, alla är nervösa vid sådana tillfällen, jag lovar. Då släpper också nervositeten lite grann.

      Jag hittade en sida där du kan få tips på förberedelse inför arbetsintervju:
      http://www.karriarguiden.se/blogg/category/sv/static/anstallnings-intervju/?gclid=COuqx-bAk6sCFcTwzAod4XBz8w

      Lycka till :)!

      • #7 av Elisabeth på 11 september, 2011 - 10:58

        Tack så mycket.

        Du har rätt i att självkänslan är vad jag måste jobba på… Jag brukar ha svar redo och så, men jag känner mig alltid på blyg och pinsam när jag sitter där, som om att jag ljuger. Eller snarare: det känns som att de tror att jag ljuger och att jag inte verkar ha de kvalitéer jag säger mig ha, i deras ögon. Ojoj, vilka problem ;P

      • #8 av Marie på 11 september, 2011 - 14:29

        Ja, Elisabeth, där är ditt problem. Att du själv tror att du förleder arbetsgivaren gör att denne också KAN känna sig förledd, eller ana ugglor i mossen, liksom. Sluta känna så, sträck på dig och var stolt över den du är, dina meriter och din personlighet (allt räknas ju) och stå för det.

  4. #9 av D på 10 september, 2011 - 14:31

    Jag har en fråga som kanske inte rör islam men tips hade ju varit bra ändå. Hur kommer man över sin tidigare man eller ex som det mera kallas.

    • #10 av Marie på 10 september, 2011 - 21:39

      D:
      Ja hur ska man svara på en sån fråga? Jag har aldrig varit i en sådan situation, men om du har svårt att komma över ditt ex så innebär det väl att du fortfarande har känslor för personen? Känslor är ju svårt att styra över, men det betyder inte att man KAN styra över dom. Om ditt ex var den som ville skilja sig, så borde det ju underlätta betydligt, tycker jag. Även om det kanske inte alltid är så. Men om han inte ville leva med dig längre, så ska du inte heller känna att han är värd att leva med, eller ens sitta och gräva ned dig själv för.

      Det bästa är att skapa sig ett eget liv, där du får dig själv att må bra. Bästa ”hämnden” är ju att skaffa sig ett framgångsrikt liv. Den energi du spenderar på att tänka på honom använd den istället genom att satsa på att göra saker du gillar och som ger dig framgång i livet: både andligt, fysiskt och materiellt. Då kommer dina känslor för ditt ex att, utan att du märker det, mer och mer hamna i skymundan – och tillslut försvinna. Jag lovar dig.

      Jag hoppas och ber att du finner lyckan, inshaAllah, inom en snar framtid. Den kanske finns strax utanför ditt fönster – om du inte tittar ut så kommer du aldrig att upptäcka den.

      • #11 av Marie på 10 september, 2011 - 22:21

        Ursäkta mig, men jag skrev fel:
        ….”men det betyder inte att man KAN styra över dom.”
        Jag menar förstås att man KAN styra över dom….
        Sorry, men jag hoppas du förstod ändå :)!

  5. #12 av D på 10 september, 2011 - 22:04

    Dina ord är guld värda! Tack och krya på dig

  6. #13 av Ella på 11 september, 2011 - 10:19

    Salam Alaykum kära syster!

    Undrar bara när du blev arbetslös, fick för mig att du fick fast jobb där du jobbade senast eller är jag helt ute och cyklar?

    Maselame

    • #14 av Marie på 11 september, 2011 - 14:27

      Ella: Jag var projektanställd, men min chef hade alla intentioner att fastanställa mig. Han trodde verkligen att han skulle få göra det, men när han till sist meddelade SIN chef (företagets ägare) om att de skulle få en ny fast anställd, så sade han nej till detta. Min chef blev så oerhört förlägen för detta, inför mig alltså. Jag tyckte så synd om han :)! Men, men… vad göra? Bara att acceptera läget helt enkelt. 😦

  7. #15 av D på 13 september, 2011 - 08:30

    Är det haram att gå på mixat bröllop/fest där det finns både killar, tjejer, musik osv. ?!?

    • #16 av Marie på 13 september, 2011 - 10:32

      D.
      Vi umgås ju alla i samhället i mixade sällskap, så jag kan inte se att det är haram att delta i ett mixat bröllop. Man behöver ju inte mingla med grabbarna, liksom…. däremot förstår jag inte varför man vill ha ett mixat bröllop, eftersom det är den dagen som en kvinna verkligen försöker vara sitt vackraste. HUR vill de män som finns i hennes familj exponera ut henne, på det sätt som ju sker på ett bröllop – eftersom ju bruden oftast är den som är i blickfånget vid det tillfället, framför alla andra män?! Det är DE som gör något som är haram. Du deltar väl förmodligen i respekt för brudparet och inget annat. Däremot så är det förstås haram att dansa tillsammans med och framför män. Men det vet du ju säkert redan.

  8. #17 av A' på 16 september, 2011 - 14:57

    Hej Marie! Jag har en fråga, när jag läser din blogg så verkar du hur självsäker somhelst, jag personligen har väldigt svårt för att vara social just för att jag bryr mig alltför mycket om vad andra människor tycker och detta innefattar främst främlingar. Nya möten ger mig kallsvett. Bland mina vänner är jag öppen och bjuder på mig själv. Men såfort jag kommer in i en ny situation som just nu, påbörjade nyligen universitetsstudier och folk i klassen börjar lära känna varandra men jag liksom nöjer mig med att vara ensam då, bryr mig inte. Men senare så ångrar jag att jag inte tagit kontakt med folk, varit öppen. Exponerar jag mycket av mig så är jag rädd att jag skapar kontakter för livet och inte riktigt kan ge näring åt dessa, typ. Hur mycket jag än intalar mig själv att jag bryr mig inte vad andra tkr, Guds åsikt är av värde för mig. Om Gud gett mig ännu en dag i livet så klarar jag detta. Så är jag bra som jag är. Vill alltid ge folk det bästa, vara dem till lags och det är sjukt krävande. Och nu till min fråga: Finns det någon hadith som talar om självförtroende? Eller något ut religionen som upplyser om hur viktigt det är med självförtroende/självkänsla? Min inre röst är sjukt självkritisk.. Hur lyckas man upprättahålla ett socialt beteende? För jag är social, men jag stressar verkligen med allt i livet känns det som, familj, vänner, mat, plugg..

    Salam

    Asiya

    • #18 av Marie på 16 september, 2011 - 18:31

      Asiya:
      Det låter som om du är precis sådan jag var i min ungdom. Jag var jätteosäker på mig själv och hade lågt självförtroende. Trodde att alla skulle tycka att allt jag sa var dumt. Men efter en viss ålder så bestämde jag mig för att jag väl är precis lika god som någon annan! Varför skulle jag inte vara det? Ibland kunde jag höra att andra sa saker som jag själv hade tänkt säga, men inte vågat – och det lät ju inte dumt, och andra höll med…. Då ångrar man ju att man inte var den som sa det :/

      Självkänsla och självförtroende är 2 olika saker. Självkänslan handlar om hur du uppfattar dig själv. Och Självförtroende är om man har tillräckligt förtroende för att man själv har kunskaper eller färdigheter att klara en specifik uppgift.

      Det viktigaste är att du jobbar med din självkänsla. Man MÅSTE inte umgås med folk hela tiden, det räcker gott att man har EN nära bundsförvant – ingen har 20 vänner, för dessa som man kallar vänner är inte alla riktiga vänner. Man kan ha 20 (eller 50) bekanta, men inte alla är ens vänner för det.

      En sak ska du ha klart för dig och det är att inte alla människor i världen gillar dig. Låter kanske hårt, men så är det. Jag förväntar mig aldrig att alla på ett och samma ställe ska tycka om mig. Jag förväntar mig respekt, eftersom jag själv uppför mig respektfullt. Jag kräver inte ens att folk ska gilla mig. Hur skulle jag kunna göra det?! Man kan inte styra över alla, speciellt inte över andras känslor.

      Men med säkerhet kommer någon att gilla dig (kanske till och med de flesta). Andra kommer att ”tolerera” dig, medan det finns de som kanske avskyr dig. Så är det bara. Så är det för alla människor. De som går omkring och inte gillar andra, de behövde du från början heller inte. Oftast har sådana människor problem med de flesta de träffar, de kanske ser ut som självsäkra och stöddiga och som om de har ett stort socialt liv, men i verkliggeten, när de kommer hem – då är de ensam. När de verkligen är i behov utav hjälp, då finns ingen där för att stötta dem. Sådana blir bittra mot livet och andra människor och därför brukar sådana ofta försöka sänka andra, för att därigenom höja sig själv. För de kan inte höja sig själv genom att visa sin egna personlighet, då den inte lyfter dom, då klättrar de på andra istället för att komma sig uppåt.

      Du får helt enkelt göra som jag en gång i tiden gjorde: jag tvingade in mig själv i situationer där jag satt och ”låtsades” vara social. Jag tog små, små steg in i det sociala livet genom att i små sammanhang ta lite utrymme genom att vara med lite i diskussioner. När jag märkte att ingen tyckte att jag var en idiot, så vågade jag själv starta små diskussioner. Sedan var det steget att börja prata öppet i större grupper, som i ett klassrum. DET vågade jag aldrig förr.

      Det gick jättefort för mig att få bort min blyghet och det irriterande sättet att man brydde sig så himla mycket om vad andra tyckte om mig. Jag kan idag inte FATTA att jag iddes hålla mig själv tillbaks så långt tid i mitt liv, bara för att jag tänkte på vad andra tycker och tänker!!? HUR kunde jag låta andra bestämma över mig? Hur kunde jag låta andra hålla mig tillbaks?

      Fast det var ju inte andra som höll mig tillbaka i livet – det var ju jag alldeles själv och mina egna fantasier om vad andra har för åsikter…

      Det är jätteviktigt att du kommer över din sociala ”oförmåga” när du umgås bland främlingar. Om ni ska ha grupparbeten i klassen t.ex. vänd dig så fort du kan till närmsta person och fråga om denne vill göra arbetet med dig. Om den personen säger att hon/han redan är i någons grupp – så kommer det att kännas som en spark i mellangärdet MEN – då vänder du dig genast åt andra hållet och frågar den personen om du får göra arbetet med denne. Det brukar vara svårt att säga nej om någon svarar. Även om det skulle kännas, för dig, som om du tränger dig på – bry dig inte om den känslan alls. Gå istället in för att göra ditt bästa jobb i gruppen, då kommer det att underlätta betydligt för dig senare.

      Folk du träffar i skolan behöver du inte heller ägna hela resten av livet åt. Folk går vidare när man slutat skolan till andra mål. De kontakter du knyter där kan däremot vara väldigt viktiga för din framtid, de kan vara dina framtida kollegor, chefer, kanske föräldrar till vars barn du tar hand om (ifall du jobbar i skola/barnomsorg)… osv. Inte heller ska du underskatta folk, de flesta vill bara ha bundsförvanter på det ställe (skola/arbete) som de befinner sig på, precis som du.

      Då människan är en social varelse så måste du jobba på detta. MÅSTE. Du måste utsätta dig själv för de situationer du finner obehagliga, bara för att komma över detta. Om du inte gör det så kommer det bli svårt för dig att riktigt utvecklas och blomma ut. Och glöm inte: bara för att man integrerar med folk så betyder inte det att du behöver berätta om dig själv en massa detaljer. Det är ytterst sällan jag pratar om mig själv eller mitt liv när jag träffar folk jag inte känner. Jag pratar bara om det som man ska prata om. Ibland, kan jag dra exempel ur mitt eget liv, ifall jag finner att det är nödvändigt.

      Usch, det blev ett långt svar, men jag vill du förstår att jag vet precis hur du har det.
      Och glöm inte att säkerligen hälften av dina klasskamrater har samma problematik, låt dig inte luras utav folks fasader. Fasader ska man inte gå efter. Jag kan ge ett ex från mitt eget liv:

      Jag var ca 19-20 år och oerhört blyg. Jag pratade gärna när bara kompisar och familj var med, men så fort någon annan som jag inte kände kom in i sammanhanget så fick jag tunghäfta. Sa aldrig ett ord. En gång satt vi, min syster och kompisar och pratade. En för mig okänd kom in i sammanhanget och jag satt tyst i 2-3 timmar. Senare frågade denne person min storasyster varför hennes syster (jag alltså) trodde att jag var så mycket bättre än alla andra….!!! Va?! Sa min syster, varför säger du så, det gör hon inte alls!? Ja, eftersom hon inte pratade med en enda person under den tiden vi satt där.

      Min fasad framför denne främling var alltså att jag var kylig. Sanningen var att jag var fruktansvärt blyg, men uppfattades som kall och högfärdig. Risken kan ju bli att även du kan uppfattas så, om du inte integrerar med dina kamrater, som du ju ska vara tillsammans med, kanske, i några år. Som sagt, se inte till fasaden hos folk, den ljuger nästan alltid.

      Lycka till med dig nu och hoppas att allt går bra med dig, särskilt dina studier 

  9. #19 av A' på 16 september, 2011 - 22:53

    Tack!!

  10. #20 av A' på 16 september, 2011 - 22:54

    Och lycka till med arbetssökandet!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: