Jag – en äkta laboratorieråtta

https://i1.wp.com/www.chumpysclipart.com/images/illustrations/thumbnail/1423_picture_of_a_nurse_acting_startled_due_to_a_large_hypodermic_needle.jpg

.

Förrgår var jag alltså på MAS och deltog i en forskningsgrupp. De tog hinkvis med blod från mig. Jag tror de hade 50 rör som sköterskan tog fram sedan hon stuckit en slang i armen på mig. Jag frågade om de skulle använda alla på mig! Och det skulle hon minsann!! Jag sa att de antagligen behöver en rullstol för att kunna få mig ut därifrån sen, då min kropp förmodligen kommer att vara alldeles tom och sladdrig efter att de tömt ur mina vener….

Nåja, efter att de fyllt alla rör, och de var nöjda och glada, så skulle jag dricka en söt sockerblandning, för att sedan varje halvtimme ta ännu ett rör blod från mig och mäta blodsockernivån i det. Jag har gjort den här typen av test förut och jag vet att den där vätskan är sliskigt, äckligt, söt. På den tiden blev jag erbjuden ett shot-glas fullt med denna sötsliskiga sörja. Inte den här gången – hon räckte fram ett halvlitersglas – fyllt till brädden! ”Du får gärna smaksätta med lite citronsmak, så att det inte smakar lika förfärligt sött”, sa sköterskan och vände sig om för att hämta citronsmaken på flaska som hon hade ståendes på bordet. När hon sedan vände sig om räckte jag fram glaset till henne – tomt: jag svepte det hele på 5 röda.

Hon blev mäkta förvånad och höll på skratta ihjäl sig, men jag gillar att göra processen kort, så att säga. Det blir mindre plågsamt så.

När jag väl tömt ur  innehållet, så blev jag ytterst förvånad – för jag fick inte den där känslan av sötslisk, som brukligt är vid ett så stort intag av sockersirap. Istället fick jag rysningar utav en förfärlig saltsmak… men jag kände mig ändå osäker på om det jag upplevde var på riktigt. Jag väntade en liten stund, funderade på om jag kanske blivit förgiftad eller om mina smaklökar blivit helt väck.

Hon frågade mig om jag tyckte det var otäckt sött? Nä, sa jag – däremot otäckt salt. ”Salt??!!”, sa hon och skrattade igen. ”Nä nu skojar du igen! Det kan ju inte kännas SALT – det har jag aldrig hört förut!”. Sedan gick jag ut i ett rum där jag fick fylla i en massa frågor under tiden jag väntade på att de skulle ta ännu ett rör blod ifrån mig.

Under tiden gick sköterskan och sa till de andra laboratorie-assistenerna om det dråpliga i att jag upplevt vätskan som salt… alla hade väldigt kul åt detta, och jag är alltid lika glad om jag lyckats roa en och annan. Efter andra provröret kom hon och frågade mig om det verkligen var så att jag tyckt det kändes salt, och kanske jag haft problem med smaklökarna tidigare? Men det har jag verkligen inte haft.

Efter det avslutande röret blod hon tog ifrån mig så sa hon att hon måste göra ett test på mig, och hon gick till kylen och hämtade det sista glaset med sockerlösning, gav mig en tesked med detta och frågade hur jag tyckte det smakade – jag hoppades verkligen att det skulle vara sött, för jag kände mig fylld till brädden med salt. Mitt svar var dock att det smakade ”Salt!”

”Va?”, sa hon – och alla andra runt om. Det är ju inte möjligt!, tyckte dom. Jag sa att hon själv kunde smaka och förtälja mig det rätta svaret – vilket hon gjorde, och det svar hon gav var ….ååå… jag måste nog hålla med henne där….”.

Någon hade blandat ihop vätskan som vi – försökrsodjuren – skulle dricka för att de ska kunna studera oss på nära håll. Den assistent som blandat ihop dryckerna, kvällen innan, hade blandat in Saltlösning i 2 av glasen, istället för Sockerlösning!!!

Det är ju faktiskt förfärligt när man tänker efter. Att de inte kollar innehållet närmre innan de håvar fram sånt till folk. Nån hade ju kunnat stoppa in vad som helst i glaset, allt för att studera hur folk reagerar på det ena eller det andra.

Sköterskan hade tyckt att mina provsvar såg besynnerliga ut, därför började hon kolla upp mitt vittnesmål. Blodsockerhalten hade nämligen sjunkit markant, istället för att den – som brukligt är vid dylika tester – skjutit skarpt i höjden. Så egentligen så var mina timmar där bortslösade. Men jag fick mig i alla fall en biobiljett som tack. Och ett gravsaltat innanmäte. Jag ägnade hela resten av dagen till att håva in sötsaker i kroppen för att balansera ut denna obehagliga saltsmak, men den sitter fortfarande kvar känner jag.

Jag tror jag fick halva månadens rekommenderade dos av saltintag – på 5 sekunder, och på fastande mage. Jag hurvas fortfarande vid tanken….

.

https://i2.wp.com/www.scientificamerican.com/media/inline/next-generation-blood-test_1.jpg

Annonser
  1. #1 av Svarten på 26 maj, 2011 - 08:18

    Efter den upplevelsen har du verkligen gjort dig förtjänt av att se en riktigt bra film 🙂 Själv skulle jag aldrig utsätta mig för något liknande – om det inte var absolut nödvändigt.

    • #2 av Marie på 26 maj, 2011 - 14:20

      Svarten: Man vill ju ställa upp på dom som forskar om man kan, men vet inte om jag skulle göra det igen. Dessutom så tackade jag ja till detta medan jag ännu var arbetslös och MAS forskargrupp ersätter inte ev inkomstförlust för de timmar man ställt upp där – därav biobiljetten. Tur man har en snäll arbetsgivare som inte räknar bort dessa timmar för mig… nån jäkla tur ska man väl ändå ha här i livet? :)!

  2. #3 av Ala på 26 maj, 2011 - 10:15

    Men usch så hemskt!
    Att förlora så mycket blod i onödan, jag hade blivit förbannad haha. Nu hade du en bra ursäkt att gotta i dej godsaker i alla fall. Kram

    • #4 av Marie på 26 maj, 2011 - 14:24

      Jo, Ala, faktiskt så kände jag att jag inte behövde bry mig det minsta om mitt ”omoraliska” sockerintag under den dagen… tyvärr har detta suttit i några dagar nu. Jag tror min kropp inte fattar vad som hänt: först en hiskellig mängd salt, och sedan en ännu större mängd socker…

      Fast allt det där blodet som de tog – eller det mesta av det i alla fall – tillhörde det erbjudande man fick i samband med att man tackade ja till att vara med: man fick en gratis fullständig hälsoundersökning, så de ska kolla alla värden i hela mitt system – liksom. Så för min egen del var det inte en större förlust, jag tyckte dock mest synd om forskarna.

  3. #5 av Trissan på 26 maj, 2011 - 12:29

    Salt-koma kanske? Ett prakt-exempel på mänskliga faktorn. :/ Rolig läsning dock. 🙂

    • #6 av Marie på 26 maj, 2011 - 14:30

      Trissan: Ja, definitivt var det mänskliga faktorn. Ju mer tiden gick, så började jag fundera om ifall det kanske var ett urinprov, som kanske stått i kylen ett tag, som de gett mig, men så tänkte jag att det var för ljust för det – och alldeles för mycket. Eller att man blandat ihop en massa annat – det är ju ändå ett laboratorium de har där….. så det blev obehagligt ett bra tag där kan jag säga. Just för att man vet hur mänskliga faktorn fungerar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: