Måste man ”stå ut” med ett äktenskap? (3)

https://i2.wp.com/www.ocaladivorcehelp.com/divorce-lawyer-for-men.jpg

Dödlägen

Sådana dödlägen som dessa är inte begränsade till ärenden om äktenskap och skilsmässa. I andra områden av livet, t.ex. i ekonomin finns liknande situationer. Låt oss först se vad islam har gjort i andra ärenden än äktenskap och skilsmässa, när det gäller vissa svåra situationer. Lämnade islam dem i dödläget eller förkastade den föreställningen om ett dödläge och fann ett botemedel?

Antag att två individer får äganderätt genom arvsrätt eller genom någon annan väg en odelbar egendom som en juvel, eller en ring, eller en bil, eller en sällsynt målning, och inte kommer överens om att använda den i ett kompanjonskap. Ingen utav dem samtycker till förslaget att egendomen skulle finnas en tid hos en utav dem och en tid hos den andra. Ingen av dem är beredd att sälja sin andel till den andra kompanjonen.

Således kommer de inte fram till någon överenskommelse om hur de ska använda saken. Dessutom om någon av dem skall få använda den måste den andre ge sitt tillstånd och samtycke. Vad bör nu göras i situationer som denna? Bör man låta egendomen vara utan att användas och ärendet lämnas såsom allt för komplicerat och olösligt? Eller har islam tillhandahållit ett botemedel och en lösning för sådana situationer?

Den islamiska rättsvetenskapen lämnar inte ett problem som detta olösligt. I ett fall där egendomen inte används och går till spillo erkänner inte islam okränkbarheten i äganderätten. I dessa fall tillåter islam den religiösa auktoriteten att behandla det som ett socialt välfärdsärende och att fatta sitt beslut om det såsom ett tvisteärende trots ägarnas vilja och envishet, och för att vidta korrekta åtgärder. Till exempel att artikeln i fråga kunde hyras ut, och hyran kunde delas upp enligt deras andelar, eller egendomen kunde auktioneras ut och den mottagna summan kunde delas mellan dem.

Det är den religiösa auktoriteten eller domarens plikt, som “Wali-e mumtani” att återställa en rättighet som en person gör anspråk på från en annan, när den senare inte vill ge den rättigheten, att vidta riktiga åtgärder. Ägarna till egendomen kan samtycka eller inte samtycka, det är oväsentligt.

Varför respekteras inte rätten till äganderätt, som är en laglig rättighet? Av den goda anledningen att en annan grundläggande princip tas med i beräkningen. Principen om att förhindra egendom från att gå till spillo och ligga oanvänd. Hänsyn till äganderätt och ägarnas besittning skall iakttas så länge som den rättigheten inte leder till förslösande av egendom och rikedom.

Antag att det omstridda är en dyrbar sten eller ett svärd eller någon annan liknande sak och att ingen av ägarna är beredd att sälja sin andel till den andra parten, men antag att båda kommer överens om att bryta saken i två delar, och var och en av dem är beredd att acceptera ena halvan utav det som sin andel. Det betyder att de har gått till en sådan gräns i sitt missunnande och illvilja att de är beredda att lämna egendomen såsom värdelös och förstöra den. Det är uppenbart att en dyrbar sten, ett svärd eller en bil som bryts i två delar blir oanvändbar. Tillåter islam detta? Nej. Varför inte? Därför att det är slöseri med egendom.

Allamah Hilli, var en framstående teolog sa: “Om de vill göra en handling som denna så bör den religiösa auktoriteten förhindra dem från att ta detta steg. Instämmandet och samtycket av ägaren till egendomen är inte tillräckligt för att de skall tillåtas göra en sådan här sak.”

Dödläget i skilsmässa

Låt oss nu se vad som kan göras med skilsmässoproblemet. Vad kan man göra om mannen har en oförenlig attityd och inte tillmötesgår dessa rättigheter och inte vill kännas vid sina plikter, som han enligt islam är tvungen att göra? En del av dessa plikter är finansiella. En del är moraliska (höviskt uppträdande), och en del sexuella (rätten till sexuella relationer och umgänge).

Vad skall man göra om han inte uppfyller dessa skyldigheter och låter bli att fullgöra sina ansvarstaganden, eller en del av dessa ansvarstaganden, och dessutom inte är beredd att skilja sig från hustrun? Finns det någon princip i den islamiska rätten som tillåter den rättslärde eller domaren att vidta de rätta åtgärderna, på samma sätt som det tillåts dem när det gäller egendom?

Fortsättning följer…

av Shahid Mutahhari

https://i0.wp.com/progressivestand.com/sitebuildercontent/sitebuilderpictures/Hopelessness_300.jpg

Annonser
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: