En helg med barnen

Denna helg har verkligen gått i familjens tecken. Jag känner att jag fått större del i barnens liv sedan de flyttat hemifrån, på något sätt. Det trodde man ju inte!

I lördags var vi hembjudna till dottern Fatima och hennes make, som bjöd oss på en underbart god 3-rätters middag. De kan verkligen laga mat – redan! Jag kan än inte fatta hur de har lärt sig laga mat, och rätt så avancerade saker också, på ett drygt år: som ju är den tid som flytt sedan de flyttade hemifrån.

Idag var det mellandottern, Leila med make, som blev mer eller mindre påtvingade ett besök från oss allihop. Svägerskan lagade tomatris och kyckling, medan jag gjorde en smörgåstårta, samt en chokladtårta i efterrätt, som vi tog med oss dit! Vi tog med oss presenter och grattade dom till deras nya, fina, snygga, tjusiga hem.

Lägenheten deras är inte i största laget precis, men det kändes inte alls så trångt som jag trodde det skulle göra. Även småkusinerna var med, och tjöt av glädje alltmedan de hoppade från presentkartongen full med matservice, ned på golvet. Jag såg att svägerskan blev oerhört irriterad på sina små, men hon försökte bita ihop.

Tillslut bad hon om att bli hemskjutsad och i bilen sa hon, med tårar i ögonen, att hon skäms så fruktansvärt att ta med sig barnen hem till folk. Men jag sa åt henne att dom ju var, nästan, som ljus!

Jag förstår henne, jag kände likadant när mina var små. Avskydde ta med dom bort, men när barn kommer hem till mig bryr jag mig väldigt lite om vad dom gör, faktiskt. Mitt hem har alltid tillhört barnen också så dom har fått sätta sin prägel på hemmet, så långt jag tillåtit förstås. Även jag har faktiskt haft mina gränser, även om dom kanske legat lägre än hos andra.

Man har alltid högre krav på sina egna barn än andras har jag märkt. Men det är förstås också lättare att umgås med folk som har barn i sin egen ålder. Där satt jag med mina vuxna barn, som sitter vackert där de satt sig, eller så hjälper de till. Och så är svägerskan där med sina barn som är små – och därför ostyriga och svårare att kontrollera. Stackarn!

Har man småbarn spelar det heller ingen roll hur mycket någon bedyrar att barnen inte är till besvär, man tror inte på det ändå. Det känner jag själv igen. Jag tycker det är värre när barn får anfall, eller inte lyssnar på föräldrarna, när de är inne i affärer. Hughaligen, tack och lov att man har slutat samla på bebisar!

Men jag antar att barnbarnen kommer om några år. Då ska jag verkligen bara luta mig tillbaks och njuta av dom, när de har sina goda stunder – när de inte har det, så räcker jag bara över dom till deras föräldrar!

En underbar helg har jag i allafall haft, med mina fina barn och deras makar.

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: