Min store starke far.

(Bild: Märkforsen, mellan Gautosjö och Storlaisan)

Jag har funderat lite om alla råd som man får angående sin hälsa: allt man ska göra och inte göra.

Man ska inte äta fet mat eller överäta, om man vill slippa hjärtinfarkt. Så ska man få i sig kalcium och motionera ofta för att slippa svagheter i skelettet…. osv. Min käre far är ett praktexempel på att allt detta inte stämmer – på alla i alla fall.

Det finns ingen – vågar jag säga tvärsäkert – som varit så aktiv och motionerat i hela sitt liv som pappa. Han är en person med enorm självdisciplin. Han är en lång och gänglig man, uppvuxen i Laisvall – där skog och fjäll dominerar hela omgivningen. Redan som liten batting följde han med sin egen far upp i fjällen, sommar som vinter, för att jaga och fiska.

Han var inte ens tonåring när han började ta fjällvägarna alldeles ensam. Det var hans helgnöjen och kunde tillbringa hela helgen ute i skog och berg, sovandes under en buske under bar himmel.

Än idag njuter han mest när han är där uppe, och sover ännu rakt under himlen – men nu har han ett skynke som han spänner upp mellan några träd eller buskar som tak. Jag antar att han blev trött på att vakna dyngsur morgnarna efter det regnat.

Så länge jag känt honom har han sprungit (sommarhalvåret) och åkt skidor (vinterhalvåret förstås): varannan dag……! EXAKT varannan dag i hela sitt liv.

Maten han äter är absolut inte fet och han överäter inte, dessutom dricker han mjölk som en kalv, så kalcium får han ju i sig mer än tillräckligt. ÄNDÅ fick  han en massiv hjärtattack för några år sedan. Det visade sig att artären till hjärtat var igentäppt till 90%, så han var väldigt nära döden.

Så fick han något år efteråt göra en höftoperation där han bytte ut höftleden, då hans var helt utnött! Ingen som känner min pappa har i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att detta kunde drabba honom, av alla människor. Han som tagit hand om sig själv så bra jämt.

För att man ska förstå hur militantiskt självdisciplinerad han är så kan jag säga att efter höftoperationen åkte han hem och började långpromenera omedelbart – för att han skulle vara i form till sommarens fjällfisketurer – vilket är själva orsaken till hans eviga träning, och själva livsnerven i hans liv: fjällen och fisket, där han kånkar på sin 50 kilos ryggsäck upp och ner bland sjöar och fjälltoppar i minst 5 mil…

Hela vintern åker han ännu 1 mil skidor var annan dag – trots höftledsoperation och ägandes ett hjärta som till 33% är ”dött”. När han var frisk sprang han en mil varannan dag (det var han som fick mig att börja springa en gång i tiden), men numera promenerar han den sträckan istället, under det snöfria halvåret.

Det är minst sagt nedslående att veta att dessa saker drabbat min far, som alltid varit en sådan aktiv och viril hälsomänniska i hela sitt liv. Ska man lita på råd och rön…? Det tror jag man ska, men hur jäkla mycket ska man röra på sig för att slippa hjärtattack och skelettproblem egentligen?

(Såna här ställen brukade pappa ta oss och fiska på när vi var små)

  1. #1 av Fatiha på 28 mars, 2010 - 18:55

    Låter onekligen otroligt att din far råkat ut för detta trots att han varit aktiv och ätit bra.
    Förnugtet säger att det är omöjligt, men sen slår verklighetenin.
    Man är bara människa, vi är väldigt bräckliga.
    Vill allah att man ska vara frisk och leva bra så blir det så.
    Om allah nu vill testa en med sjukdom av något slag så göt han det.
    Låter som om din pappa fortsätter som han brukar men anpassar några aktiviteter efter son höftoperation.
    Man vet aldrig vad som kan hända, men att ändå röra på sig och äta lagom och rätt är fortfarande a och o.

  2. #2 av Maryam på 29 mars, 2010 - 08:46

    Det låter som min pappa det där, ganska exakt. Fast än så länge, alhamdulillah, har han inte drabbats av någon sjukdom, bara lite rostiga knän kanske. Han är 75 år nu och springer nog snabbare än vad jag gör :). Men som sagt, ena dagen kan man vara superfrisk och andra väldigt sjuk, ingen vet vad Allah har för planer för oss. Det är bäst att passa på att njuta av familjen och hälsan medans man kan!

    • #3 av MammaMarie på 29 mars, 2010 - 09:06

      Jag håller med dig. Min pappa blev 70 år nyss. Men har varit som en ung pojke fram tills infarkten, idag är han som en lite äldre pojke istället 🙂 ! Det är det som blivit skillnaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: