Varför slår man sig när man sörjer Imam Hussein?

Ännu en fråga jag ska försöka ta itu med:

”och min adra fråga varför slår ni  er själva( aså shiamuslimer) ?”

.

När det gäller hur man hanterar känslor är vi alla olika. Det beror inte bara på våra personligheter utan även på den kultur vi är uppvuxna i. Detta blir mycket uppenbart när vi ser olika ”homemakeover” program, som ju finns i många länder nu. Här i Sverige kan vi t.ex se amerikanska och svenska dito. När programledarna ska ”avslöja” för hemägarna hur rummet, eller ibland hela huset, blev så ser man stor skillnad i känsloyttringarna mellan svensk och amerikansk kultur. När en amerikan blir föremål för en homemakeover så ser man glädjen, men framför allt så hör man den! De skriker, fäktar med armarna, håller sig för huvudet och gråter.

Som svensk sitter man där och tänker: ”Okej…. tagga ned lite, vi förstår att du är glad, men behåll en del utav din värdighet i alla fall…”

De svenskar som blir föremål för en husrenovering/styling däremot, visar knappt några som helst känslor. Man vet inte riktigt om de är nöjda eller missnöjda, förrän man låter dom sitta i soffan efter en stund och beskriva sina känslor med ord. När man tittar på dessa svenskar tänker man: ”Okej, du kan väl åtminstone visa lite glädje… även om du är missnöjd med resultatet, om inte annat så kan du väl spela lite. För vår skull. Visa lite tacksamhet människa!!!” Det hela känns bara pinsamt, nästan så man zappar till ett annat program när huset ska visas till husägarna.

Detta är en jämförelse mellan två kulturer i väst. De är så enormt olika, ändå känns det som att vi har samma värderingar och kultur.

I öst är man också olika, en japanes som känner sorg springer inte ut på gatan och skriker ut den, sliter sina kläder och slår sig i ansiktet. De håller sorgen, som svenskar oftast gör, inom sig. Gråter när ingen ser osv… Det scenario jag precis beskrev om vad japanesen inte gör, så ser det ofta ut i den arabiska kulturen. Man uttrycker sin sorg väldigt mycket fysiskt och i grupp. Alla tillsammans och de som inte sörjer deltar i alla fall som ett stöd på något sätt. På så sätt blir de också av med sorgen betydligt snabbare än i en tillknäppt sorgekultur som t.ex här i Sverige där sorgen inte får synas, den tär på en människa innifrån istället.

Vilka känslouttryck som är rätt och fel det kan man ju dividera länge och väl om, men till syvene och sist så baserar man ändå sin åsikt på hur man själv hanterar sånt, vilket ofta i sin tur baseras på den kultur man kommer ifrån.

Varför slår sig folk när de sörjer Imam Hussein? Först och främst så handlar det om vem Imam Hussein var, vad han stod för och vad han gjorde. Vad blev resultatet utav hans gärning? Han har stor betydelse i att det idag finns folk som är muslimer och vänder sig till Mekka varje dag och ber till Allah. Om du inte känner till det, då kommer du aldrig att förstå varför folk överhuvud taget sörjet honom. Så det är steg ett, OM du verkligen vill förstå varför man slår sig, och inte bara vill vinna poäng på att säga att folk är dumma som slår sig för att de sörjer?

En amerikaniserad version utav minnet av Imam Hussein kanske skulle ligga närmare de afroamerikanska kyrkornas gospel på något sätt. Ett svenskt sätt vore kanske att alla samlas och en person pratar och alla andra sitter tillknäppta och lyssnar, fäller en stilla tår som man snabbt torkar bort så då ingen får se hur svag man är….osv…

Det är därför folk slår sig för Imam Husseins skull: för att de sörjer, och för att de känner till hans betydelse för Islam idag och de sörjer på ett sätt som passar deras kultur. Det är dock många Ulama som förbjuder sådant, eftersom det är förbjudet i Islam att skada  både sig själv och andra, oavsett orsak. Men folk struntar i det, de vill sörja på ett, för dom, passande sätt. Ett sätt som, för dom, visar respekt. Om någon, på en svensk begravning, skulle sörja genom att skrika ut sin ångest och börja slå sig själv eller kasta saker skulle denne genast ledas ut ur kapellet för man skulle anse att personen inte visar respekt för den döde. I andra länder skulle det vara respektlöst att bara stå bredvid och vara tyst… världen är stor och vi är alla olika. Om man inte gillar det kan man åtminstone försöka ha förståelse för det.

Här ser du några, ickemuslimers, uttalande om Imam Hussein(a) och att det är fler än muslimer som förstår hans gärning:

“Imam   Husayns uppoffring är inte begränsat till en nation eller ett land,   utan det är det ärftliga tillståndet för hela mänsklighetens   broderskap.”/ Dr. Rajendra Prasad, Indiens första president 

“Om  Husayn slogs för att släcka sina världsliga begär, då förstår jag  inte  varför hans systrar, fru och barn följde med honom. Detta bekräftar  då  att hans uppoffring var rent för Islam.” / Charles Dickens

“Jag lärde mig från Husayn hur man kan vara förtryckt och bli en   vinnare.”/ Mahatma Ghandi

Ni, shia, uppskattar inte värdet av Imam Hussein!

”Till skillnad från orientalister som intresserar sig för de historiska och materiella aspekterna av Imam Husseins (AS) liv, presenterar jag honom från en kristen synvinkel,”

Författaren Antoine Bara

Antoine Bara är en kristen tänkare och forskare ifrån Syrien som skrev en bok med titeln ”Imam Hussein in Christian Ideology” som rörde upp kontroverser eftersom den bekräftar att Kristus (frid över honom) förutspådde Imam Husseins ankomst.

”Jag är kristen, men uppmanar mänskligheten att följa Imam Husseins upphöjdhet, eftersom han är alla religioners samvete.”

Det är intressant att Antoine Bara anser det att vara Shia är ”den högsta graden av kärlek till Gud”. Bara anser att vem som helst i världen, oavsett dennes religion, kan vara en shia beroende på ens egna personliga tolkning ”på grund av den rena familjens (frid vare med dem) storhet i att försöka bevara skönheten i sin religion ”!

Antoine Bara skäller dock ut Shi’amuslimerna och säger: ”Ni, Shi’a och muslimer, förstår inte värdet av Imam Hussein. Ni ska vara helt ärliga i att förmedla hans ord på Ashuradagen till världen. Detta uppdrag kräver inte bara att ytligt berätta innebörden av denna händelsen, utan också att komma till rätta med aspekterna och andan i hans revolution”

Fråga till författaren: Det kapitel där du sade att Kristus (frid vare med honom) profeterade Imam Husseins (fred vare med honom) ankommande var som en bomb! Det var det mest kontroversiella kapitlet i boken … kan du kasta mer ljus över detta?:

Svar: Kapitlet tar allmänt upp betydelsen av ordet ”Hjälparen” som förekommer i Bibeln. Innan jag förklarar vad det innebär vill jag bekräfta att Bibeln nämner profeten Muhammed (frid vare med honom och hans rena familj) samt Imam Hussein (fred vare med honom). Dessa profetior tas upp i kontexten att tala om den enda sanna religionen, som enligt min mening är islam.

Kristus (fred vare med honom) talade om Imam Husseins (fred vare med honom) ankommande i Johannes evangelium då han säger:

”Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det. Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er. Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. men jag säger er sanningen; det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går ska jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är.”

(Joh 16:5-8)

En del kristna har förklarat ordet ”Hjälparen” som den Helige Anden. Men efter att jag undersökt dess mening, jag tror inte alls att det är dess innebörd . Så tittade jag på de andra två förklaringarna som finns, att det antingen hänvisar till profeten Muhammed (frid vare med honom och hans rena familj) eller hänvisar till Imam Hussein (fred vare med honom).

Efter mer forskning, insåg jag att Kristus (fred vare med honom) inte kunde ha sänt en profet som han själv, däremot var det möjligt att han skickade en martyr till mänskligheten, vilket innebär att det definitivt är Imam Hussein som hänvisas till i ovanstående citat från Bibeln.

Jag har diskuterat detta faktum i detalj i boken och jag vill inte upprepa mig här, men i den tredje upplagan av boken, lade jag till en introduktion där jag inkluderade mer bevis på Jesus profetia om Imam Hussein (fred vare med honom) . Det är där, i den tredje upplagan, för de som vill hänvisa till den.

Jag vill påpeka att på den tiden, och efter att publicera boken, träffade jag en kristen präst i Libanon som sade till mig ”Jag har under en lång tid hört att Kristus profeterade ankomsten av en martyr, men det kunde inte förstå vem han var. När jag läste din bok övertygades jag utav sina välgrundade analyser. Imam Hussein är utan tvekan den martyr som Kristus talade om.”

Fråga till författaren:Vad lockade dig mest i karaktären av Imam Hussein (fred vare med honom) och vilken av hans ord och talesätt är närmast dig?

”Jag attraherades utav hans extrema blygsamhet trots att han var en betydelsefull helig person. Bland hans ord och skri på dagen för Ashura som mest rörde mig var ”Finns det någon anhängare som står bredvid oss? Finns någon allierad som vill rädda oss?” Jag ihågkommer alltid dessa ord eftersom de beskriver hur otacksamma människor kan vara gentemot de som sänds av Gud och hur folk engagerar sig i att fullfölja sina egna personliga intressen, men ignorera de principer och värderingar som förespråkas av religioner.

Efter svåra samvetskval startade revolutioner, däribland Al-Tawabeen. Tyvärr skedde det inte förrän efter Imam Husseins (frid vare med honom) död. Hur mycket skada har hela mänskligheten lidit därför att de förrådde honom och inte stod upp för honom (frid vare med honom)?”

Läs hela intervjun med Antoine Bara här

Muharram – Ashura

Azzam Allah ejuurekum we Ejurena 3ala ma9aab abu 3abd allah al Hussain…

”Jag har inte rest mig för att visa upp mig eller för att förtrycka, inte heller har jag rest mig för att sprida ont och för att härska, men jag har börjat denna resa för att reformera min morfars samfund och jag önskar att sprida det goda och förbjuda det onda.”

Hussain sa dessa ord, men folk förstod inte, de ville inte förstå. Därför stod han nästan ensam i Kerbala.

Tror att Ashura och just alla sorgesånger över Hussain är mina favorit. Jag saknar tiden då jag gick i processioner för att visa min sorg och för att visa västerlänningarna vad det handlar om. Men min fobi för folk har lett till att jag hellre sitter hemma, lyssnar på nätet och gråter. Jag skrev några inlägg här och där som jag kommer uppdatera och sätta upp här. Mycket av de närmaste inläggen kommer handla just om Ashura. Sunnis har en massa fördomar om dem och shias själva är oinsatta i många av de krav och seder som Muharram och Ashura är och innehåller. 

I vissa områden så vägrar man ta varandra i handen eller hälsa med salam, utan man har en ”shia hälsning” . Vissa vägrar tvätta sitt hår (för att visa sin sorg) andra slår sig blodiga. Vissa gråter, andra slår sig på bröstet. Jag kan bara förklara att allt det här är seder och inte har nåt med själva religionen Islam att göra, men Islam har färgats och förändrats och utvecklats överallt i världen genom de olika folkens och civilisationernas seder och bruk. Man behöver bara se på hur vissa stater blev muslimska eller hur deras klädbruk ser ut.

Sukayna

Sukayna eller Ruqaya var dotter till Imam Hussain. Hon sägs ha varit fyra år gammal när hon dog av strapatserna efter fångenskapen (Kommer senare i artiklelserien) Efter att hennes far mördats och hans huvud huggits av, så togs hon och de andra damerna från Profetens familj, till olika platser i det stora Ommayyidska riket. De skulle visas för massorna, hånas och folket visste inte vilka dessa föräma och adliga damer var, så man kastade stenar och sopor efter dem. Man slet av dem slöjorna, man trodde de var rebeller, som hade slagits emot islam, inte att de hade slagits för islam, inte törstat för islam, inte dött för islam. Folket visste inget om dem men snart skulle hela världen höra talas om Ahlul Bayt och om Kerbala.

Sukaynas sorg var så outhärdlig, att Kalifen (kungen) hörde hennes gråtande och skrikande,Oh Far, oh Hussaina, vart är du. Kalifen Yazid orkade inte med att fortsätta höra dennna lilla flickas klagande, snart slapp han höra på. Hennes död var på grund av sorgen över sin döde far, Hussain. Ruqaya var mkt fäst vid sin far Hussain och han försökte få henne att vänja sig att sova utan honom, men på kvällarna smög hon sig till honom och han fick då varje kväll, föra henne tillbaka till sin egen säng hos sin moster Zeinab. När vattnet blev knappt, så delade hon det lilla hon hade med de andra barnen i följet. När vattnet till slut tog helt slut, så såg man hur barnen tittade åt henne med törstande blickar och ledsna ögon. Hennes livsöde räknas till en av de mest tragiska som omnämns i Ashura tragedin. Hennes farbror Abbas vågade sig till floden för att hämta vatten åt henne och när han dog, så såg hon hans blodiga sköld och den dagen slutade hon att beklaga sig över törst.

Inlägget är skrivet utav Bahlool och jag rekommenderar att läsa fortsättningen utav hans mycket informativa inlägg HÄR.

Kunskapsarvet efter Profeten – Ahlulbeits särdrag

Imam Ali var ännu bara ett barn när Profeten Muhammed(S) knöt honom till sig och tog honom under sin egen omsorg. Varje dag förmedlade Profeten en del av sin kunskap och sitt uppträdande till Ali och bad honom följa hans exempel i allt han gjorde.

Vid tiden när den första uppenbarelsen kom till Profeten var Imam Ali med honom i grottan i Hira. Han var också med Profeten och Khadija i deras hus när han hörde Djävulens skri när denne förlorade hoppet om att bli dyrkad. Profeten sa till Imam Ali: ”Du hör som jag hör, men du är inte profet”.

Imam Ali tillkännagav, som första person, sin tro på Islam den dag Profeten inbjöd sina släktingar för att erbjuda dem att anamma Islam.

Allt sedan den dagen hade Profeten 2 sittningar dagligen med Imam Ali: en gång på dagen och en gång på natten. Under dessa sittningar dikterade Profeten varenda vers Gud sänt ned till honom, och sedan förklarade han dess innebörd och betydelse. Han berättade för honom om tyngdpunkten i versen var av allmän eller specifik betydelse, om de var av sekundär eller klart bestämd betydelse.

Om Imam Ali, av någon orsak, var bortrest några dagar, uppdaterade profeten honom när han återkom om de gudomliga verser som uppenbarats för honom under dessa dagar, och även precis vilken dag som versen uppenbarades.

Gud, den Allsmäktige, uppenbarade den Heliga Koranen, och något ytterligare därtill, för Profeten, som i sin tur lärde Imam Ali allt som Gud gav till honom.

Profeten bad Imam Ali skriva ned allt han sa till honom till gagn för de imamer, som skulle efterträda honom.

Profeten pekade på Imam Hassan och sa att han skulle vara den första att efterträda Imam Ali, sedan pekade han mot Imam Hussein och sa att bland hans avkomma kommer att finnas 9 imamer.

Imam Ali skrev 2 böcker- eller dokument- som innehöll allt som Profeten dikterade till honom:

Al-Jami’ah: Som var ett 70 cubit(*) långt, full bredd, läderark som innehöll allt i världen som folk kan behöva kunskap om. Till och med straffet för en rispning nämns där.

(* 1 cubit är ca 50 cm)

Al-Jafr: Ett annat ark som innehåller ett register över sådant som dittills hänt i världen, samt framtida händelser.

Den heliga Profeten drog sitt sista andetag liggandes på Imam Alis ben. Profetens dotter; Fatima, var ytterst bedrövad. En ängel brukade komma till henne för att trösta och för att berätta för henne om framtida händelser. Imam Ali brukade lyssna på vad ängeln berättade och skrev ned vad som sas. Han samlade ned allt i en bok, som enbart innehåller information om kommande händelser – och som inte innehåller några lagar eller regler.

Dessa böcker/dokument packades ned i en läderväska som kallades ”Den Vita Jafr”. Den Heliga Profetens egna vapen packades ned i en annan läderväska som kallas ”Den Röda Jafr”.

När Imam Ali reste till Irak, gav han dessa väskor till Umm-e-Salmah att förvara. När Ibn-l-Muljam sårade honom överlämnade han arvet från Profeten till Imam Hassan. Imam Ali sa till sin son Hassan:” Den Heliga Profeten beordrade mig att utse dig till min efterträdare och överlämna dessa böcker och vapen till dig. Han själv utsåg mig till sin testamentstagare och lämnade över sina böcker och vapen till mig. Han beordrade mig även att säga till dig att överlämna dessa värdesaker till din bror, Hussain, vid din död.

Sedan vände sig Imam Ali till sin andra son Hussain, pekade på dennes son Ali bin Hussain och sa: ”Den Heliga Profeten har beordrat dig att överlämna dessa saker till denna av dina söner”. Sedan grep han tag i Ali bin Husseins hand och sa: ”Den Heliga Profeten har beordrat dig att leverera dessa till din son, Muhammad bin Ali och framföra Profetens och mina hälsningar (salams) till honom.”

När Imam Hassan återkom till Medina från Irak övertog han arvet efter Profeten, som fanns hos Umm-e-Salamah. När han i sin tur dog övergick arvegodset till Imam Hussein. När Imam Hussein började sin färd mot Irak, lämnade han åter egendomen i förvar hos Umm-e-Salamah. När han sedan led martyrdöden överlämnade hon arvegodset till Imam Husseins son, Ali bin Hussein. När Imam Ali bin Hussein(Imam Sadjad) var på väg att dö sa han till sin son, Muhammad bin Ali(Imam Muhammad al-Baqir), att flytta denna egendom till sitt hus. Fyra personer bar över egendomen till Imam Muhammad al-Baqirs hus.

Imam Sadjad sa till sina barn att arvegodset inte innehöll några dirham eller dinarer, utan var istället fylld med kunskap. Efter Imam Muhammad al-Baqirs död övergick Profetens arvegods till dennes son, Imam Jafar as-Sadiq, och efter dennes död övertog dennes son, Imam Musa al-Kathom arvet. Som i sin tur gav det till sin som Imam Ali bin Musa al-Ritha…osv.

Men detta var inte den enda källa till kunskap som den Heliga Profetens Imamer hade tillgång till. Änglar brukade även tala till dom, och under ”Ödets Natt” (Leylatul Qadr) ökade deras kunskaper avsevärt. Saijid Hashim al-Bahrayni samlade in traditioner angående detta i sin bok Yanabi” ul Ma’ajiz.

På så sätt gick kunskapen från Imamernas farfar, den Heliga Profeten, successivt i arv, imamerna emellan, från den ena generationen till den andra. Och de strävade i hela sina liv efter att förmedla denna kunskap till hela Ummahn.

Vad ger förnedring på dagen, och ångest på natten

.

.

”Jag har smakat mycket gott i livet, men inte funnit något godare [sötare] än att vara frisk.

Jag har även smakat på så mycket beskt i livet, men aldrig funnit något mer beskt än att lösningen på ens behov ligger i andras händer.”

Jag har burit mycket  järn och stenblock i mitt liv, men jag har inte funnit något tyngre att bära än lån.”

.

”Ett lån innebär förnedring på dagen, och ångest på natten.”

Imam Ali(a) till sin son Imam Hussein(a)

 

Dör man som syndare om man gör uppror mot förtryckare?

Imam Hussein(A) sade: ”O människor, alla ni som är vittnen till att en orättfärdig härskare tillåter handlingar (a’mal) som är förbjudna av Gud, och som ser att härskaren bryter mot gudomliga fördrag, att han handlar i strid med Profetens sunnah, att han behandlar människor på ett skamligt och fientligt sätt – alla ni som är vittnen till sådant och inte protesterar i ord eller handling, skall sannerligen behandlas av Gud på samma sätt som förtryckaren själv.” [Tarikh al Umam wa al-Muluk, vol. 3, s. 307]

Imam Ridha(A) sade: ”Den som stödjer en förtryckare (thalim) är själv en sådan.” [Aiyon al-akhbar, s. 348]

Anledningen varför hela Västvärlden är svurna fiender till allt som heter Shiastyre, på minsta sätt, börjar uppenbaras mer och mer framför våra ögon. Den är att shia anser att man ska göra uppror mot en tyrann, en ledare, som förleder och förtrycker det folk han är ämnad att bry sig om och leda på den rätta vägen. Om en ledare har rätt att döma folk för olika brott, hur kan man då tro att denne ska vara rättvis, om samme person – dagligen – låter förtrycka sitt folk?

Så det är klart att en sån ska bort. Tyvärr har Väst insett det finurliga i att muslimer är delade i 2 större grupper, och de har för länge sedan bestämt att den ena gruppen ska ”styra”. Jag gör ordet styra inom citattecken för att det är egentligen en tyrann, som kallar sig för sunnimuslim, och man använder honom som en marionett och Väst styr de muslimska/arabiska länderna genom dessa.

Vad är det då som gör att de lyckats styra arabvärlden bara på grund av att de styrande varit sunnimuslimer? Jo, man har utnyttjat regler som företrädare för just sunniislam påstår tillhör islam. Jag har hört talas om dessa, men inte forskat i dom nämnvärt för att jag alltid trott att det bara varit rent förtal mot sunniislam. Nu har jag dock luskat runt lite och funnit att dessa regler faktiskt finns – i verkligheten!

Vi kan dela upp muslimer i Shiat-ul-Ali och Shiat-ul-Omar. (Ja, jag vet att man inte kallar sunnimuslimer för Shiat-ul-Omar, ingen behöver anmärka detta, men alla som följer Ali(a.s) har en linje medan de som följer Omar har en helt annan linje).

De som följer Omar har alla en och samma linje när det gäller toleransen emot styrande: de som leder Ummahn (inom sunniislam) får bete sig i princip hur som helst – enligt alla som har någon betydelse inom sunniislam. Det är förbjudet att motsätta sig något som de styrande gör. Jämför de 2 inledande (grönmarkerade) citaten ifrån 2 av shias största företrädare Imam Hussein och Imam Ridha, med sunniislams råd från sina ledare i detta ämne, här nedan:

Al-Bahjouri sade: ”Det är en plikt att lyda sin ledare även om han inte är rättvis eller pålitlig och även om han syndat eller gjort fel.”

Abu Hanifa förklarade att ett statsöverhuvud inte får avsättas på grund av att han är en ”dålig” person (fâsiq).

Hudhaifa bin al-Yaman berättade en hadith där Profet Muhammad sade: ”Det kommer att finnas ledare efter mig, som inte följer min vägledning och min sunna och bland dem kommer det finnas män med hjärtan som ett satans hjärta i en människokropp.” Och jag frågade Profeten Muhammad : ”Vad bör jag göra i en sådan tid?” Han svarade: ”Lyssna och lyd ledaren, även om han piskar din rygg och tar dina pengar, lyssna och lyd honom.”

Enligt en annan tradition frågade Auf bin Malik: ”O Allahs budbärare, råder du oss att kämpa mot dem? ” Han svarade: ”Nej, kämpa inte mot dem så länge de inte hindrar er från att be era böner (salat). När du ser något hos dem som du inte gillar, avsky deras handlingar inte dem, och sluta inte handla i lydnad mot dem.”

Bukhari och Muslim rapporterade från Abdullah ibn al-Abbâs, ”om någon ogillar sin ledare måste han vara tålmodig. Agerar han med det minsta tecken på upproriskhet eller destruktivitet gentemot sin ledare och sedan dör, så dör han i det för-islamiska tillståndet av okunnighet (jahiliyya) och synd.”

(Ovanstående är alla sunnireferenser, för de som inte känner till dom.)

Hur mycket onda människor det än funnits i världen känner jag inte till en enda, av människohand skriven, ideologi som har sådana omänskliga lagar och regler som nämns här. De är rent ut sagt tyranniska, oavsett hur man vrider och vänder på dom. Men man vill göra gällande att dessa ord är uttalade utav den största, och mänskligaste, av människor som Gud skapat: Profeten Muhammed(s.a.a.s.)!

Om nu Profeten(s.a.a.s) tillskrivs dessa hadither måste man väl ändå gå till Koranen för att checka om dessa uttalanden verkligen kan stämma? Hela Koranen genomsyras ju av profeter, som en efter en genom århundradena, inte gjort annat än uppror emot de härskande. Profeten(s.a.a.s) själv gjorde ju uppror emot Quraish. Varför gjorde han det om han menar att man inte SKA göra uppror?! Var han en ledare som gjorde fel i sitt ledarskap?? Nej, aldrig i livet!!

Att påstå att Profeten(s.a.a.s) skulle ha sagt ovanstående är rent ut sagt förtal av grövsta grad! Profeten(s.a.a.s) skulle aldrig lämna sitt folk så blottade och svaga mot övermakter och tyranner för all evinnerlig framtid. Denna svaghet, som Västvärldens ledare upptäckte, har glatt dom mycket. De har nog inte skrattat lite åt denna ”islamiska” lag, och folket som följer dom.

Däremot tror jag inte att de skrattar särskilt mycket åt värdens shia-”auktoriteter” – jo, framför varandra skrattar de säkert, men skrattet är rätt ytligt och inte sällan sätter de skrattet i halsen… för dessa shiamakter har visat sig inte vilja låta sig tämjas och spela med i deras spel.

Världen gläds nu åt vad man börjat kalla för ”Den Nya Arabvärlden”. Åt upproren och protesterna emot sina diktatorer. (De som är glada är förstås världens civila befolkning, verkar ännu inte riktigt som om alla världsledare är lika glada dock). Gladast är förstås all världens muslimer.

Men vad kanske ingen tänker på är att det hela egentligen även är en protest emot vad jag i början av inlägget kallade ”Shiat-ul-Omar” (kan även tillägga AbuBakr och Uthman, men det var ändå Omar som var den störste ledaren av dessa tre, därför namnger jag bara honom). Därför tror jag att en stor omvärdering utav islam kommer att ske bland sunniter när allt väl lugnat ner sig, något annat kan jag inte tänka mig. För har verkligen hundratusentals miljoner muslimer nu verkligen begått en synd, när de protesterat – och fällt flera despoter?!

Jag tycker att citat (”hadither”) som dessa är precis vad Väst skulle säga till en av sina knektar (tillsatta diktatorer som alla är utbildade i väst) att skapa lagar om i sitt land, för att hålla folket på plats – men så behöver de inte det, för det har man själv ordnat om…. :

”Lyssna och lyd ledaren, även om han piskar din rygg och tar dina pengar, lyssna och lyd honom.”

”Agerar han med det minsta tecken på upproriskhet eller destruktivitet gentemot sin ledare och sedan dör, så dör han i det för-islamiska tillståndet av okunnighet (jahiliyya) och synd.”

…. vilken del av helvetet menar man väntar dessa frihetstörstande människor?

Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso Myser på G8-mötet i sin maskots sällskap.

Egyptier kramas på Tahrir-torget efter att Hosni Mobarak avgått som president. Är det dessa som är ”okunniga(jahiliyya) och syndiga” Foto: Khalil Hamra/Scanpix

———————————————————————————————-

Profeten(S) sade: ”I varje generation bland mina följeslagare kommer det att finnas rättfärdiga medlemmar i mitt Ahl al Bayt som kommer att bekämpa korruption och fördärv, som de vilseledda människorna kommer att försöka att införa i min religion. Observera! Era imamer kommer att vara era representanter inför Gud. Så var noggrann med vem du väljer som representant.” [Ibn Hajar i sin Sawaiq ul Muhriqa, s. 90]

Den Heliga Profeten(S) sade: ”Den som önskar leva och dö som mig och komma till Paradiset (jannah), som min Herre har lovat mig, nämligen den eviga himlen, bör erkänna Ali(A) som sin ledare efter mig, och efter honom bör han erkänna Alis(A) söner, eftersom de är människorna som inte kommer att lämna dig utanför vägledningens dörr och inte heller kommer de låta dig att gå vilse.” [Kanz al-Ummal, av al-Muttaqi al-Hindi, vol. 6, s. 155, Tradition #2578]

Återberättad av Umm Salama: Den Heliga Profeten(S) sade: ”Ali är med Koranen och Koranen är med Ali. De kommer inte att separeras från varandra tills de båda återvänder till mig vid Källan (i Paradiset).” [Mostadrak al-Hakim, vol.3, s. 124]

Profeten(S) sade: ”Den som vill uppfatta Adams(A) moral (akhlaq), Nuhs(A) visdom (hikmah) och Abrahams(A) uthållighet och tålamod (sabr), måste iaktta Ali ibn Abi Talib(A).” [Amali Mofid Astan Qods, s. 25]

Sunnikällor:

Livingislam

Hizb-ut-Tahrir

Hussain, en symbol för kärlek och uppoffring i Islam

.

.

Det beskrivs ofta om Islam - åsikter om Gud som en hjärtlös världshärskare, en arg domare och vredgad Gud som minutiöst söker en gärningsman att straffa. För dem som eftertänksamt har läst Koranen, endast en gång under sin livstid, är det, utan tvivel, väldigt lätt att bortse från sådana åsikter.

Men för dem som inte noggrant läst Koranen, eller inte har de nödvändiga resurserna och kunskapen att analysera dess verser, står där – i det levande minnet av historien – en händelse som, mycket tydligt, sammanfattar begreppet kärlek mellan Skaparen och det skapade, och de offer och lidande som skulle kunna uthärda lätt och belåtet med en människa av hänsyn till den älskade Gud.

Denna episod är den händelse där Hussain, sonson till Islams Profet(s.a.a.s), inte bara erbjöd sin egen själ och sin kropp till Gud, utav även sina söners, brorsöners, kusiners och hans närmaste vänners, och bar sorgen över det förutsägbara tillfångatagandet av hans hustru, hans döttrar och systrar. Detta hände den 10 dagen i Muharram på ett ställe som heter Karbala år 682 e Kr.

Som barnbarn till Profeten(s.a.a.s) och någon som var mycket älskad av honom(s.a.a.s) kunde Hussain ha levt ett mycket bekvämt och välbärgat liv efter sin farfar, då han var mycket hedrad och vördad av sina samtida. Han var dock hängiven Guds väg, och var mycket bekymrad över den vägledning som uppenbarats för hans farfar och ivrig att se till att kärlekens väg till Gud inte hindrades av glupska, materialistiska människor som hade anslutit sig till Islam bara för att möjliggöra sina egna egoistiska, torftiga och världsliga ambitioner.

Och han gjorde det bra. På en enda dag visade han en grad av kärlek och uppoffring gentemot Gud, som knappast kan dras parallellt med någon liknande händelse i mänsklighetens historia. Han beklagade högljutt sitt missnöje över vad som skedde i Guds namn – ett rop som kan höras än idag genom historiens utsträckta tunnel.

Hussain brukade säga i sina böner:

”Min Herre! Du är den som tar bort alla andra från hjärtat hos dem som du älskar, på ett sätt som gör att de inte älskar någon annan än Dig, och inte söker skydd från någon annan än från Dig, du är deras intimaste sällskap när världens prövningar skrämmer dem. Min Herre! De som har förlorat Dig, vad finner de? Och de som har funnit Dig, vad förlorar de?”

Hussain hade inget att förlora eftersom han hade funnit en kärlek som ger liv åt allt.

Av Sheikh Muhammad Bahmanpour

Några högtidlighållanden av Ashura i världen

Minneshögtider har hållits i Imam Husseins ära i Nigeria, där antalet shiamuslimer idag är i ständigt ökande. Jag hittade denna video hos Bahlool, som också skriver lite om det (gå in och läs):
.

.

Sedan åker jag snålskjuts även på KMR:s blogg och kopierar vilt:

För första gången närvarar en turkisk premiärminister på Ashura i Turkiet. Recep Tayyip Erdogan talade om Imam Hussein och hans öde. En stor sorgedag, sa premiärministern, som önskade att alla sörjandes böner hördes av Gud. Erdogan själv är en följare av sunnismen (hanafi) och tog tillfället i akt att prata om den muslimska gemenskapen.

Se reportage

Varje år donerar turkiska shiiter blod till röda halvmånen i samband med Ashura.

Muharram 2010

.

.

Jag tror jag aldrig besökt moskén så många gånger under Muharram som detta år. Och jag tycker det är helt fantastiskt! Varför jag inte tidigare brukat besöka är för att det alltid varit så olidligt mycket folk i små lokaler, och att alla surrat och pratat hela tiden under tiden någon läser latmiya eller predikar. Helt respektlöst!

Under några år så har vi hyrt stora moskén i Malmö under dessa 10 Ashuradagar. Jag har som regel gått dit den 10:e dagen. Där har vi suttit på kvinnornas område, som är en balkongliknande utbyggnad inne i moskén (som inte är större än mitt vardagsrum), och trängts värre än i de små lokaler som vi annars fått nöja oss med. Medan männen har stort och luftigt utrymme nedanför.

Där har vi suttit PÅ varandra, i varandras knän i princip. Alla är intresserade utav att gå denna dag till Imam Husseins(a.s.) ära, då det var denna dag han dog. Jag har varje gång tappert kämpat i ca 20 minuter – sedan har jag gått hem – RASANDE arg!

Går inte kvinnor till moskén bland sunnimuslimer?! I våra lokaler har män och kvinnor precis lika stort utrymme. På vissa ställen har kvinnor större, då barnen oftast följer med kvinnorna. Jag fattar ingenting, faktiskt. Nu har vi i alla fall en hel fastighet själva och man försöker hålla på lite regler där, så det är lite lugnare. Nåja, tillräckligt för att jag ska stanna kvar i alla fall – och återkomma !

Hur som helst så ger dessa besök mer och mer insikt i hur ungdomlig och fräsch Islam ständigt är (om man kan uttrycka sig så). Islam är helt enkelt ungdomarnas religion… Jag tillhör definitivt inte snittåldern i moskén, snarare långt över den. Här är det ungdomarna som regerar. Jag tror att, om vi räknar bort ett fåtal besökare på över 70 år, så är nog medelåldern kanske 22-25 år? Väldigt många tonåringar kommer dit. Särskilt på Muharram, som erbjuder aktiviteter som jag tror verkligen lockar det ungdomliga lynnet.

Oftast är det när folk blir gamla och börjar känna att man kanske närmar sig graven, som folk börjar intressera sig för Gud, religion och att gå i kyrkan… men med Islam är det definitivt annorlunda.

I tisdags träffade jag åter bloggarna Camol och Ala, i moskén. Det var verkligen roligt och givande. Jag brukar inte ha någon annan att gå tillsammans med än med mina döttrar, inte för att det inte räcker, men de är inte alltid tillgängliga. Men även Yomyom och Leila var där också, i tisdags. Medan Fatima och Gabriella var med mig i lördags.

Jag träffade även en bloggläsare -Emma- som var där med sin lilla söta flicka, som skrek och grät vid blotta åsynen utav mig !!!! Jag har kanske börjat utveckla ett mer monsterliknande utseende numera? Help me God!

Idag har jag träffat ännu en bloggläsare, Malin. Hon hade bara varit på Husseinie en gång förr, så hon ville gärna gå med någon så hon frågade om hon fick gå med mig, och det är klart hon fick! Jag tycker det är viktigt att man besöker Husseinie eller moské minst EN GÅNG under dessa dagar. Att minnas Imam Hussein, och att föra vidare hans minne och gärningar, till nästa generation är oerhört viktigt. Så jag ställer gärna upp.

Jag uppskattar också att hon följde med, man känner sig lite mindre ensam (bland 350 andra) om man går med någon annan. Dessutom är det alltid kul att lära känna nya människor! Nu är det bara att invänta ”arbaeen”. Ska försöka fortsätta gå så ofta jag kan och har möjlighet, inshaAllah.

Imam Hussein

Måste bara lägga upp en Latmiya i repris – dagen till ära – galet bra:
.

Imam Hussein – varför han tog ställning

.

Man kan skriva spaltmetrar om Imam Hussein och vad som hände i Karbala, men jag ska bara redogöra lite om VARFÖR han gjorde det han gjorde. Varför det hände, det som hände. Det finns de som undrar varför vi inte uppmärksammar och sörjer Imam Ali på samma sätt som Imam Hussein. Kanske någon blir klokare på nedanstående redogörelse, andra kanske inte…

Vi säger inte att han är större än Profeten Muhammed(s.a.a.s.), inte heller större än Imam Ali, men utan Imam Hussein är det inte säkert att vi idag satt här, som muslimer som bloggar….?

.

”För mig är döden inget annat än lycka, och att leva under tyranner är ingenting annat än att bo i ett helvete.”

.

År 10 A.H. dog Guds Sändebud Muhammed(s.a.a.s.). År 61 A.H, bara 50 år efter hans död, höll Islam i princip på att falla sönder. Det mesta av det som Muhammed(s.a.a.s) hade kämpat för i alla år, hade ändrats och manipulerats. Man hade, i princip, återgått till forna dagars klan- och stamregler. På dessa 50 år hade folket blivit underkuvade och avtrubbade utav det tyranni som regeringarna utfört under tiden.

Den som protesterade det minsta mot de regerande tyrannernas förändringar i religionen, blev jagade och tillslut dödade. Inte ens en så enkel sak som att mana till goda gärningar och hämma från onda: amr bel ma’roof wa nahy ’an el-monkar, fick förekomma!

Denna mörka tid var i stort behov utav någon som vågade stå upp och protestera, en revoltör – helst ifrån någon med hög rang och stor betydelse. På den tiden fanns ingen som bar Profetens flagga högre än hans egen dotterson Imam Hussein(a.s.).

När Muawiah dog, i mitten av Rajab år 60 A.H., och hans son Yazied tog makten, och beordrade sina Walis att ge folket ge löfte om deras lojalitet – och särskilt från Imam Hussain(a.s.) – uppstod en våg av avvisanden. Och en opposition stegrades emot Yazids politik, som baserades på förräderi och tyranni. Yazid var en helt öppen syndare och förtryckare så Imamen vägrade ge honom löfte om lojalitet så han beslutade att stiga till sitt religiösa ansvar.

Efter att han blev martyr, började folk, varje vecka, varje månad – varje år, våga protestera emot förtryck och manipulation utav religionen. I och med att man ännu minns Imam Husseins(a.s.) revolt, så ger detta varje folk i världen – i varje tid – en injektion om att man SKA protestera emot förtryck, och att man KAN vinna – vilket man, i retroperspektiv idag, kan se att både Islam och Imam Hussein(a.s.) vann trots det, tillsynes, stora nederlaget i Karbala.

Tack vare hans uppoffring finns, än idag, folk som vänder sig mot Mecka när de ber. Över en miljard människor, närmare bestämt. Hade han inte revolterat, så hade Islam suddats ut och blivit till en helt annan religion: likt Judendomen och Kristendomen.

Alla varnade Hussein(a.s.) om att han kommer att bli dödad, han svarade att han redan visste det. Hans egen halvbror, Muhammed Ibn Hanafie, ville inte att han skulle gå ut och dö, och han kunde inte heller förstå varför han skulle ta med sig kvinnor och barn – om han nu vet att han ska dö.

Imam Hussein(a.s.) sa att Gud bestämt så – Profeten hade berättat för sin dotterson Hussein om vad som kommer att hända honom och vad han skulle göra då: om hela revolutionen och slaget i Karbala, som han skulle tvingas genomgå, och vad som måste ske i Karbalas öken mot armén tillhörande Yazid, detta korrupta fyllo till son som Mu’awiyah hade gett makten.

Att han tog med sig familjen betyder inte att Gud ville offra dom också. Orsaken till varför han tog med hela sin familj var att hindra den styrande Yazid från att fängsla dessa i utbyte mot att Hussein(a.s.) skulle lägga ned sin revolution.

”Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, ropade Vi till honom: ”Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!” Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur; och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten” (Koranen 37:103-108)

Vad var det för präktigt offerdjur, som Gud säger sig ta emot? Var lammet, som Abraham offrade, på något sätt präktigare än Ismael? Naturligtvis inte. Gud sparade sitt ”offerlamm” (eller människooffer) till framtiden – till en tid när det skulle behövas mer än på Abrahams tid.

När har detta offer presenterats någon gång? Jo, vid Karbala och offret var Imam Hussein, det ”dyrbaraste blodet”, som fanns att offra i en tid när Guds religion var på väg att dö ut: och inget annat Sändebud eller Profet skulle komma för att påminna eller rätta till den skada som folk orsakat Guds Heliga Religion.

När Imam Hussein och de  över 72 personer, plus familj, som troget stred med honom tills siste man dog – emot tusentals fiender – och de alla blev brutalt slaktade och lemlästade, tillfångatogs alla kvinnor och barn som var kvar.

Dessa blev slagna i bojor och kedjor och fick sedan vandra hela vägen ifrån Karbala, i Irak, till Damaskus i Syrien.

Det var dessa, främst kvinnorna förstås - då barn ju är barn, som utan att rädas reprimader ifrån de styrande tyrannerna, ljudligt synliggjorde vad som hänt. För ingen kände till den massaker som hade skett i Karbala. Folk som såg denna bedrövade karavan utav fångar, trodde att det var ”kafereen”, från Turkiet eller Kabul, som krigat mot deras land och förlorat.

De blev bespottade från höger och vänster. Ibland sa de tillfångatagna något, och då blev de spottande högst förvånad och sa till varandra ”Va?!? Dom pratar ju arabiska!! Är dom araber?!?”. En äldre man sa: ”Alhamdulillah, att ni förlorade och att ni nu är i kedjor”.

Ali Zeinul-abedin, den ende av Imam Husseins söner som överlevde slaget och den näste Imamen,  sa till mannen:

”Har du läst Koranen någon gång?”

”Naturligtvis”, svarade mannen, ”Hundratals gånger”.

”Då har du läst:

”Och ge den nära anförvanten vad han med rätta väntar och [ge till] den behövande och vandringsmannen….” (17:26)

VI är de nära anförvanterna (till Profeten).

Du har också läst:

”Säg [Muhammad]: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger Ahlul Qorba [de närmaste till Profeten] den kärlek [de har rätt att vänta].” (42:23)

VI är Ahlul Qorba. Och du har också läst:

”Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast [Ahlul-beit], från all [jordisk] smuts och göra er renhet fullkomlig.” (33:33)

Det är VI som är Ahlul-beit!!!”

Den äldre mannen sa ”VA!!? Är NI Profetens familj … som är FÅNGAR??!!”

Han började skrika och protestera och slå omkring sig och slå sig själv. Tills Yazids soldater tystade honom med ett svärd….

Detta var en enda (av hundratals) händelse som inträffade under fångtransporten mot Damaskus. Och skapade förstås förvirring och oreda i Yazids rike.

.

Ickemuslimer om Imam Hussein och det han åstadkom:

.

“Imam Husayns uppoffring är inte begränsat till en nation eller ett land, utan det är det ärftliga tillståndet för hela mänsklighetens broderskap.”/ Dr. Rajendra Prasad, Indiens första president

.

“Om Husayn slogs för att släcka sina världsliga begär, då förstår jag inte varför hans systrar, fru och barn följde med honom. Detta bekräftar då att hans uppoffring var rent för Islam.” / Charles Dickens

.

“Jag lärde mig från Husayn hur man kan vara förtryckt och bli en vinnare.”/ Mahatma Ghandi

.

“Min tro är denna att Islam inte förlitade sig på användandet av svärdet av dess anhängare, men är resultatet av den högsta uppoffringen som Husayn, den stora helgonlika personen stod för.”/ Mahatma Ghandi

.

“Husayn accepterade och lämnade Mecka med hans familj och ett följe av 70 efterföljare. Men i Karbalas öken fångades de i ett bakhåll som planerats av kalifen Yazid.

Trots att en förlust var säker, vägrade Husayn att lyda honom. Omringad av en stor fientlig styrka, klarade sig Husayn och hans kompanjoner utan vatten i tio dagar i den brinnande öknen i Karbala. Slutligen dödades Husayn, de äldre och några manliga barn i hans familj och kompanjoner av pilarna och svärden tillhörande Yazids armé; hans kvinnor och återstående barn togs som fångar till Yazid i Damaskus.

Den berömda historikern Abu Reyhan al-Biruni konstaterar; “… sedan eldades deras läger upp och kropparna trampades av hästarnas hovar; ingen i mänsklighetens historia har beskådat en sådan grymhet.” / Simon Ockley (1678-1720) Professor i arabiska vid Cambridge universitet. [Ta’ziyeh: Ritual and Drama in Iran, New York, 1979, s.2]



Muharram har börjat

.

.

Idag är det den första Muharram, den stora sorgemånaden, då Imam Hussein och hans familj och vänner brutalt slaktades för att han vägrade kuva sig. Därför lägger jag upp en underbar latmiyyah (i repris), som jag älskar.
.

Simon Ockley om Imam Hussein

“Husayn accepterade och lämnade Mecka med hans familj och ett följe av 70 efterföljare. Men i Karbalas öken fångades de i ett bakhåll som planerats av kalifen Yazid.

Trots att en förlust var säker, vägrade Husayn att lyda honom. Omringad av en stor fientlig styrka, klarade sig Husayn och hans kompanjoner utan vatten i tio dagar i den brinnande öknen i Karbala. Slutligen dödades Husayn, de äldre och några manliga barn i hans familj och kompanjoner av pilarna och svärden tillhörande Yazids armé; hans kvinnor och återstående barn togs som fångar till Yazid i Damaskus.

Den berömda historikern Abu Reyhan al-Biruni konstaterar; “… sedan eldades deras läger upp och kropparna trampades av hästarnas hovar; ingen i mänsklighetens historia har beskådat en sådan grymhet.”

/ Simon Ockley (1678-1720) Professor i arabiska vid Cambridge universitet.
[Ta’ziyeh: Ritual and Drama in Iran, New York, 1979, s.2]

Ickemuslimer om Imam Hussein

————————————————————————————————-

“Jag gratulerar Muslimerna som hade Hussein bland sig, en stor människa föddes, som alla samfund återgår till och hedrar.”

/ Mrs. Sarojini Naidu, Indisk poet och politisk ledare

————————————————————————————————-

Ickemuslimer om Imam Hussein

“I en avlägsen tid och klimat kommer den tragiska scenen av Husayns död att väcka sympati hos den kallaste läsaren.”

Edward Gibbon, Parlamentsledamot i England [The Decline and Fall of the Roman Empire, London, 1911, vol. 5, s. 391-2/

“Tragedin i Karbala bestämde inte bara kalifatets öde, men också Muslimernas kungarike långt efter kalifatet hade försvagats och försvunnit.”
/ William Muir