Daddy… It hurts

.

.

My name is Chris ,
I am three,
My eyes are swollen..
I cannot see.

I must be stupid,
I must be bad,
What else could have made,
My daddy so mad?

I wish I were better,
I wish I werent ugly,
Then maybe my mommy,
Would still want to hug me.

I cant do a wrong,
I can speak at all,
Or else Im locked up,
All day long.

When Im awake,
Im all alone,
The house is dark,
My folks arent home.

When my mommy does come home,
Ill try and be nice,
So maybe Ill just get,
One whipping tonight.

I just heard a car,
My daddy is back,
From Charlies bar

I hear him curse,
My name is called ,
I press myself,
Against the wall.

I try to hide,
From his evil eyes,
Im so afraid now,
Im starting to cry.

He finds me weeping,
Calls me ugly words,
He says its my fault,
He suffers at work.

He slaps and hits me,
And yells at me more,
I finally get free,
And run to the door.

Hes already locked it,
And I start to bawl,
He takes me and throws me,
Against the hard wall.

I fall to the floor,
With my bones nearly broken,
And my daddy continues,
With more bad words spoken.

Im sorry! I scream,
But its now much to late,
His face has been twisted,
Into an unimaginable shape.

The hurt and the pain,
Again and again,
O please God, have mercy!
O please let it end!

And he finally stops,
And heads for the door,
While I lay there motionless,
Sprawled on the floor.

My name is Chris ,
I am three,
Tonight my daddy,
Murdered me.

And you can help,
Sickens me to the soul,
If you read this,
And dont pass it on.

I pray for your forgiveness,
You would have to be,
One heartless person,
Not to be affected,
By this Poem.

And because you ARE affected,
Do something about it!
So all I ask you to do,
Is pass this on!

At least 5 children each day from around the world die from child abuse!!!!
This happens across the board, no matter how much money they have or their ethnicity.

Cencur

.

I mitt tonårsrum hade jag en skrivmaskin, en Facit, som stod uppställd på mitt skrivbord. Jag satt där och skrev, vet inte riktigt vad jag skrev för jag hittar inga lämningar utav några maskinskrivna dokument från den tiden bland mina gamla lådor – lådor som jag funnit efter en arkeologisk utgrävning ur källarvalven härom sistens.

Men ett dokument är i alla fall bevarat. En dag när jag kom hem satt ett pappersark i maskinen där det var nedplitat några rader. Jag mindes inte att jag skrivit något innan jag gick ut, så jag stegade fram till min skrivmaskin och läste vad där stod – det var min käre far som behagade skämta med mig. Vilket han ofta gjorde, och gör än idag. Han hade skrivit några förbluffande rader, för att reta mig (obs, jag var ännu tonåring och han älskar irriterade tonåringar – särskilt roligt är det att reta dom ännu mer, tydligen)

Jag spelade med i spelet och fortsatte på hans lilla historia, sedan lämnade jag kvar arket i maskinen – och gick ut igen. När jag kom tillbaks hade han avslutat sagan…..ni kan ju kanske gissa vilka rader jag skrivit, och vilka min far bidragit med ! Jag har skrivit ned det precis som det är skrivet, utan styckeindelning (och ja, jag vet, att censur stavas med ett s – men så står det faktiskt:

 

CENCUR
Det var en gång en flicka som hette Marie. Hon bodde i en liten by 
som hette Boliden. Där hade hennes far byggt ett hus som såg ut som 
ett slott. Marie fick disponera ett av rummen på bottenvåningen. 
Hennes snälle far lät sätta in en röd linoleummatta på golvet och 
tapetserade väggarna med jättesnygga blommiga tapeter. Men flickan 
uppskattade inte alls dom fula brokiga tapeterna som hennes snikne 
far satt upp. Och inte heller den vedervärdiga linoleummattan som 
han monterat in. Hon tyckte att det såg förskräckligt ut, hon ville 
genast byta, men hennes stygge far ville inte lyssna på det örat. 
Han köpte bara mynt för alla sina pengar och brydde sig inte ett 
dugg om hur det såg ut i det förfallna skjulet som han byggt till 
sin familj. Detta är vad den stygga häxan tror och tycker. Häxan 
har flera gånger försökt att få Marie att tycka illa om sin far, men
har skändligen misslyckats i sitt uppsåt. Marie älskar sin far och
hur skulle hon kunna göra annat så snäll som han är. Han brukar 
skriva små rim ibland och det gör henne mycket glad. 
Här är ett.

Marie hon är så snäll och rar
älskar högt sin far
Hon är så glad för att hon har
just en sådan far
1981

Obs! Vill bara tillägga att min fars egenhändigt byggda villa är
en liten enplans-villa.... inget annat.

En längesensaga

.

Idag har jag gått igenom alla gamla kartonger vi har i källarutrymmet, för jag har letat efter några viktiga dokument. Jag fann tyvärr inte dessa dokument, däremot fann jag en del annan bråte. Men bland bråten fanns en hel massa guldkorn. Bland annat hittade jag en dikt som jag skrev 1982. Jag var alltså mitt i den eländiga tonårstiden och jag delar här med mig av denna dikt, där jag lämnar läsaren helt till egna eventuella tolkningar:

Berätta för mig

en längesensaga,

så mycket jag glömt

så lite jag minns,

nu tomt

och ängsligt

inom mig.

 

Berätta för mig

om glädjen och sången,

de ljusa dagarna

och nätternas ro,

nu tomt och ängsligt

omkring mig.

 

Berätta för mig

om dagen imorgon,

att jag må slippa

fler sorgfyllda år.

Berätta för mig

om värmen

som väntar,

där ensam och frusen

jag sökande går.

 

1982-01-31

 

Projekt 1700%

Kambodja-amerikanske konstnären Anida Yeou Ali påminner oss alla hur otroligt fånigt och galet det är att anta att någon, vem som helst, ”ser muslimsk” ut….

Centralt i videon är en icke-ursäktande dikt, ett svar till de orättvisor mot den muslimska befolkningsgruppen, som återspeglar både det absurda och farorna med rasistiskt rädsla.

”1700%” avser den procentuella ökningen av hatbrott som begås mot människor som uppfattas som muslim eller arab efter 9 / 11.

Videon är en aspekt av ett större pågående projekt med titeln ”1700% Project” , där man vill använda konst som en form av strategiska insatser för att presentera verk som utmanar monolitiska muslimska stereotyper.

Stackars förtryckta kvinnor

Jag var inne på bloggen Flippinthecoin och hittade denna fantastiska dikt skriven utav Sama Wareh:

.

.

POW (Poor Opressed Women)

Hello oppressed,
With that scarf around your head,
That you surely must dread,
Aren’t you hot?
Can’t you see it’s sunny,
Aren’t your ears cold,
They try to be funny,
But some seriously suggest,
That I am oppressed,
Because I can’t flaunt what I got,
And they look at the way that I’m dressed,
All covered up,
From head to toe,
How am I to attract the men,
Without a little show?
So I tell them,
I’m oppressed,
Because men can’t see past the fabric?
They are stuck with a conversation
And a brain to pick,
I flaunt,
Yes I do,
My personality is what I flaunt,
I swear, it’s true,
I aint no object
In men’s desire,
Nor am I a curve size,
Because I have attire,
And they tell me,
Well, you were forced,
Obviously,
Your dad had a belt,
And so you agreed,
No, it was my choice,
I did agree,
In fact,
After I did cover up,
Men stopped checking out my behind,
And started looking at who I am on the inside,
And after I did,
Respect came my way,
Heads didn’t turn lolling as I passed men’s way,
But I guess some like that attention,
And women,
This isn’t a stab at you,
I’m just expressing my point of view,
After dealing with stereotypes of what people tell me I am,
I can even see it in their eyes,
Like my attire should be banned,
And especially older women,
Look at me with pity,
Poor child, I wish I could help her and show her the way,
Cause according to Fox tv, they’ve gone astray,
Poor abused women, dressed in black,
Can’t those mean men cut them a little slack?
But to their surprise,
I choose to wear it,
To me its freedom,
Freedom from fashion implications,
Telling you how to talk, dress and look,
Advertising the new trend,
To get you on the hook,
Of being what the fashion industry can make money off of,
I wear what I want and dress to impress,
Myself and God,
And nobody else,
I wear pants and I wear skirts,
I wear socks and long shirts,
And if my name callers aren’t happen with that,
Then come and liberate me,
Which in now a day’s terms,
Means kill me.

Halalslakt usch!

.

Halal, usch! fy!
Snuskiga knivar som skär.
Blodet sprutar, en fruktansvär misär.
Vi! som tänker på djuren anser Halal, inte önskvärd!

Kosher, usch! fy!
Ritualer av samma snusk.
Båda ligger bakom svenska lagen, som fusk.
Vi! som tänker på djuren anser Kosher, inte önskvärd!

Svenska slakthus går för fulla muggar!
Har du en ko så kan du få eu-bidrag!
I Turkiet och Balkan vill man ha kött till middag!
Men Ni! som tänker på djuren, slaktar man inte halal, där?

För ytterligare läsning: TRYCK HÄR!

Att vara stark

Mitt barn…

————————————————————————————————-

Jag önskar dig

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.

Av: okänd

————————————————————————————————-

Barfotabarn Nils Ferlin

____________________________________________________________________________________________________________

Nils Ferlin är en av mina favoritpoeter. Hans dikter verkar alltid så enkla, och man får uppfattningen att orden legat på hans fingertoppar och de bara flödat ur honom. Men så var det tydligen inte. Han hade stora besvär o mycket ångest inför varje ord han plitade ner. Men så blev det alltid utomordentliga dikter tillslut.

—————————————–
BARFOTABARN av Nils Ferlin

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlar’ns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet.

———————————
SÅ LER BARA DEN

Det var ett sånt vackert väder,
då såg jag en blick som log.
Och jag vet inte hur men den skar mej
så hela min glädje dog.

Den var yster och ung så det lyste.
Dock visste jag skälvande klart
att så ler bara den som ska lämna
den blommande jorden snart.

————————————————–
GRUBBEL

Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.

————————————————-

SOM NU

Jag också ville väl andra
och ljusare stigar att gå -
andra stigar att vandra
förrn mörknaden faller på.

Jag också – skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder – om inte till lycka
så bara till vardagsro.

Jag också kunde väl hitta
ett ärende – likasom du.
Det blir lite tradigt att sitta
och stirra tillbaks – Som nu.

____________________________________________________________________