En muslims tre vänner

Imam Ali(A) sade:

”För en muslim finns tre slags vänner:

1. Vännen som säger: ”Jag finns med dig, huruvida du är död eller levande”, – och detta är hans handlingar.

2. Vännen som säger: ”Jag finns med dig till kanten av din grav och sen lämnar jag dig”,  – och detta är hans barn.

3. Vännen som säger: ”Jag ska finnas med dig, tills du dör”, - och detta är hans rikedomar som kommer att gå till arvingarna när han dör.”

[Khesal al-Saduq, vol. 1, s. 88]

Veckan som gick

Det var länge sedan jag uppdaterade bloggen med något personligt inlägg,  trots att jag förstår att alla läsare är oerhört intresserade utav mitt glamorösa liv. Och jag tackar för att folk har hänsyn till att jag, mellan alla viktiga partyn och andra nödvändiga sammankomster, inte alltid har tid att öda tid vid tangentbordet…

Idag har jag i alla fall jobbat, i vanlig ordning. Det är oerhört körigt under tiden för lönekörningar, för samtidigt har man en massa andra problem som man bara måste lösa: nu, nu, nu….eller allra helst igår!

Under veckan som gick bestämde jag mig för att ha en lite surprise-fest för mellandotra Lilo. Och vem springer man till när det kommer till att organisera en fest? Jo, stordotra Fatima, förstås. Vem är bättre att tillgå en henne, vilken tur att jag födde en alldeles egen festarrangör ! Så jag, Gabriela och Meriam satte oss hemma hos Fatima och planerade i torsdags. Handlade i fredags och ägnade sedan hela lördagen till att dekorera, fixa tilltugg och annat smått. Det blev bara såååå fint här hemma! Önskar jag kunnat ha kvar all dekor för alltid, men maken sa innan festen att han ville att alla (!!!) ballonger skulle nålas tills nästa dag…

För normalt brukar våra kalas och festballonger få hänga kvar i evinnerlig tid efter festandet, tillslut hänger dom där, som tomma tarmar vid gardiner, väggar och tak…så jag förstår honom. Så alla festdeltagare fick gå hem med 2-3 ballonger var! Det såg så fint ut när de gick iväg i klungor med de där ballongerna .

I alla fall så var det ju en överraskningsfest åt Lilo, alltså. Hur skulle jag få hit Leila, och samtidigt få henne att klä upp sig till tänderna och ändå inte fatta att festen var till henne? Det var ju faktiskt nyss hon fyllde år. Så jag kom på att jag har en väninna som fyller 50 år detta år, så jag blåljög åt henne att vi (mina vänner och jag) tänker ha en lite surprise till denna väninna och jag behöver hjälp från mina barn, samt krävde jag att alla också skulle närvara. Nåja, hon närvarade i alla fall, men var på sådär lagom festhumör – det dolde hon illa.

Vi försökte alla att få henne att byta om till sin snyggaste blåsa, men hon beslutade sig om sider att ha en tantig knytblus och byxor(??!? jag antar hon tyckte det passade åldersgruppen som skulle komma, ja jag vet då inte). När tiden var inne smög de bjudna brudarna in (likt en skock elefanter) in i vardagsrummet och inväntade att Leila skulle dyka upp – vilket hon tillslut gjorde. Och wow: ”Surprise!!!” skrek dom allihop tillsammans.

Hennes min var obetalbar! Hon hade absolut inte anat någonting, tydligen. Nog hade jag trott att hon i alla fall lite grann hade spekulerat i sitt inre att festen var till henne, men icke. Hon var så chockad att hon började gråta ! Av glädje förstås, inget annat….får jag hoppas. Men hon gick i alla fall från festhumör noll på skalan, till etthundrafemtio på 2 röda. Sedan hoppa hon och skena hela kvällen, likt alla andra där, även jag i viss mån.

Ja det var några dagar bakåt i mitt glammiga liv. I onsdags var jag och Yomyom på Aq-va-kul : äventyrsbadet här i Malmö, och simmade runt. Jag har nämligen köpt mig en burkiiiini!!! Oj, oj, oj så roligt det var. Vi simmade och lekte i ca 2,5 timme. Sen var jag helt färdig. Faktiskt tror jag att jag överansträngde mig något, för när vi efteråt gick in och skulle handla lite mat så svartnade det för ögonen på mig och jag höll på att svimma! Det brukar aldrig hända mig, så jag skyller på simningen.

Roligast hade vi i bubbelpoolen, där min burkini och yomyoms badkläder (som är ungefär i samma stuk) bubblade upp överallt till stora ballongstora bubblor. Vi såg ut som vi hade krockkuddar båda på framsidan och på ryggen, och så satt vi där i mitten… liksom! Jag och hon skrattade så vi kiknade, men de andra – det satt ca fem, sex äldre (gubbar och kärringar för att säga det rakt ut) personer där också – de satt där och låtsades inte se oss… ha, ha!! Det gjorde det ännu roligare. Vilka humorfria människor alltså !

Nu hinner jag inte uppdatera mer utav mitt flärdfulla liv, utan måste hasta till köksavdelningen där jag ska tillreda dagens festmåltid: tisdagsmiddagen!

Jag var sååå snygg i min burkini!

Grattis Leilole!

Idag, för 20 år sedan, födde jag en lite flicka; så rund och go” och gullig. Idag är hon smal, men lika go och gullig ändå. Grattis Leila, på denna dag; den första dagen i ditt vuxna liv som du inte är tonåring – och du kommer aldrig mer att bli en tonåring igen! Jag önskar dig all framgång och lycka i livet som återstår, på alla plan. Idag är det första gången på 10 år som jag inte är tonårsmamma! Kan man tänka sig? Men det är inte över än, jag har ju en på ingång; Yomyom har ju 2 år kvar tills det ödet träder in. Gu’bevars….

Tyvärr får vi inte fira vårt lilla födelsedagsbarn idag, hon är upptagen med firande på annat håll, så det blir lite senare i veckan, men hon var i alla fall hemma hos oss igår, så jag har fått födelsedagspussa på henne lite grann ändå, i förväg.

Att välja bostadsort som invandrare

 

 

…. är det viktigaste beslut du kan ta som immigrant

Det händer ibland att jag träffar ganska nyanlända invandrare. De kan klaga på hur svårt det är att finna en lägenhet här i Malmö och frågar mig hur de ska göra. När jag får en sådan fråga har jag självklart det rätta svaret, men det finns ingen som fattar hur bra mitt råd är: när helst jag får en sådan chans så råder jag dom att flytta uppåt landet, helst till de norrländska länen. Där är folk fortfarande mänskliga. När de ser ett nytt ansikte blir de glada, nyfikna och är måna om att bjuda till. Flytta inte till en större stad i de norrländska länen, nej håll er till de mindre samhällena. Där är fortfarande en gemenskap, man känner till varandra och månar om varandra på ett helt annat sätt än man gör i våra stora städer.

De blir glada och upplyfta om det kommer folk dit och de verkar se det som en möjlighet att samhället kan fortsätta, kanske till och med växa, man ser en framtid i de nya ansiktena. Oavsett varifrån man kommer. Invandrare får sällan jobb särskilt fort hos vanliga svenska företag här i Sverige. De kommer att öppna eget. Lika bra att de öppnar det egna företaget i de små samhällena i inlandet, för där kommer deras företag att uppskattas än mer än i storstäderna. Det blir ett extra plus i kanten för dom i det lilla samhällets ögon. 

På Luciadagen 2011 blev en familj i Ånge, Medelpad län, hämtad av polis och utvisad ur Sverige. De hade varit i Sverige i 10 år och alla barn pratade i princip bara svenska, och familjen har från början inte någon som helst anknytning till Armenien, dit dom blev utvisade. Ungdomarna i Ånge samlade sig och tillslut var hela samhället engagerade i att familjens öde. De bestämde sig för att tillsammans samla ihop pengar till flygbiljetter för hela familjen så de kunde återvända till Ånge, och ortens ICA-handlare erbjöd jobb i sin affär till mamman, så att hon kunde få uppehållstillstånd.

De kom igår, lördag, tillbaks till Ånge och ångeborna hälsade familjen välkomna; Tårar rullade ner på mångas kinder – men inte av sorg, utan av glädje. Man anordnade en välkomstceremoni för familjen i samband med Berners Cup som gick av stapeln på orten igår. Kommunalrådet Sten-Ove Danielsson och oppositionsrådet Hans-Erik Beck höll korta tal för att tacka alla som stöttat familjen under tiden de varit i Armenien och det överlämnades även en pengacheck från olika insamlingar som gjorts för Danielians.

Var i Stockholm, Malmö, Göteborg eller några andra storstäder finner en invandrarfamilj ett sådant stöd ifrån medborgarna?! Ändå envisas man med att bosätta sig i våra, känslomässigt, iskalla storstäder, där ingen släpper in någon innanför sin personliga ”radie”, än mindre över tröskeln. Hos en ”normal” person är den personliga radien kanske ca 50 cm, men hos stadsbor ligger den väl kring 3 meter – så här göre sig ingen besväret att fråga om vägen, allra minst om man inte kan uttala adressen rätt….

Därför ger jag även här rådet; flytta in till Sveriges inland, gärna uppåt mot norrlandhållet – då kommer ni att få ett fint och bra liv där barnen kan växa i större trygghet än här i storstäderna, och ni kommer garanterat att få en plats i samhället som är människovärdigt.

Grattis Yomyom på 11 årsdagen!

 

Idag var det precis 11 år sedan jag fick mitt sista barn. Yomyom fyller alltså 11 idag – grattis mammas lilltjoppa, jemjoomii, tjipptjoopi… ja jag har diverse smeknamn på henne, hennes pappa har en alldeles egen uppsjö utav smeknamn. På morgonen kom Ali, Gabriela och Leila hit (kl halv sju) och grattade henne på sängen. Ja, eller rättare sagt så gick vi sjungandes in med tårta, presenter in och väckte henne, pussade henne och sedan gick vi in till köken och inmundigade frukost och tårta.

Ikväll ska födelsedagsbarnet själv laga middag och bjuda sina syskon med respektive. Hon ska laga en maträtt som hon själv tidigare lagat och som blev väldigt lyckad – chili con carne – en rätt som jag själv inte lagat på säkerligen 20 år. På lördag har hon kalas för sina vänner. Det känns som att denna födelsedag aldrig har en ände… nåja, det är hon ändå värd, min lilla älskling. Jag pussade min sista 10-åring som en galning igår kväll när hon gick till sängs. Nu kommer jag aldrig mer att kunna pussa en egen 10-åring mer i hela mitt liv, mitt liv är slut ! Inga bebisar längre. På morgonen pussade jag min sista 11-åring, med lite värk i hjärtat. Nu kommer tiden att gå fort, ett tu tre är hon gift och utflugen – som de andra tre. Det låter bara swosch!!! 

Idag är min lediga dag, så jag gick och la mig igen en stund sedan lilltjoppan gått till skolan. Det var så oerhört skönt, men nu ska jag kavla upp ärmarna och ta itu med allt som ska göras inför kvällen. Under tiden lyssnar jag på partiledardebatten i SVT2, jag är så torr att jag finner sådant oerhört intressant .

Barnbarnet och Koranen

Det var en gång en gammal man som levde med sitt barnbarn på en stor farm. Varje morgon var mannen uppe tidigt och satt vid köksbordet och läste Koranen. Hans sonson ville bli precis som honom och försökte imitera honom på alla sätt han kunde.

En dag frågade barnbarnet: ”Morfar, jag försöker läsa Koranen precis som du, men jag förstår den inte, och av det jag förstår glömmer jag så fort jag stänger boken.Varför ska man då läsa den? ”

Farfar blev tyst och slängde lite mer ved i kaminen och svarade: ”Tag vedkorgen ner till floden och ge mig tillbaka en korg med vatten.”

Pojken gjorde som han blev tillsagd, men allt vatten läckte ut innan han kom tillbaka till huset. Pojkens morfar skrattade och sa: ”Du måste gå lite snabbare nästa gång”, och skickade honom tillbaka till floden med korgen för att försöka igen .. Den här gången sprang pojken fortare, men återigen var korgen tom innan han återvände hem. Andfådd berättade han för sin morfar att det var omöjligt att bära vatten i en korg, och han gick för att hämta en hink istället.

Den gamle mannen sade: ”Jag vill inte ha en hink med vatten, jag vill ha en korg med vatten du har bara inte försökt tillräckligt hårt.” Och han gick ut genom dörren för att titta på när pojken kämpar på.

Vid denna punkt, visste pojken att det var omöjligt, men han ville visa sin morfar att även om han sprang så fort han kunde, skulle vattnet läcka ut innan han kom tillbaka till huset. Pojken doppade åter korgen i floden och sprang snabbt, men när han nådde fram till sin morfar var korgen åter tom. Andfådd, sade han, ”Se morfar, den är värdelös!”
”Så du tycker att det är meningslöst?” Sa den gamle mannen och tillade: ”Titta i korgen.”

Pojken tittade i korgen och för första gången insåg att korgen var annorlunda. Den hade förvandlats från en smutsig gammal vedkorg och var nu ren, inifrån och ut.

Min son, det är vad som händer när du läser Koranen. Du kanske inte förstår eller kommer ihåg allt, men när du läser den kommer du att ändras, inifrån och ut. Det är ett verk från Gud i våra liv.

[10:57] MÄNNISKOR! Ni har nu fått ta emot förmaningar och varningar från er Herre och en läkedom mot det [onda] som bor i människors bröst, och vägledning och nåd för dem som tror.  

 

Vattnets hemlighet

Från Rodwan

Stadens alla fönster var fyllda med juldekorationer, den ena överträffade den andre och så långt ögat kunde nå fanns mysiga adventsljuststakar uppradade vid fönsterkanterna. Ännu ett år var nära sitt slut medans ett nytt var på väg. Den unga mannen i huset hade precis börjat reflektera över det spännande och minst sagt inspirerande året som passerat. Dock fanns något som bekymrade honom och som lämnade sin spår av obehag i hela kroppen. Tankspridd, deppig och en smula uppgiven satt han inne på rummet när hans far knackade på dörren.

Fadern, kunde enkelt se att något inte var som det skulle med sin son och frågade därför vad det var. Först ville sonen inte berätta något för sin far, men efter ett tag gav han efter för faderns ömhet och kärlek och började berätta.

“De låter mig inte vara ifred, hela tiden skall dem hacka på en och komma med sina spydiga kommentarer”, sade sonen med en ilska i rösten.

“Vilka då, vad är det som hänt egentligen kära son, snälla berätta”, svarade fadern förvånat.

Faderns röst var som en nyckel till den slutna ventilen och sonen kunde inte längre hålla det inom sig, “Det är kollegorna på jobbet, så fort jag inte gör som de vill eller önskar så försöker de stöta ut mig. De vill inte acceptera mig som jag är, utan jag skall vara som dem annars så är jag konstig. Jag orkar inte med dem längre…”

Fadern tittade på sin son med sorgsna ögon och sade, “Kära son, var så som vattnet…”

Sonen som satt böjt med huvudet nedsänkt vid knäna tittade nu förvånat upp, “Var som vattnet, vad menar du fader?”

Varpå fadern fortsatte, “Jo min son, var som vatten. Oavsett vattnets fysiska fas eller i vilken omgivning den är placerad, ändrar den sig inte. Inte heller blir den påverkad av dess omgivning, istället bevarar den sitt ursprung och syfte. Den kan ligga tillsamman med smutsig olja men ändå hålla sig separerad från den. Den kan vara både stark och mjuk samtidigt, tillskillnad från de flesta människor som byter ut sina moraliska egenskaper från det de ser och hör.”

Sonens ögon lyste nu upp samtidigt som ett nytt hopp, liknande ett nytänt stearinljus började glöda inom honom.

Citat

Svenskarna tycker att invandrarna har för många barn.

Invandrarna tycker att svenska barn har för många föräldrar….

Emanuel, 8 år och elektriker

Elektrikern och den allmänt handlingskraftige Emanuel Kunosson bor i Grundfors utanför Blattnicksele, här har den unge mångsysslaren bl. a. installerat saftblandare på sin fars traktor, något han också sett till att förse sin sparkcykel med. Emellanåt gör han också vad som krävs för att hålla efter djuren i byn, något som ju kräver sin karl.

.

Daddy… It hurts

.

.

My name is Chris ,
I am three,
My eyes are swollen..
I cannot see.

I must be stupid,
I must be bad,
What else could have made,
My daddy so mad?

I wish I were better,
I wish I werent ugly,
Then maybe my mommy,
Would still want to hug me.

I cant do a wrong,
I can speak at all,
Or else Im locked up,
All day long.

When Im awake,
Im all alone,
The house is dark,
My folks arent home.

When my mommy does come home,
Ill try and be nice,
So maybe Ill just get,
One whipping tonight.

I just heard a car,
My daddy is back,
From Charlies bar

I hear him curse,
My name is called ,
I press myself,
Against the wall.

I try to hide,
From his evil eyes,
Im so afraid now,
Im starting to cry.

He finds me weeping,
Calls me ugly words,
He says its my fault,
He suffers at work.

He slaps and hits me,
And yells at me more,
I finally get free,
And run to the door.

Hes already locked it,
And I start to bawl,
He takes me and throws me,
Against the hard wall.

I fall to the floor,
With my bones nearly broken,
And my daddy continues,
With more bad words spoken.

Im sorry! I scream,
But its now much to late,
His face has been twisted,
Into an unimaginable shape.

The hurt and the pain,
Again and again,
O please God, have mercy!
O please let it end!

And he finally stops,
And heads for the door,
While I lay there motionless,
Sprawled on the floor.

My name is Chris ,
I am three,
Tonight my daddy,
Murdered me.

And you can help,
Sickens me to the soul,
If you read this,
And dont pass it on.

I pray for your forgiveness,
You would have to be,
One heartless person,
Not to be affected,
By this Poem.

And because you ARE affected,
Do something about it!
So all I ask you to do,
Is pass this on!

At least 5 children each day from around the world die from child abuse!!!!
This happens across the board, no matter how much money they have or their ethnicity.

Barn och jobb

.

 

Min nya chef har en dotter som är i min Yomyoms ålder, och när hon fick veta att min dotter dras med vissa viktproblem så blev hon väldigt intresserad. För tydligen har hennes lilltjompa också sådana problem. Därför insisterade hon att jag skulle ta med mig Yomyom till jobbet igår, fredag, så skulle hon ta med sig sin dotter, så att de kunde träffas. Inte för att jag vurmar för att ta med mig barnen till mitt arbete – jag menar det är väl därför man jobbar… för att komma bort från dom….?

Nåja, sagt och gjort: vi tog med oss flickorna och de trivdes verkligen ihop. De skakade dock om kontoret något. Vi delar kontor med ett par andra företagare och vi fick flera gånger gå och hyssja ned våra flickor, som satt i köket och klippte, klistrade och ritade tillsammans. Vi skickade dom till affären Tiger, som ligger precis i närheten av vårt kontor, så att våra medkollegor skulle få lite lugn och ro. De kom tillbaks med färgpennor och pruttkuddar som de praktiserade på oss mammor – som resulterade i än mer skratt och skrik!! Det ville aldrig sluta.

Dessutom hade vi så mycket jobb att vi slutade inte förrän sent, vi var hemma vid sextiden – och jag var heeelt slut….

Det är ju höstlov nästa vecka, gubevars! Min chef frågade sin dotter vilken av dagarna nästa vecka hon ville följa med till jobbet igen. Flickan svarade: ”Samma dag som Yomyom ska komma.” Jag sa till min chef att hon i så fall har en himla tur: då slipper hon ta med sig sin dotter – för jag har inte planerat att ta med min dotter igen. Jag vill jobba i lugn och ro och utan kaos. Menmen… man vet ju aldrig. Ungar har en förmåga att kunna övertala en till saker man absolut aldrig skulle gå med på om någon annan skulle fråga.

Nu är det ju Halloweentider också. Tack o lov så har Yomyoms systrar planerat olika halloween fester, så i år slipper jag eländet. Nästan i alla fall. Min lillYom har inhandlat häxperuk och dylika ting som hon ständigt poserar med framför mig. Sedan vill hon att jag ska skjutsa runt henne till fler butiker där hon kan införskaffa ännu mer skräckinjagande detaljer inför festtillfället. Så man går ju aldrig riktigt helt fri…

Yomyom har tjatat i evigheter om att få färga sitt hår knallrött. Så tillslut – som sagt så går det alltid få mamma att gå med på det mesta i det här huset – har hon fått vad hon velat. Idag färgade jag hennes hår med en knallröd färg som hon inhandlat. Med tanke på att hon initialt ville ha blå färg på håret så får jag ändå känna mig lite grann som en vinnare… även om det nog mer beror på att det inte fanns blå hårfärg att köpa.

.

.

 

Vuxnas likgiltighet för andras barn

 

Nu har ännu en gång en barn blivit dödat utav ett annat barn. I Ljungby. Det är så sorgligt som någonting någonsin kan bli. Ett vittne har stigit fram med både bild och namn i tidningar och berättar om vad han såg:

”– Deras lek förvandlades snabbt till allvar. Jag fick uppfattningen att de triggade varandra. Det blev allvarligare och hårdare tag.

– Fyraåringen verkade utsatt. Plötsligt började hela gänget springa bort mot parkeringsplatsen intill skogsdungen. Han tappade sin luvtröja som låg kvar på gräset.

Tony fick intrycket att fyraåringen var jagad, men såg sedan inte vad som hände.

– Min son ville följa efter de andra, men jag tyckte att det var bäst att gå hem med honom.”

Jag förstår mig inte på folk som inte bryr sig. Jag tänker tillbaks på den tid mina barn var i den åldern. Jag behandlade alla barn på gården precis som mina egna, vare sig andra tyckte det var rätt eller fel. Om någon gjorde något dumt så la jag mig genast i och tillrättavisade. Om någon gjorde något bra så gav jag beröm. Jag anser att det är viktigt att barn känner sig sedda, och att de ser mig, som vuxen på planen, som deras ”egna” vuxna som  de kan vända sig till. De ska känna sig fri att ”skvallra” även om det är mitt eget barn som de tycker gjort något dumt, jag ska stå på den utsattas sida: vare sig det är mitt eget eller andras barn.

Om jag hade sett en fyraåring bli jagad utav en mobb av aggressiva ungar, då skulle jag – utan att tveka – ha följt efter och stoppat det hela. Sedan skulle jag gjort ett rabalder utav det, med respektive barns föräldrar. Om jag, som vittne till det hela, inte ingripit på något vis skulle jag skämmas att visa mig för omvärlden och erkänna att jag inte ingripit. Med polisen hade jag pratat, men absolut inte raljerat om det i media…! Han fick intrycket att pojken var jagad…. och vad gjorde den närvarande vuxna? Ingenting!! Han tog hem sitt eget barn, det var allt han gjorde!

Sedan anser jag också att föräldrar har en mycket konstig inställning till sina egna barn. Ofta är föräldrar idioter. Om något grannbarn/förälder ringer på dörren och säger till någons förälder att dennes son/dotter har gjort illa någon på gården – då säger nästan ALLA föräldrar något i stil med: ”Nej, det tror jag inte – MITT barn skulle aaaldrig göra något sådant”, så stänger de dörren och klagar på gårdens barn/vuxna som är så jävliga och anklagar deras lilla ängel för saker och ting… även om samma anklagelser upprepas vid flertalet tillfällen, så tar inte de ansvariga föräldrarna tag i saken med sitt barn.

Ibland är faktiskt så att barn söker sina föräldrars uppmärksamhet genom att göra idiotiska saker. Man måste omedelbart sätta sig ned och prata med sitt barn, oavsett om man tror på anklagelserna eller inte. Man behöver inte skälla, men man ska göra väldigt klart och tydligt för barnet vad du accepterar och inte accepterar.

Jag tycker det är oansvarigt att inte bli arg på sitt eget barn om denne gör något dumt. Stå gärna och ”spionera” på ditt barn på lekplatsen/gården för att se hur ditt barn integrerar med andra barn. För barn uppträder inte alltid likadant gentemot andra jämnåriga när de leker utan din vuxna närvaro, som när du är med och ser på.

Uttrycket ”mina barn och andras ungar” är väldigt tydlig i vårt samhälle. Vittnet Tony är inte ensam som agerar på ovannämnda sätt: han tog sitt eget barn i skydd, och lämnade en annans barn åt vargarna – trots att han utan någon större ansträngning hade kunnat avvärja mobben och mordet. Hade han bara höjt rösten och skrikit ”Nu räcker det!” Då hade alla ungar stannat upp – och gått hem… det är BARN vi pratar om, mer än så behövs oftast inte. Tro mig, jag har provat – mer än en gång. Men han, liksom alltför många i samhället, värderade inte det utsatt barnet till samma värde som sitt eget.

Det sorgliga denna gång är att utgången blev dödlig.

Farliga solkrämer

 

 

Det är ju sommar och sol och högaktuellt med solskyddsmedel. En rekommendation är att kolla upp solskyddskrämer som innehåller farliga parabener – något som jag tidigare skrivit om.

Bland produkterna finns till exempel solskyddskrämer som är speciellt avsedda för barn.
– Små barn är känsliga för hormonstörande ämnen, och att använda produkter som innehåller parabener kan leda till att flickors pubertet tidigareläggs och att pojkars sädeskvalitet försämras, säger Danmarks hälsominister Karen Elleman.

Dessa krämer är förbjudna i Danmark, men är tillåtna här i Sverige. Man vill skydda barnen ifrån farliga solstrålar, men utsätter dem för något som kanske är ännu värre.

I Sverige är alla parabener tillåtna.

Foto: Newspilot Autoprint

Fastnade i gunga – fick klippas loss

FÖR LITEN GUNGA Flickan testade en babygunga – och fastnade med höftbenen under skyddsramen. Hon fick klippas loss med hjälp av en bultsax och en hel brandkårsstyrka.

Hur många gånger har man inte haft lust att provsätta sig på en sån där babygunga, där de minsta barnen gungar på? Det ser ju så himla roligt ut, och så gillar jag ju nostalgitripper.

Det var nog en sån tripp den här flickan tänkte sig när hon satte sig i barngungan – och efter sin lilla nostalgigungning erfor hon det som de flesta vuxna insett redan innan man satt sig (och därför avstått från att sätta sig) – hon var fast i gungan!

Efter att hennes vänner försökt ”rädda” henne, under 1½ timme, så ringde de brandkåren, som fick komma och klippa upp gungan. Hon skämdes visst en stund, men det går väl an när det är en 15-åring. Jag tror man hade varit föremål för ännu större garv om de upptäckt att en 45-åring satt i gungan ! Så jag ska även i fortsättningen hålla mig för att falla för frestelsen….

Aftonbladet

Botox för 8-åring

Alla dessa saker en flicka måste genomgå för att passa in och accepteras i det samhälle hon lever i…

Det är hårt att vara flicka dessa dagar. Ja det har väl alltid varit det, men när till och med ens egen förälder pressar en att vara ”vackrare”, då har det gått för långt. Att en 8-åring ska leva med utseendefixering är bara för mycket.

Kerry Campbell i San Francisco gör nämligen allt för att hennes dotter Britney ska vinna skönhetstävlingar. Hon sprutar (själv) in botox i sin dotters ansikte, för att ”jag vet att hon är missnöjd med sina skrattrynkor. Jag tar ju botox själv, det är ofarligt.”!!

Hon säger själv att det är en tuff värld och att konkurrensen är hård – men varför vill en mamma, om det verkligen är sitt barn hon bryr sig om, sätta dottern i en sådan situation att hon måste, vid 8-års ålder, möta denna tuffa värld?!

Det finns väl organisationer och institutioner som jobbar för att ”se till barnens bästa”. Var är dom i dylika sammanhang? Räknas det inte som någon typ utav misshandel, eller kränkning av barnens rättigheter att få vara barn, att pressa sitt barn, både fysiskt och mentalt, på detta sätt? En vuxen som är med i dylika tävlingar tycker att pressen är hård, och ändå har de en vuxens perspektiv på världen.

Om mamma Campbell vore ett unikt fall, så hade man kunnat prata om ”en ensam galning”, men så är det ju inte. Det är, tyvärr, alltför många – särskilt mödrar, av någon outgrundlig anledning – som släpar sin dotter till offeraltaret för slakt, för att själv kunna inkassera ära, berömmelse och cash.

Det kanske låter drastiskt att dra jämförelser, men dessa mödrar är inte ett dugg annorlunda än de mödrar (för det är alltid mödrar, av någon outgrundlig anledning) som i vissa länder släpar sin dotter för omskärelse, att offras för att ”det är en tuff värld och konkurrensen är hård”, och då utsikterna att kanske inte bli gift, eller anses ”dålig’, är stor så offrar man sin dotter: ”för den goda sakens skull, det är ju ändå HON SJÄLV som tjänar mest på det”.…. ja ungefär så brukar de ”beskyddande mödrarna” i båda lägren argumentera.

Ja, det är verkligen svårt att vara flicka, idag och alltid. Men att man ska behöva skyddas från sina egna mödrar, det är det mest tragiska i dessa historier.